”Inga motgångar”, Vägledning för de unga, april 2021, s. 14–17.
Inga motgångar
Två unga män från delstaten Washington i USA har upptäckt sätt att tjäna på trots fysiska begränsningar.
Fotografi av städer från Getty Images
Austin Nickle började lära sig teckenspråk när han var 18 år. Han började besöka sin lokala gren för döva och tog till och med kurser på ett lokalt community college. Men Austin är inte döv.
”Jag föddes med ett talfel”, säger Austin. ”Jag har varit rädd för att prata hela mitt liv eftersom jag stammar och mitt tal inte flyter [när man inte kan uttrycka alla ljud i orden och de inte förstås tydligt]. Men jag är inte blyg. Jag tycker om sociala sammanhang, jag pratar bara inte lika mycket som andra.”
Ibland tar det flera minuter innan Austin kan få fram det som andra kan säga inom några sekunder. Men det har inte hindrat honom från att vara optimistisk och att delta fullt ut i skolan eller kyrkan. Och även om han känner sig rädd ibland så verkar han vara modig.
”Han är orädd”, säger Rodger Pickett, biskopen i Austins hemförsamling.
”Jag har varit hans seminarielärare. Han var orädd, trots det faktum att han blev retad. Och det fanns elever i klassen som himlade med ögonen lite, men han deltog modigt, svarade, bad och gjorde annat under lektionen.”
Och så är det. Austin är inte bara modig, han är snäll också. Men det innebär inte att det är lätt för honom.
Kallad att tjäna
Austin visste att det skulle bli svårt att verka som missionär.
”När jag tänkte på att verka som heltidsmissionär”, säger Austin, ”så visste jag att jag kunde få framgång på en servicemission, men jag kände oro inför att fullfölja en proselyterande heltidsmission. Ändå visste jag att vart Herren än kallade mig så skulle han ha bäst användning för mig där.”
För Austin handlade det bara om att hitta rätt väg.
En söndag blev riktningen lite klarare. Austins stavspresident besökte hans församling och Austin välsignade sakramentet. Innan han var klar med bönen fick både stavspresidenten och biskop Pickett samma känsla.
”Vi vände oss om och tittade på varandra med precis samma tanke”, sa biskop Pickett. ”Han borde lära sig teckenspråk!”
Så snart biskop Pickett och president McCall hade berättat om sina tankar ”var jag inte längre nervös över att verka som missionär”, säger Austin. ”Jag visste att jag ville verka som ASL-missionär [ASL = amerikanskt teckenspråk].”
Han började besöka en lokal gren för döva och tog sedan teckenspråkskurser på ett lokalt college. Det fanns såklart ingen garanti, men han arbetade ihärdigt och förberedde sig själv i den händelse Herrens vilja för honom var att tjäna en ASL-mission.
Den 26 september 2019 fick Austin sin missionskallelse – en tvåårig ASL-mission i Phoenix, Arizona i USA.
”Jag önskar att du hade kunnat se hans ansikte”, sa biskop Pickett. ”Glädje. Ren glädje. Han tecknade och hans mamma tolkade medan han öppnade e-postmeddelandet. Han ropade överlyckligt … och pumpade med näven.”
”Jag är så glad”, säger Austin. ”Det är spännande att det finns så många sätt att tjäna.”
Äldste Austin Nickle med sin första kamrat
”Herren har en mission till dig där du kan göra skillnad.”
Varmt välkommen till missionen i Phoenix, Arizona!
Möt Donovan
Donovan Sorensen föddes med muskelförtvining, ett tillstånd där kroppen inte tillverkar tillräckligt med protein för att återuppbygga musklerna. Han fick diagnosen när han var 7 år. ”Jag kunde gå tills jag var 11”, säger Donovan, ”men sedan blev jag rullstolsbunden.”
Det tar mycket längre tid för Donovan att göra normala saker som att kliva ur sängen, klä på sig eller laga mat.
”Jag har definitivt lärt mig att inte ta något för givet”, säger Donovan. ”Det gör också att jag får en uppskattning för andra som kanske kämpar ännu mer med det här än vad jag gör.”
Donovans mamma säger: ”Trots hans fysiska begränsningar har han aldrig låtit sitt tillstånd hindra honom från att göra något han bestämt sig för. Han visar ett enastående mod inför den ständiga osäkerheten. Han har ett tystlåtet självförtroende och det är okej för honom att vara annorlunda.”
Donovan deltog i scoutprogrammet.
Njuter av en färjetur i Washington!
Tjänar i Herrens hus
”Från början var en proselyterande heltidsmission egentligen inte att tänka på”, säger Donovan. ”Och det var okej för mig. Jag hade accepterat det.”
Men sedan hörde Donovan och hans familj talas om servicemissioner.
”Vi kontaktade vår lokala samordnare för servicemissioner. Vi berättade för honom vad jag skulle kunna göra”, säger Donovan. ”Han hjälpte mig hitta rätt tillfälle. Därifrån samarbetade han med min stavspresident och biskop för att slutföra processen.”
Det dröjde inte länge förrän Donovan skickade in sina papper. Han fick snart en kallelse att verka som missionär i templet i Seattle. Han avskildes och arbetade sedan i templet fem dagar i veckan.
”Först var jag lite nervös. Vi träffade tempelpresidenten och tempelskrivaren en vecka innan jag började. Jag avskildes som förrättningstjänare och tempelskrivaren visade mig en del av det jag skulle göra. Så det gjorde mig mycket lugnare. Och när jag väl satte igång hade jag inget att oroa mig för. Jag har älskat varje minut.”
Men hans tjänande kommer inte utan uppoffringar och svårigheter.
”Att vakna är en utmaning, men jag måste bara se till att inte gå och lägga mig för sent. Vanligtvis kommer jag upp rätt snabbt och kommer till templet och gör allt de vill att jag ska göra. Men att vakna tidigt är bara början. Sedan kommer busshållplatsen där Donovan tar allmänna transportmedel till och från templet. Han reser ungefär tre timmar per dag, ibland mer, beroende på vädret.
”Inget av det är en uppoffring för honom”, säger hans mamma. ”Han åker oavsett om det regnar, snöar eller om solen skiner. Han vill inte missa en enda dag, för han vet att andra räknar med honom och han vet hur viktigt hans tjänande är.”
”Jag tycker om att få andra att känna sig välkomna”, säger Donovan. ”En hel del människor har tackat mig för mitt tjänande, och trots att jag gör något som vilken förrättningstjänare som helst kan göra så känns det bra att hjälpa andra att känna glädje.”
Donovan och Austin kanske inte tjänar på det sätt de ursprungligen föreställde sig, men båda tjänar på exakt det sätt som Herren ville att de skulle göra det – på hans sätt.
Författaren bor i Washington, USA.