”Förlora aldrig hoppet!” Vägledning för de unga, juni 2021, s. 14–17.
Förlora aldrig hoppet!
Som flykting fick Muriel veta för egen del att Gud alltid finns där när hon behöver honom som mest.
Foto: Cody Bell om inget annat anges
Ibland kan det kännas som om hela världen faller sönder omkring en.
Och sedan börjar brinna.
I en orkan.
Ibland kan livet kännas så kaotiskt och nedslående att man undrar om det någonsin kommer att kännas rätt igen.
Muriel B. bodde i ett flyktingläger som barn och har något att säga om hur man tar sig igenom svåra situationer: ”Ha alltid Gud vid din sida och tappa aldrig hoppet. Svåra tider är faktiskt bara tillfälliga!”
Det här är någon som vet ett eller annat om svåra tider.
Och hon vet hur man tar sig igenom dem.
Krig och trygghet
Muriels liv började ganska normalt. Som liten bodde hon i Demokratiska republiken Kongo. Hon hade en lycklig familj, ett tryggt och bekvämt hem, en varm säng och gott om mat.
Sedan bröt ett krig ut.
Efter det blev allting snabbt värre. Det värsta som hände var när arga män släpade iväg hennes kärleksfulla pappa – ”den starkaste kristna personen jag känner” – från familjen under pistolhot.
Tack och lov återförenades hennes pappa med dem senare. Men livet var inte längre tryggt för Muriel och hennes familj. De flydde till ett flyktingläger i Uganda.
Muriel var fem år när hon och hennes familj flydde till ett flyktingläger i Uganda.
Foto med tillstånd av Muriel B.
Flyktingläger är tillfälliga boenden för personer som tvingas lämna sitt hem på grund av krig eller andra skäl. De är avsedda att ge trygghet, och det gjorde det här lägret, men livet för Muriel och hennes familj var ändå långt ifrån lätt.
Överlevnad och styrka
”Vi var tacksamma över att vara borta från kriget”, säger Muriel. ”Och de som ansvarade för lägret gjorde sitt bästa för att hjälpa oss, men det fanns inte tillräckligt.”
Maten räckte inte, boendet räckte inte, medicinerna räckte inte – det var inget som räckte.
”Insekter stack oss på nätterna”, minns hon. ”Och vi var ibland utan mat flera dagar i sträck. Det fanns också många sjukdomar i lägret.”
Flyktinglägret i dag.
Fotografi från Getty Images
Muriel och hennes familj var inte medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga just då, men de var hängivna sin kristna tro och praktiserade den. De hade en bergfast tro på Gud och på hans son Jesus Kristus. ”Mina föräldrar sa hela tiden att jag alltid kan be och fasta.”
Så det gjorde hon. Som barn i ett flyktingläger, i en ålder när många barn lär sig att läsa och skriva, bad Muriel varje dag om att kunna överleva. Hon bad om mat. Hon bad om trygghet. Hon bad om styrka och mod att kunna fortsätta.
Och hon såg Gud göra underverk i deras liv.
”Gud tog oss bort från kriget”, säger hon, ”så jag visste att jag kunde lita på honom. När vi behövde honom som mest, som när vi inte hade något att äta på så länge, välsignade han oss alltid. Han gjorde små underverk som byggde upp min tro på honom.”
Genom att hjälpa till att fostra sina yngre syskon har Muriel många färdigheter som hon nu använder när hon fostrar sitt eget barn.
Efter nästan två år i flyktinglägret tog hennes liv en ny vändning. Muriel och resten av familjen flyttade till USA för att påbörja ett nytt kapitel i ett nytt land. Trots allt Muriel hade sett och upplevt var hon fortfarande bara åtta år gammal.
Då bestämde hennes föräldrar sig för att hitta en ny kyrka att gå till.
Tro och vänner
”Mamma och pappa ville alltid tillbe Gud och tacka honom”, säger Muriel. ”En söndag, inte långt efter att vi anlänt till USA, sa de: ’Vi går och tittar efter en kyrka.’”
De behövde inte leta länge. När de gick omkring i samhället stötte de på två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på gatan.
Det dröjde inte länge förrän Muriel döptes tillsammans med sina föräldrar. Muriels yngre syskon döptes när de var gamla nog.
Muriel med sin mamma och sitt yngsta syskon.
Mycket av det Muriel lärde sig i kyrkan var bekant för henne. Hon hade blivit undervisad om Gud och Jesus Kristus i hela sitt liv. Andra ämnen var nya. ”Jag hade aldrig hört talas om Joseph Smith eller Brigham Young eller Mormons bok”, säger hon.
Men de var inte de enda nya sakerna. Det var en helt ny kultur att lära sig. I det fallet gjorde kyrkans medlemmar stor skillnad. De lärde familjen hur man använder några av de elektroniska enheterna och verktygen som var annorlunda än det som fanns i deras hemland. De hjälpte till med språket. Och de hjälpte framför allt till genom att bara vara vänner.
Hjälp och hopp
Muriel uppmuntrar ungdomar i dag att göra samma sak. ”Flyktingar behöver också vänner. Vår familj hade inga vänner när vi kom till det här landet, men när vi blev medlemmar i kyrkan var det så många som kom på besök! Nu har vi många vänner.”
Under årens lopp har Muriel fått möjlighet att tjäna samma vänner som var till välsignelse för henne tidigare.
Efter att Muriel hade börjat i Unga kvinnor verkade hon i klasspresidentskap och hjälpte till med alla slags ungdomsaktiviteter. Hon tjänade och undervisade och delade med sig av sitt vittnesbörd.
Genom tro på evangeliet fortsätter Muriel och hennes familj att hoppas även när livet är svårt.
Men ett av hennes bästa sätt att fortsätta att hjälpa sina vänner är genom att dela med sig av sin styrka i evangeliet och sin tro på Gud.
”Några av mina vänner har svårt att känna hopp just nu”, säger hon. ”Men jag säger alltid till dem att inget som är jobbigt varar för evigt. För mig känns det som att det inte finns något som Gud inte kan hjälpa oss igenom.
Ibland är mod att hålla sig kvar längre allt jag kan be om. Att fortsätta kämpa. Gud har alltid hjälpt mig att finna det modet. För det mesta är modet att fortsätta kämpa allt man egentligen behöver.”