”Vänskap gjorde skillnaden”, Vägledning för de unga, juni 2021, s. 8–9.
Kom och följ mig
Vänskap gjorde skillnaden
Min omvändelse tog sex år. Om jag inte hade haft goda vänner skulle jag aldrig ha klarat det.
Jag är nyomvänd. Men det tog mig sex år att bli medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
En av anledningarna var att jag inte hade någon bra uppfattning om kyrkan när jag växte upp. Om du fick läsa vad jag läste om den i en skolbok när jag var 12 år så kanske du också hade känt så. Det som stod i boken var inte särskilt trevligt. Och eftersom jag aldrig hade träffat en sista dagars helig tog jag det jag läste som sanning.
Jag växte upp i Kentucky i USA. Där jag bodde fanns det inte så många medlemmar i kyrkan. Så jag blev förvånad när familjen Martinez flyttade in i vårt grannskap när jag var 13 år.
Alla tyckte om dem. De var vänliga och lätta att komma överens med. De hade sex barn – vilket verkade vara enormt! Och de hade en son i min ålder som snabbt blev min bästa vän.
Jag tror faktiskt att han var allas bästa vän. Det fanns ett ljus hos Mateo som gjorde att andra drogs till honom. Så fastän jag tyckte att hans kyrka var lite konstig så bekymrade det mig inte efter ett tag eftersom vi var vänner.
Mötet med andra medlemmar
Några år senare började Mateo och jag på high school. Då träffade jag andra medlemmar i kyrkan. Det fanns flera i vår skola och andra i samhället. Med tiden berättade de om sina liv och tog upp kyrkan på ett naturligt sätt. Så småningom började jag gå på kyrkans aktiviteter, spela basket med andra ungdomar och var även med på morgonseminariet i några veckor.
Jag hade många bra vänner som valde att följa bra normer, men det var något speciellt med mina sista dagars heliga vänner. Naturligtvis drack de inte eller rökte eller tog droger. Några av mina andra vänner blev fysiskt intima med sin pojkvän eller flickvän, men inte de här. Fast det var mer än så. De hade en utstrålning som var så sund. De tvingade aldrig på mig evangeliet – de levde bara efter det. Vid rätt tillfälle berättade de något om evangeliet för mig.
Och familjen Martinez var alltid så öppen och generös. Jag var alltid välkommen i deras hem. Och deras kök var alltid öppet också!
Det var ändå svårt
Ändå var jag ganska bestämd om min religion, och jag tyckte fortfarande att en del av det som Mateo trodde på var konstigt. Jag hade också en stark personlighet. Fastän jag till största delen levde efter kyrkans normer ville jag inte att någon skulle tala om för mig vilka normer jag skulle ha.
Samtidigt kände jag mig andligt vilsen. Jag tror att det kan bli så när man känner sig dragen till evangeliets ljus och godhet men motar bort det. Fastän jag trodde på Gud hade jag svårt att acceptera att Gud kunde eller skulle vara aktivt engagerad i mitt liv. Ändå attraherades jag av det evangeliets ljus som andra utstrålade.
Det är förmodligen därför jag bestämde mig för att studera vid en av kyrkans skolor tillsammans med mina vänner när jag var 18 år. Vi gick på Brigham Young University i Provo i Utah, där jag träffade ännu fler medlemmar i kyrkan. Bra människor. Vänliga människor. Fyllda av ljus, precis som hemma. Och jag gick ändå inte med i kyrkan.
Vad som slutligen avgjorde saken
Efter första året i skolan var mina pengar slut, och jag åkte tillbaka till Kentucky för att bo hos pappa. Jag var 19 år och alla mina vänner började åka iväg som missionärer eller var kvar i Utah.
Men det förunderliga var att Gud satte andra underbara människor i min väg. Familjen Martinez bodde fortfarande i närheten och sa att jag alltid var välkommen. Och jag upptäckte att det fanns andra sista dagars heliga i min ålder i närheten också. Alla fanns där för mig när jag kämpade med min tro.
Ingen tvingade på mig någonting. Ingen satte någon press på mig. De vara bara snälla mot mig.
Slutligen, efter sex långa år, började jag studera med missionärerna. Jag brottades med många djupa frågor, men med vänlighet och uppmuntran från mina vänner kände jag mig slutligen redo att öppna mitt hjärta, studera och be om Mormons bok, lyssna på Anden och ta emot dopet.
Av allt det som hjälpte mig under min resa var det förmodligen det tålmodiga, vänliga stödet från andra som var viktigast.