Hjälp och stöd gör skillnad
Amelia var inte säker på om hon skulle känna sig hemma i kyrkan. Hon är så glad att människor sträckte ut en hand.
Foton: Daniel Scott
Amelia, en ung kvinna i Nya Zeeland, hade inte varit i kyrkan på sju år.
Under sina föräldrars skilsmässa hamnade Amelias familj i en svår situation, och de bestämde sig för att sluta gå i kyrkan. ”Vi fick inte stöd av någon”, minns Amelia.
Men en söndag, sju år senare, bestämde Amelias mamma sig för att försöka gå i kyrkan igen. Hon fick en fin upplevelse och bad sina döttrar att komma tillbaka till kyrkan med henne. ”Vad har jag att förlora?” tänkte Amelia.
”Jag är så glad att du är här!”
”Jag var lite avvaktande först”, säger Amelia. ”Jag hade inte de mest positiva associationerna till kyrkan.”
Men hon bestämde sig för att följa sin mammas uppmaning, och hon ångrar det inte. ”I samma stund som jag gick in i kyrkan sa människor till mig: ’Jag har inte sett dig här förut’ och ’Välkommen till vår kyrka!’ och ’Jag är så glad att du är här!’” minns Amelia.
”Ingen fick mig att känna mig utanför. Alla var verkligen välkomnande och vänliga”.
Men när Amelia såg sig omkring under mötet började hon tänka att hon inte hörde hemma där trots allt. ”Jag kunde inte låta bli att känna ett avstånd till de andra eftersom jag började jämföra mig själv med vad andra ungdomar visste och vilka de kände”, säger Amelia. ”Många ungdomar i min församling är släkt med varandra eller har varit nära vänner sedan de var små, så de verkade känna varandra väl”, säger hon.
Efter sakramentsmötet kom biskopen fram till Amelia och sa: ”Hej, jag är biskop Watts. Jag vill att du ska få hälsa på alla.” Han tog henne till Unga kvinnors klassrum och presenterade henne för de andra flickorna. ”Det var verkligen ett viktigt samspel eftersom det gav mig en gnutta hopp om att jag kunde finna en gemenskap där jag var”, förklarar Amelia.
Och det uppmuntrade henne att komma tillbaka till kyrkan söndagen därpå.
En lektion i vänlighet
Veckan därpå fick Amelia träffa India, biskopens dotter. Hon sa: ”Hej, jag såg dig förra veckan. Jag heter India. Det skulle vara roligt att få lära känna dig.”
Den dagen pratade klassen om något som Amelia inte hade lärt sig än. India lutade sig mot henne och frågade: ”Förstår du det här?” ”Nej”, svarade Amelia. Så India hjälpte henne att förstå lektionen.
”Jag minns inte lektionen nu, men jag minns hur hon såg att jag behövde hjälp”, säger Amelia. ”Hennes vänlighet mot mig var det viktigaste jag lärde mig den dagen.”
India lärde Amelia allt hon kunde om kyrkan, och hon hjälpte Amelia att hitta svar på sina frågor. Under de där första veckorna och månaderna blev hon som en guide för Amelia. ”Hon visste alltid precis vad hon skulle säga”, minns Amelia. ”Det var det andligaste jag upplevt på åratal.”
När Amelia försökte passa in bland nya människor försäkrade India henne om att ingen skulle döma henne för att hon var ny i kyrkan. ”Hon fick mig att känna mig bekväm med att vara ny”, säger Amelia.
Amelia lät India få veta lite om svårigheterna i hennes familjesituation, bland annat att hon hade levt med en våldsam pappa innan föräldrarna skilde sig. ”India var den första personen jag litade på i det sammanhanget”, säger Amelia. ”Jag vet att min himmelske Fader utför underverk, för varje gång jag pratade med India sa hon alltid något som hjälpte. Hon såg till att jag aldrig kände mig ensam.”
Amelia säger att India fick henne att känna sig säker på att hon kunde ta sig tillbaka till vägen mot det liv som hennes himmelske Fader ville ge henne. ”Jag tror inte att jag hade kunnat komma tillbaka till kyrkan utan India eller biskop Watts”, säger Amelia.
India (till vänster) hjälpte Amelia att känna sig välkommen tillbaka i kyrkan.
Det handlar om att räcka ut en hand
Amelias och Indias vänskap hjälpte Amelia att komma närmare Frälsaren. ”När jag kom tillbaka till kyrkan var jag osäker på hur jag kunde ha en relation till Jesus Kristus. India hjälpte mig förstå att även om jag inte kunde se Frälsaren så kunde jag ändå känna hans kärlek, inflytande och underverk i mitt liv”, förklarar Amelia. ”Hon visade mig kristuslik kärlek. Nu vill jag vara någons India. Jag vill finnas där för någon när den personen behöver mig.”
Amelia tror att detta att hjälpa och stötta innebär mer än att ta emot ett uppdrag – det handlar om att räcka ut en hand till andra. ”Det handlar om att se någon i en svår situation och i stället för att vänta på att hon eller han ska be om hjälp så finns man där när någon behöver en”, säger Amelia. ”India och biskop Watts hjälpte och stöttade mig när jag oroade mig över att inte tillhöra en gemenskap. Nu när jag gör det är jag så glad att någon räckte ut en hand.”
Amelia vill att andra ungdomar ska veta att vår himmelske Fader och Jesus Kristus älskar dem, inte minst när de känner sig utanför. ”Om det känns som om du inte duger, eller inte hör hemma i den här kyrkan, kom då ihåg att det här är din plats också”, säger hon.
”Och du kan alltid komma tillbaka.”