Alltid minnas honom
Äldste Gerrit W. Gong
i presidentskapet för de sjuttio
Jag bär mitt enkla vittnesbörd och ber att vi alltid ska minnas honom – alltid och i allting och överallt där vi må befinna oss.
Kära bröder och systrar, när jag tjänade i Asien fick jag ibland frågan: ”Äldste Gong, hur många människor bor inom området Asien?”
Jag sa: ”Halva jordens befolkning – 3,6 miljarder människor.”
Någon frågade: ”Är det svårt att komma ihåg vad alla heter?”
Att minnas – och glömma bort – är en del av vardagen. Till exempel letade min fru en gång överallt efter sin nya mobil, och till slut bestämde hon sig för att ringa till den från en annan telefon. När hon hörde sin telefon ringa, tänkte hon: ”Vem kan det vara som ringer? Jag har inte gett det numret till någon!”
Att minnas – och glömma bort – är också en del av vår eviga resa. Tid, handlingsfrihet och minnen hjälper oss att lära, växa och få starkare tro.
Som det står i en favoritpsalm:
Till Jesu namn i lovsång böjd,
nu honom ära giv …
Oss bröd och vatten minner om
vad han för [oss] har gjort.1
Varje vecka när vi tar del av sakramentet lovar vi att alltid minnas honom. Jag har använt några av de över 400 skriftställen som handlar om att minnas, för att ge er sex förslag på hur vi alltid kan minnas honom.
För det första kan vi alltid minnas honom genom att lita på hans förbund, löften och försäkran.
Herren minns sina eviga förbund – från Adams tid till den dag då Adams efterkommande ”tar emot sanningen och ser uppåt, då skall Sion se nedåt, och alla himlarna skall skaka av glädje och jorden skall skälva av fröjd”.2
Herren minns sina löften, även löften om att samla in det skingrade Israel genom Mormons bok: Ännu ett Jesu Kristi testamente, samt de löften som getts varje medlem och missionär som minns att själarna är mycket värdefulla.3
Herren minns och skänker hopp till nationer och människor. I dessa tider av tumult och förvirring4 ”förlitar sig andra på vagnar och hästar, men vi berömmer oss av Herrens, vår Guds, namn”.5 Han ”skall tryggt oss visa vår framtids stig, så som han gjort förut”.6 Under ”svåra tider”7 minns vi ”att det inte är Guds verk som omintetgörs, utan människornas verk”.8
För det andra kan vi alltid minnas honom genom att tacksamt erkänna hans hand i varje fas i livet.
Herrens hand i våra liv syns oftast tydligast när vi blickar bakåt. Som den kristne filosofen Søren Kierkegaard uttryckte det: ”Livet kan bara förstås bakåt, men det måste levas framåt.”9
Min älskade mor firade nyligen sin 90-årsdag. Hon vittnade tacksamt om hur Gud har välsignat henne vid varje vägskäl i livet. Släkthistorier, släkttraditioner och släktband hjälper oss att njuta av minnen från det förflutna, och ger oss samtidigt en mall och ett hopp för framtiden. Prästadömets auktoritetslinjer och patriarkaliska välsignelser vittnar om Guds hand över generationsgränserna.
Har du någonsin tänk på att du själv är din egen levande minnesbok, som speglar vad och hur du väljer att minnas?
När jag var yngre ville jag till exempel verkligen spela basket i skollaget. Jag tränade och tränade. En dag pekade tränaren på vår center som var 1,93 och vår forward som var 1,88, båda kända i hela delstaten, och sa: ”Jag kan låta dig vara med i laget, men du kommer förmodligen aldrig att få spela.” Jag minns att han sedan vänligt föreslog: ”Varför spelar du inte fotboll istället? Du skulle vara bra på det.” Min familj hurrade när jag gjorde mitt första mål.
Vi kan minnas dem som ger oss en chans och en andra chans, med ärlighet, vänlighet, tålamod och uppmuntran. Och vi kan bli någon som andra minns från när de behövde hjälp som mest. Att tacksamt minnas andras hjälp och Andens vägledande inflytande är ett sätt att minnas Herren. Det är ett sätt för oss att räkna Guds gåvor och se vad han har gett oss.10
För det tredje kan vi alltid minnas honom genom att lita på Herren när han försäkrar oss: ”Den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.”11
När vi omvänder oss fullständigt, vilket innefattar att bekänna och överge våra synder kan vi som Enos, när vår skuld tas bort, fråga ”Herre, hur kan det ske?” och få svaret ”Tack vare din tro på Kristus”12 och hans uppmaning att minnas honom.13
När vi har omvänt oss och våra prästadömsledare säger att vi är värdiga, behöver vi inte fortsätta att om och om igen bekänna dessa gamla synder. Att vara värdig innebär inte att man är fullkomlig. Vår himmelske Faders plan för vår lycka uppmanar oss att ödmjukt känna frid under livets resa mot den dag när vi blir fullkomliggjorda i Kristus,14 inte att konstant vara oroliga, frustrerade eller olyckliga på grund av vår ofullkomlighet i dag. Kom ihåg att han vet allt det som vi inte vill att någon annan ska få veta om oss – och han älskar oss ändå.
Ibland prövar livet vår tro på Kristi nåd, rättvisa och dom samt på hans befriande uppmaning att låta hans försoning hela oss då vi förlåter andra och oss själva.
En ung kvinna i ett annat land sökte jobb som journalist, men tjänstemannen som fördelade jobben var skoningslös. Han sa: ”Med min underskrift tänker jag se till att du inte blir journalist utan får gräva avlopp.” Hon var den enda kvinnan som grävde avlopp tillsammans med en grupp män.
Många år senare blev den här kvinnan tjänsteman. En dag kom en man som behövde hennes underskrift för att få ett jobb.
Hon frågade: ”Minns du mig?” Det gjorde han inte.
Hon sa: ”Du minns inte mig, men jag minns dig. Med din underskrift såg du till att jag aldrig blev journalist. Med din underskrift skickade du mig att gräva avlopp som enda kvinna i en grupp med män.”
Hon sa till mig: ”Jag vet att jag borde behandla den mannen bättre än han behandlade mig, men jag är inte tillräckligt stark.” Ibland har vi inte den styrkan inom oss, men vi kan finna den när vi minns vår Frälsare Jesu Kristi försoning.
När vi blir svikna, när våra drömmar krossas, när hjärtat brister om och om igen, när vi vill ha rättvisa och behöver nåd, när vi biter ihop och tårarna rinner, när vi behöver veta vad vi ska hålla fast vid och vad vi ska släppa taget om, kan vi alltid minnas honom. Livet är inte lika hårt som det ibland verkar. Hans obegränsade medkänsla kan hjälpa oss att finna vägen, sanningen och livet.15
När vi minns hans ord och exempel förolämpar vi inte andra och blir inte själva förolämpade.
Min väns far arbetade som mekaniker. Detta hederliga arbete satte sina spår, trots att han noggrant tvättade händerna. En dag sa någon i templet till min väns far att han borde tvätta händerna innan han tjänade där. Istället för att bli förolämpad började denne gode man skrubba familjens disk för hand med extra mycket diskmedel innan han gick till templet. Han är ett exempel på dem som ”går upp på Herrens berg” och får ”träda in i hans helgedom” med de renaste av händer och det renaste av hjärtan.16
Om vi hyser ovänliga tankar, har sådant vi inte kan förlåta eller är bittra över, eller om vi har orsak att be andra om förlåtelse, så är det hög tid att göra det.
För det fjärde inbjuder han oss att minnas att han alltid välkomnar oss hem.
Vi lär genom att fråga och söka. Men upphör inte att utforska förrän du når, som T. S. Eliot sa, ”den punkt där du startade och får se platsen för första gången igen”.17 När du är redo, öppna ditt hjärta för Mormons bok igen, för första gången. Be med ärligt uppsåt, igen, för första gången.
Lita till det där tidiga eller svaga minnet. Låt det stärka er tro. Med Guds hjälp är det aldrig för sent.
Forntida och nutida profeter vädjar till oss att inte låta mänskliga brister, fel eller svagheter – vare sig andras eller egna – få oss att gå miste om sanningarna, förbunden och den återlösande kraften i Guds återställda evangelium.18 Detta är särskilt viktigt i en kyrka där var och en växer genom att delta trots sin ofullkomlighet. Profeten Joseph sa: ”Jag har aldrig sagt att jag var fullkomlig, men det finns inget oriktigt i de uppenbarelser jag har undervisat er om.”19
För det femte kan vi alltid minnas honom på sabbaten genom sakramentet. Vid slutet av sin jordiska verksamhet och i början av sin verksamhet som uppstånden – båda gångerna – tog vår Frälsare bröd och vin och bad oss minnas hans kropp och blod,20 ”ty så ofta ni gör detta kommer ni att minnas denna stund när jag var tillsammans med er”.21
I sakramentets förrättning betygar vi för Gud Fadern att vi är villiga att ta på oss hans Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit oss, så att vi alltid kan ha hans Ande hos oss.22
Som Amulek lärde: Vi minns Gud när vi ber för våra åkrar, våra hjordar och våra hem, och när vi minns de behövande, de nakna, de sjuka och lidande.23
Slutligen: För det sjätte uppmanar oss vår Frälsare att alltid minnas honom, så som han alltid minns oss.
I Nya världen uppmanade vår uppståndne Frälsare de närvarande att en efter en sticka sina händer i hans sida och känna märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter.24
Skrifterna beskriver uppståndelse så här: ”Varje lem och led skall återställas till … sin rätta och fullkomliga form” och ”inte ens ett huvudhår skall gå förlorat”.25 Med tanke på det bör vi begrunda hur det kommer sig att vår Frälsares fullkomliga, uppståndna kropp fortfarande bär såren i hans sida och märkena efter spikarna i hans händer och fötter.26
Då och då i historien har dödliga människor avrättats genom korsfästning. Men endast vår Frälsare Jesus Kristus drar oss till sig med händer som fortfarande uppvisar tecknen på hans rena kärlek. Endast han uppfyller profetian om att lyftas upp på korset, så att han kan dra var och en av oss till sig, kallande oss vid namn.27
Vår Frälsare förkunnade:
”Även om de kan glömma … skall jag inte glömma dig.
Se, på mina händer har jag upptecknat dig.”28
Han vittnar: ”Jag är den som lyftes upp. Jag är Jesus som korsfästes. Jag är Guds Son.”29
Jag bär mitt enkla vittnesbörd och ber att vi alltid ska minnas honom – alltid och i allting och överallt där vi må befinna oss.30 I Jesu Kristi heliga och helgade namn, amen.