Var ödmjuk
Äldste Steven E. Snow
i de sjuttios kvorum
Ödmjukhet gör det möjligt för oss att bli bättre föräldrar, söner, döttrar, makar, grannar och vänner.
I kyrkan är vi välsignade med en samling psalmer som hjälper oss att dyrka Gud genom sång. Under våra möten i kyrkan ”inbjuder [sångerna] Herrens ande, skapar en vördnadsfull känsla, förenar oss som medlemmar och ger oss möjlighet att lova Herren. Några av de främsta predikningarna finner vi i psalmerna.”1
Bara några månader efter det att kyrkan hade organiserats fick Joseph Smith en uppenbarelse angående sin fru Emma. Herren gav henne i uppdrag att ”göra ett urval av heliga psalmer att användas i min kyrka, vilket är behagligt för mig”.2
Emma Smith sammanställde ett urval av psalmer som första gången gavs ut i den här psalmboken 1836.3 Det fanns bara 90 sånger i denna tunna lilla bok. Många av psalmerna kom från protestantiska kyrkor. Minst tjugosex av dem skrevs av William W. Phelps, som senare iordningställde och bidrog till tryckningen av psalmboken. Endast texterna var nedskrivna; det fanns inga medföljande noter till texterna. Den här enkla lilla psalmboken visade sig bli till stor välsignelse för kyrkans tidiga medlemmar.
Den senaste versionen av psalmboken på engelska gavs ut 1985. Många av de psalmer som Emma valde ut för så många år sedan finns fortfarande i vår psalmbok, till exempel ”Han lever, min Förlossare” och ”En grundval blev lagd”.4
En ny sång i psalmboken från 1985 var ”Är du ödmjuk i din svaghet”.5 Denna rofyllda psalm skrevs av Grietje Terburg Rowley som gick bort förra året. Hon blev medlem i kyrkan 1950 i Hawaii där hon arbetade som lärare. Syster Rowley verkade i den allmänna musikkommittén och hjälpte till att anpassa psalmer till flera olika språk. Hon baserade texten till ”Är du ödmjuk i din svaghet” på två verser i skrifterna: Läran och förbunden 112:10 och Ether 12:27. Versen i Ether lyder: ”Och om människorna kommer till mig skall jag visa dem deras svaghet. Jag ger människorna svaghet för att de skall kunna bli ödmjuka, … Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.”
Precis som alla de andra psalmerna i kyrkan undervisar ”Är du ödmjuk i din svaghet” om enkla och rena sanningar. Den lär oss att om vi ödmjukar oss så besvaras våra böner, vi får sinnesfrid, vi verkar mer effektivt i våra ämbeten, och om vi fortsätter att vara trofasta får vi till sist återvända till vår himmelske Faders närhet.
Frälsaren lärde sina efterföljare att de måste ödmjuka sig som ett litet barn för att kunna komma in i himmelriket.6 När vi uppfostrar våra barn måste vi hjälpa dem att förbli ödmjuka medan de mognar och blir vuxna. Det gör vi inte genom att bryta ner dem med ovänlighet eller genom att vara för stränga. Samtidigt som vi stärker deras självkänsla och självförtroende behöver vi lära dem sådana egenskaper som osjälviskhet, vänlighet, lydnad, ödmjukhet, hänsyn och anspråkslöshet. Vi behöver lära dem att glädjas åt sina syskons och vänners framgångar. President Howard W. Hunter lärde oss att ”vi bör ha ett genuint intresse för vår nästas välgång”.7 Annars kan våra barn bli besatta av självhävdelse, av att överträffa andra, av avundsjuka och av missunnsamhet över andras segrar. Jag är tacksam för min mamma som, när hon såg att jag började bli alltför uppslukad i mig själv när jag var ung, brukade säga: ”Min son, lite ödmjukhet hade inte skadat just nu.”
Men ödmjukhet är något som inte bara barn behöver lära sig. Vi måste alla sträva efter att bli mer ödmjuka. Ödmjukhet är grundläggande för att få evangeliets välsignelser. Ödmjukhet leder till att vi får förkrossade hjärtan när vi syndar eller begår misstag, och den gör det möjligt för oss att omvända oss. Ödmjukhet gör det möjligt för oss att bli bättre föräldrar, söner, döttrar, makar, grannar och vänner.
Stolthet å andra sidan kan skada familjerelationer, bryta sönder äktenskap och förstöra vänskapsförhållanden. Det är särskilt viktigt att man kommer ihåg att vara ödmjuk när man känner att konflikter växer i hemmet. Tänk på all smärta man kan undvika genom att vara ödmjuka nog att säga ”förlåt”, ”jag borde ha visat mer hänsyn”, ”vad vill du göra?” ”jag tänkte mig inte för” eller ”jag är väldigt stolt över dig”. Om de här orden användes på ett ödmjukt sätt skulle det finnas färre konflikter och större frid i våra hem.
Livet i sig kan vara och är ofta en ödmjukande upplevelse. Olyckor och sjukdomar, förlusten av närstående, relationsproblem och även ekonomiska svårigheter kan få oss på knä. Oavsett om de här svåra upplevelserna inträffar utan att vi själva rår för det, eller på grund av dåliga val eller dåligt omdöme eller inte, är alla sådana prövningar ödmjukande. Om vi väljer att vara andligt mottagliga och förbli ödmjuka och läraktiga blir våra böner mer uppriktiga, och vår tro och våra vittnesbörd växer när vi övervinner den jordiska tillvarons svårigheter. Vi ser alla fram emot upphöjelsen, men innan det kan hända måste vi framhärda genom det som har kallats för ”ödmjukhetens dal”8.
För många år sedan fick vår femtonårige son Eric en allvarlig skallskada. Det var förkrossande att se honom ligga i koma i över en vecka. Läkarna sa att det var osäkra på vad som skulle hända. Vi blev förstås överlyckliga när han började återfå medvetandet. Vi trodde att allt var bra, men vi misstog oss.
När han vaknade kunde han varken gå eller prata eller äta själv. Värst av allt var att han inte hade något korttidsminne. Han kunde komma ihåg nästan allt som hade hänt före olyckan, men han hade ingen förmåga att minnas det som hände efteråt, inte ens det som skett bara några minuter tidigare.
Ett tag var vi rädda att vi skulle få en son som var inlåst i en 15-årings hjärna. Saker och ting hade gått väldigt bra för vår son före olyckan. Han var sportig, populär och han hade lätt för sig i skolan. Förut hade hans framtid sett ljus ut. Nu var vi rädda att han inte skulle få någon vidare framtid, i alla fall ingen som han skulle minnas. Nu fick han kämpa för att lära sig det mest grundläggande. Det var en mycket ödmjukande tid för honom. Det var också en mycket ödmjukande tid för hans föräldrar.
Vi undrade ärligt talat hur något sådant kunde hända. Vi hade alltid strävat efter att göra det rätta. Evangeliet hade alltid haft hög prioritet hos oss. Vi kunde inte förstå hur något så smärtsamt kunde hända oss. Vi tvingades ner på knä när det blev uppenbart att hans rehabilitering skulle ta månader, ja år. Det som var ännu svårare var när vi så småningom insåg att han inte skulle bli som han var förut.
Under den här tiden fälldes många tårar och våra böner blev ännu mer innerliga och uppriktiga. Genom ödmjukhetens ögon började vi gradvis se små underverk som vår son upplevde under den här svåra tiden. Han blev gradvis bättre. Hans inställning och livssyn var mycket positiva.
I dag är vår son Eric gift med en underbar kamrat, och de har fem underbara barn. Han är en hängiven lärare och gör en god insats i samhället och kyrkan. Viktigast av allt är att han fortsätter att leva med samma anda av ödmjukhet som han fick för så länge sedan.
Men hur skulle det vara om vi kunde vara ödmjuka innan vi vandrade igenom denna ”ödmjukhetens dal”? Alma sa:
”Välsignade är därför de som ödmjukar sig utan att vara tvungna att vara ödmjuka.”
”Ja, de är mycket mera välsignade än de som tvingas att vara ödmjuka.”9
Jag är tacksam för profeter, som Alma, som har lärt oss värdet av denna enastående egenskap. Spencer W. Kimball, kyrkans tolfte president, sa: ”Hur blir man ödmjuk? För mig innebär det att man ständigt måste påminnas om sitt beroende. Beroende av vem? Av Herren. Hur påminner man sig om det? Genom verklig, ständig, vördnadsfull, tacksam bön.”10
Det borde inte komma som någon överraskning att president Kimballs favoritpsalm var ”Var när mig varje stund”.11 Äldste Dallin H. Oaks har berättat att det var den psalmen bröderna oftast sjöng som inledningspsalm i templet under hans tidiga år i de tolvs kvorum. Han sa: ”Föreställ er det djupa andliga inflytandet från en handfull av Herrens tjänare, som sjunger denna psalm innan de ber om Guds ledning i uppfyllandet av sina krävande åtaganden.”12
Jag vittnar om ödmjukhetens betydelse i våra liv. Jag är tacksam för personer, som syster Grietje Rowley, som har skapat inspirerande texter och musik som undervisar om Jesu Kristi evangeliums lära, där ödmjukhet ingår. Jag är tacksam för de psalmer vi har fått i arv, som hjälper oss dyrka Gud i sång, och jag är tacksam för ödmjukhet. Jag ber att vi ska sträva efter att bli ödmjuka så att vi kan bli bättre föräldrar, söner och döttrar och efterföljare till Frälsaren. I Jesu Kristi namn, amen.