Fäder
Äldste D. Todd Christofferson
i de tolv apostlarnas kvorum
Jag fokuserar i dag på det goda som män kan göra i den högsta av manliga roller – som make och far.
Jag ska i dag tala om fäder. Fäder är grundläggande i den gudomliga lycksalighetsplanen och jag vill höja min röst till stöd för dem som strävar efter att uppfylla den kallelsen väl. Att prisa och uppmuntra faderskap och fäder är inte att skambelägga eller avfärda någon. I dag fokuserar jag helt enkelt på det goda som män kan göra i den högsta av manliga roller – som make och far.
David Blankenhorn, författaren till Fatherless America, har sagt: ”I dag är det amerikanska samhället fundamentalt splittrat och ambivalent i sin uppfattning om faderskapet. En del människor minns det inte ens. Andra blir förnärmade av det. Åter andra, däribland inte så få familjeexperter, förnekar det eller föraktar det. Många andra motsätter sig det inte direkt, men är inte speciellt engagerade i det. Många önskar att vi kunde göra något åt det, men tror att samhället helt enkelt inte kan eller vill längre.”1
Som kyrka tror vi på fäder. Vi tror att ”mannen som sätter sin familj främst” är en god förebild.2 Vi tror att fadern enligt gudomlig plan ska presidera över sin familj i kärlek och rättfärdighet och att han har ansvaret att sörja för och beskydda sin familj.3 Vi tror att fäder och mödrar i sina kompletterande ansvar i familjen är ”skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar”.4 Vi tror att fäder är långt ifrån överflödiga; de är unika och oersättliga.
Vissa ser nyttan med faderskapet ur ett socialt perspektiv, som något som förpliktar män till sin avkomma, driver dem till att vara goda medborgare och tänka på andras behov, och kompletterar ”moderlig investering i barn med faderlig investering i barn. … Kort sagt är det viktigt för män att vara fäder. Det är viktigt för barn att ha fäder. Det är viktigt för samhället att skapa fäder.”5 Dessa tankar är visserligen sanna och viktiga, men vi vet att faderskapet är så mycket mer än en social konstruktion eller en produkt av evolutionen. Faderns roll är av gudomligt ursprung och började med en Fader i himlen och, i den här jordiska sfären, med fader Adam.
Det fullkomliga, gudomliga uttrycket för faderskap är vår himmelske Fader. Hans personlighet och egenskaper innefattar ett överflöd av godhet och fullkomlig kärlek. Hans verk och härlighet är hans barns utveckling, lycka och eviga liv.6 Fäder i den här fallna världen kan inte göra anspråk på något som kan jämföras med himlens majestät, men när de är som bäst försöker de efterlikna honom, och de arbetar sannerligen i hans verk. De ges ett anmärkningsvärt och allvarligt förtroende.
För oss män blottlägger faderskapet våra svagheter och vårt behov av att bli bättre. Faderskapet kräver uppoffringar, men det är en källa till ojämförlig tillfredsställelse och glädje. Återigen, det yttersta föredömet är vår himmelske Fader som älskade oss, sina andebarn, så mycket att han gav oss sin enfödde Son för vår frälsning och upphöjelse.7 Jesus sa: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”8 Fäder ger uttryck för sådan kärlek när de ger sina liv dag för dag genom att arbeta för att stödja och försörja sina familjer.
En fars kanske allra viktigaste arbete är att vända sina barns hjärtan till deras himmelske Fader. Om en far genom sitt föredöme såväl som genom sina ord kan visa vad trohet mot Gud är i sitt dagliga liv, har den fadern skänkt sina barn nyckeln till frid i det här livet och evigt liv i den kommande världen.9 En far som läser skrifterna för och med sina barn bekantar dem med Herrens röst.10
I skrifterna ser vi om och om igen en betoning på föräldrars ansvar att undervisa sina barn:
”Och vidare: Om det i Sion eller i någon av dess organiserade stavar finns föräldrar som har barn, och som inte lär dem att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning, skall synden vila på föräldrarnas huvuden. …
”Och de skall även lära sina barn att be och att vandra rättrådigt inför Herren.”11
År 1833 tillrättavisade Herren medlemmar i första presidentskapet för att de inte nog uppmärksammat plikten att undervisa sina barn. Till en sa han specifikt: ”Du har inte undervisat dina barn om ljus och sanning i enlighet med befallningarna, och den onde har ännu makt över dig, och detta är orsaken till din bedrövelse.”12
Fäder ska undervisa varje ny generation om Guds lag och verk. Som psalmisten förkunnade:
”Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, sin undervisning gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn.
De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud.”13
Förvisso är evangelieundervisningen ett ansvar som delas av fäder och mödrar, men Herren är tydlig med att han förväntar sig att just fäderna ser till att prioritera den högt. (Och låt oss komma ihåg att informella samtal, när vi arbetar och leker tillsammans och lyssnar är viktiga former av undervisning.) Herren förväntar sig att fäder hjälper till att forma sina barn, och barn vill ha och behöver ett föredöme.
Själv välsignades jag med en föredömlig far. Jag minns att när jag var en pojke på ungefär 12 år, kandiderade min far till kommunfullmäktige i vårt lilla samhälle. Han drog inte igång en stor valkampanj – allt jag minns är att pappa lät mina bröder och mig dela ut flygblad dörr till dörr med en uppmaning att rösta på Paul Christofferson. Ett antal vuxna som jag gav flygblad till sa att Paul var en bra och ärlig man och att de inte skulle ha något emot att rösta på honom. Mitt unga pojkhjärta svällde av stolthet över min far. Det gav mig tillförsikt och en önskan om att gå i hans fotspår. Han var inte fullkomlig – det är ingen – men han var ärlig och god och ett föredömligt exempel för en son.
Disciplin och tillrättavisning är en del av undervisningen. Som Paulus sa: ”Ty den Herren älskar tuktar han.”14 Men när det gäller disciplin måste en far vara mycket försiktig så att det inte kommer i närheten av misshandel, något som aldrig kan rättfärdigas. När en far tillrättavisar måste han motiveras av kärlek och ledas av den Helige Anden:
”I rätt tid skarpt tillrättavisande, när den Helige Anden manar därtill, och därefter visande större kärlek mot honom som du har tillrättavisat, för att han inte skall betrakta dig som sin fiende,
så att han kan erfara att din trofasthet är starkare än dödens band.”15
Disciplin enligt det gudomliga mönstret handlar inte så mycket om att bestraffa som om att hjälpa en närstående längs självbehärskningens väg.
Herren har sagt: ”Alla barn har anspråk på sina föräldrar för sin försörjning tills de är myndiga.”16 Försörjning är en helgad aktivitet. Att försörja sin familj, även om det i allmänhet kräver tid borta från familjen, är inte oförenligt med faderskapet – det ligger i faderskapets innersta natur. ”Arbete och familj är överlappande områden.”17 Det här rättfärdigar förstås inte att en man försummar sin familj för sin karriär eller, den andra ytterligheten, att han låter bli att anstränga sig och gärna lämnar över ansvaret till andra. Med kung Benjamins ord:
”Ni kommer inte att tillåta att era barn går hungriga eller nakna. Inte heller kommer ni att tillåta att de överträder Guds lagar och slåss och grälar med varandra. …
I stället kommer ni att lära dem att vandra på sanningens och allvarsamhetens vägar. Ni kommer att lära dem att älska varandra och att tjäna varandra.”18
Vi förstår smärtan hos de män som är oförmögna att hitta sätt och tillräckliga medel för att försörja sina familjer. Det finns ingen skam för dem som trots att de gör sitt bästa inte kan uppfylla en fars alla plikter och funktioner. ”Handikapp, död eller andra omständigheter kan göra det nödvändigt med individuella anpassningar. Släktingar bör vid behov ge hjälp och stöd.”19
Att älska modern till hans barn – och visa den kärleken – är något av det bästa en far kan göra för sina barn. Detta bekräftar och stärker äktenskapet som ligger till grund för deras familjeliv och trygghet.
En del män är ensamstående fäder, fosterfäder eller styvfäder. Många av dem strävar uppriktigt och gör sitt allra bästa i en roll som ofta är svår. Vi hedrar dem som gör allt som kan göras i kärlek, tålamod och självuppoffring för att tillgodose den enskildes och familjens behov. Nämnas bör att Gud själv anförtrodde sin enfödde Son till en fosterfar. Och visst var det delvis tack vare Joseph som Jesus under sin uppväxt ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”20.
Tråkigt nog har en del barn på grund av dödsfall, övergivande eller skilsmässa inte någon far att leva tillsammans med. En del har kanske fäder som är fysiskt närvarande men känslomässigt frånvarande eller på andra sätt ouppmärksamma eller försumliga. Vi uppmanar alla fäder att göra bättre ifrån sig och bli bättre. Vi uppmanar media och underhållningsbranschen att porträttera lojala och dugliga fäder som verkligen älskar sina fruar och på ett intelligent sätt vägleder sina barn, i stället för de klantar och töntar, eller ”killarna som skapar problem” som fäder alltför ofta framställs som.
Till barn vilkas familjesituation är bekymmersam vill vi säga att det inte gör er mindre värda. Utmaningar är ibland en fingervisning om att Herren litar på er. Han kan hjälpa er, direkt och genom andra, att ta itu med det som är svårt. Ni kan bli den generation, kanske den första i er släkt, där det gudomliga mönster som Gud har avsett för familjen verkligen tar form och berikar alla generationer efter er.
Till er unga män, med tanke på den roll ni kommer att ha som försörjare och beskyddare, vill vi säga: Förbered er nu genom att vara flitiga i skolan, och planera att vidareutbilda er. Utbildning, det må vara universitet, folkhögskolor, en lärlingstjänst eller liknande program, är nyckeln till att utveckla de färdigheter och förmågor ni kommer att behöva. Utnyttja möjligheterna att umgås med människor i alla åldrar, även barn, och lär er att skapa sunda och givande relationer. Det brukar innebära att man pratar med människor ansikte mot ansikte och gör saker tillsammans ibland, inte bara filar på förmågan att messa. Lev ert liv så att ni som män kan bidra med renhet till ert äktenskap och till era barn.
Till hela det uppväxande släktet säger vi att var ni än placerar er egen far på skalan bra-bättre-bäst (och jag förutsäger att ni kommer värdera honom högre ju äldre och visare ni blir), så bestäm er för att hedra honom och er mor genom ert eget liv. Kom ihåg hur Johannes uttryckte en fars trängtande hopp: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.”21 Er rättfärdighet är den största heder någon far kan få.
Till mina bröder, fäderna i den här kyrkan, säger jag att jag vet att var och en önskar att han var en bättre far. Jag önskar i alla fall att jag var det. Men låt oss ändå, trots våra begränsningar, sträva vidare. Låt oss lägga åt sidan de överdrivna idéerna om individualism och självbestämmanderätt i dagens kultur och främst tänka på andras lycka och välbefinnande. För trots våra tillkortakommanden ökar vår himmelske Fader vår förmåga och får våra enkla ansträngningar att bära frukt. Jag fattar mod av en berättelse som dök upp i tidskriften New Era för en del år sedan. Författaren berättade följande:
”När jag var liten bodde vår lilla familj i en tvårumslägenhet på andra våningen. Jag sov på soffan i vardagsrummet.
Min pappa, som var stålarbetare, begav sig till jobbet mycket tidigt varje dag. Varje morgon brukade han … dra täcket om mig och stanna upp en stund. Jag brukade halvsova när jag kände hur min pappa stod bredvid soffan och såg på mig. Allteftersom jag långsamt vaknade till blev jag generad över att han stod där. Jag försökte låtsas att jag fortfarande sov. … Jag blev medveten om att han stod där vid min säng och bad med hela sin uppmärksamhet, energi och koncentration – för mig.
Varje morgon bad min pappa för mig. Han bad att jag skulle få en fin dag, att jag skulle vara trygg, att jag skulle lära mig och förbereda mig för framtiden. Och eftersom han inte kunde vara med mig förrän på kvällen, bad han för lärarna och mina vänner som jag skulle vara med den dagen. …
Först förstod jag inte riktigt vad min pappa gjorde de där morgnarna när han bad för mig. Men när jag blev äldre började jag uppfatta hans kärlek och intresse för mig och allt jag gjorde. Det är ett av mina favoritminnen. Det var inte förrän många år senare, efter att jag gift mig, fått egna barn och brukade gå in i deras rum när de sov och be för dem, som jag helt förstod hur min far kände för mig.”22
Alma vittnade för sin son:
”Se, jag säger dig att det är [Kristus] som förvisso skall komma … ja, han kommer för att förkunna glada budskap om frälsning för sitt folk.
Och nu, min son, var detta det uppdrag som du kallades till: Att förkunna dessa glada budskap för detta folk för att bereda deras sinnen, eller rättare … att de skulle kunna bereda sina barns sinnen till att höra ordet vid tiden för hans ankomst.”23
Det är det verk som fäder har att utföra i dag. Må Gud välsigna dem att klara av det, i Jesu Kristi namn, amen.