De största ledarna är de största efterföljarna
Stephen W. Owen
Unga mäns generalpresident
Det kommer stunder när stigen framför oss verkar mörk, men fortsätt följa Frälsaren. Han vet vägen. Han är faktiskt vägen.
När jag var tolv år gammal tog pappa med mig på jakt uppe i bergen. Vi vaknade klockan tre på morgonen, sadlade hästarna och gav oss iväg uppför den skogsbeklädda bergssidan i totalt mörker. Även om jag älskade att jaga med pappa var jag lite nervös i den stunden. Jag hade aldrig varit i de bergen förut och jag kunde inte se stigen – eller mycket annat heller för den delen! Det enda jag kunde se var den lilla ficklampan som pappa hade, då den lyste svagt på tallarna framför oss. Tänk om min häst skulle snubbla och ramla – kunde han ens se var han gick? Men den här tanken tröstade mig: ”Pappa vet vägen. Om jag följer honom kommer allt att gå bra.”
Och allt gick bra. Så småningom gick solen upp och vi hade en härlig dag tillsammans. När vi begav oss hemåt igen pekade min pappa på en majestätisk, sluttande bergstopp som skilde sig från de andra. ”Det där är Windy Ridge”, sa han. ”Där är det bra att jaga.” Jag visste genast att jag ville komma tillbaka och bestiga Windy Ridge en dag.
Under åren som följde hörde jag ofta pappa prata om Windy Ridge, men vi åkte aldrig tillbaka – förrän en dag, tjugo år senare, när jag ringde pappa och sa: ”Vi kan väl rida till Windy?” Ännu en gång sadlade vi hästarna och begav oss uppför bergssidan. Nu var jag en erfaren ryttare i trettioårsåldern, men ändå blev jag förvånad över att känna samma nervositet som jag hade känt som tolvårig pojke. Men pappa visste vägen och jag följde honom.
Till slut kom vi till Windys topp. Utsikten var fascinerande och min överväldigande känsla var att jag ville tillbaka hit – inte för min skull den här gången, utan för att ta med min fru och mina barn. Jag ville att de skulle få uppleva det jag hade upplevt.
Under årens lopp har jag haft många möjligheter att leda mina söner och andra unga män till bergstoppar, precis som min pappa ledde mig. De här upplevelserna har fått mig att fundera över vad det innebär att leda – och vad det innebär att följa.
Jesus Kristus, den störste ledaren och den störste efterföljaren
Om jag frågade er ”Vem är den störste ledaren som någonsin har levat?” vad skulle ni svara då? Svaret är naturligtvis Jesus Kristus. Han visar det fullkomliga exemplet på varje tänkbar ledaregenskap.
Men om jag frågade er: ”Vem är den störste efterföljaren som någonsin har levat?” Skulle inte svaret igen bli Jesus Kristus? Han är en störste ledaren just därför att han är den störste efterföljaren – han följer sin Fader fullkomligt, i allting.
Världen lär att ledare måste vara mäktiga. Herren lär att de måste vara ödmjuka. Världsliga ledare får makt och inflytande genom talang, skicklighet och förmögenhet. Kristuslika ledare får makt och inflytande ”genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek”.1
I Guds ögon har de största ledarna alltid varit de största efterföljarna.
Låt mig berätta om två upplevelser jag haft nyligen med de unga männen i kyrkan, som har lärt mig något om att leda och att följa.
Vi är alla ledare
Nyligen var jag och min fru på ett sakramentsmöte i en annan församling. Just innan mötet började kom en ung man fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa till att dela ut sakramentet. Jag sa: ”Det gör jag gärna.”
Jag satte mig med de andra diakonerna och frågade den som satt närmast mig: ”Vad ska jag göra?” Han sa att jag skulle börja dela ut längst bak i kapellet, i mittsektionen, och att han skulle vara på den andra sidan av samma sektion, och att vi tillsammans skulle arbeta oss framåt.
Jag sa: ”Jag har inte gjort det här på länge.”
Han svarade: ”Det är okej. Du klarar det. Jag kände likadant när jag började.”
Senare på sakramentsmötet talade den yngste diakonen i kvorumet, som blivit ordinerad bara några veckor tidigare. Efter mötet samlades de andra diakonerna runt honom och berättade hur stolta de var över sin nya kvorummedlem.
Jag lärde mig den dagen att medlemmar från alla kvorum i aronska prästadömet i den församlingen kontaktade andra unga män varje vecka och uppmuntrade dem att komma och vara med i deras kvorum.
De här unga männen var alla stora ledare. Och bakom kulisserna hade de helt klart underbara bärare av melkisedekska prästadömet, föräldrar och andra som vägledde dem i deras plikter. Sådana omtänksamma vuxna ser inte bara de unga männen som de är utan som de kan bli. När de pratar med eller om de unga männen ältar de inte deras brister. Istället betonar de vilka fina ledaregenskaper de visar.
Unga män, det är så Herren ser på er. Jag ber dig att se så på dig själv. Det kommer stunder i livet när du kallas att leda. Vid andra tillfällen förväntas du följa. Men mitt budskap till dig i dag är att oavsett vad du har för ämbete är du alltid en ledare och alltid en efterföljare. Ledarskap är ett uttryck för lärjungeskap. Det handlar helt enkelt om att hjälpa andra att komma till Kristus, vilket är vad sanna lärjungar gör. Om du strävar efter att vara en Kristi efterföljare så kan du hjälpa andra att följa honom och du kan vara en ledare.
Din förmåga att leda kommer inte av att du är utåtriktad, att du kan motivera andra, eller ens att du är duktig på att tala offentligt. Den kommer av din beslutsamhet att följa Jesus Kristus. Den kommer av din beslutsamhet att vara, med Abrahams ord, ”en ännu större rättfärdighetens anhängare”.2 Om du kan göra det – även om du inte gör det perfekt, men försöker – då är du en ledare.
Tjänande i prästadömet är ledarskap
Vid ett annat tillfälle var jag i Nya Zeeland och besökte en ensamstående mor med tre barn i tonåren. Äldste sonen var 18 år och hade just fått melkisedekska prästadömet föregående söndag. Jag frågade om han hade haft möjlighet att utöva prästadömet än. Han sa: ”Jag vet inte riktigt vad det betyder.”
Jag sa att han nu hade myndigheten att ge en prästadömsvälsignelse till tröst eller helbrägdagörelse. Jag tittade på hans mor som inte hade haft en bärare av melkisedekska prästadömet vid sin sida på många år. ”Jag tycker det skulle vara fint”, sa jag, ”om du gav din mamma en välsignelse”.
Han svarade: ”Jag vet inte hur man gör.”
Jag förklarade att han kunde lägga händerna på hennes huvud, säga hennes namn, säga att han ger henne en välsignelse med melkisedekska prästadömets myndighet, säga det som Anden talar till hans sinne och hjärta och avsluta i Jesu Kristi namn.
Nästa dag fick jag ett e-postmeddelande från honom. Det stod bland annat: ”I kväll välsignade jag mamma! … Jag kände mig väldigt nervös och otillräcklig, så jag bad hela tiden för att kunna ha Anden med mig, eftersom jag inte kunde ge en välsignelse utan den. När jag började glömde jag helt och hållet mig själv och mina svagheter. … Jag [förväntade mig inte] den enorma andliga och känslomässiga styrka jag kände. … Efteråt kom en så stark anda av kärlek över mig att jag inte kunde hålla tillbaka känslorna, så jag kramade mamma och grät som ett barn. … Även nu när jag skriver det här [känner jag] Anden [så starkt] att jag aldrig vill synda igen. … Jag älskar det här evangeliet.”3
Visst är det inspirerande att se hur en till synes vanlig ung man kan åstadkomma stora saker genom att tjäna med prästadömet, också när han känner sig otillräcklig? Jag fick nyligen veta att den här unge äldsten har fått en missionskallelse och ska börja på missionärsskolan nästa månad. Jag tror han kommer föra många själar till Kristus eftersom han har lärt sig att följa Kristus i sitt tjänande i prästadömet. Det börjar i hemmet där hans exempel har ett starkt inflytande på hans fjortonårige bror.
Bröder, vare sig vi inser det eller ej, så ser andra upp till oss – släktingar, vänner, till och med främlingar. För oss som prästadömsbärare räcker det inte att bara komma till Kristus. Vår plikt nu är att ”inbjuda alla att komma till Kristus”.4 Vi kan inte nöja oss med att själva ta emot andliga välsignelser, vi måste leda dem vi älskar till samma välsignelser. Och som lärjungar till Jesus Kristus måste vi älska alla. Frälsarens uppdrag till Petrus är också vårt uppdrag: ”Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.”5
Följ mannen från Galileen
Det kommer stunder när stigen framför oss verkar mörk, men fortsätt följa Frälsaren. Han vet vägen. Han är faktiskt vägen.6 Ju uppriktigare du kommer till Kristus, desto innerligare önskar du hjälpa andra att uppleva det du har upplevt. En annan benämning på den här känslan är Kristi rena kärlek ”som [Fadern] har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare”.7 Du upptäcker då att du, genom själva handlingen att följa Kristus, även leder andra till honom, för som president Thomas S. Monson sa: ”Då vi följer mannen från Galileen, Herren Jesus Kristus, kan vi utöva ett gott personligt inflytande varhelst vi befinner oss, vad vi än har för kallelse.”8
Jag vittnar om att detta är Kristi sanna kyrka. Vi leds av en Guds profet, president Monson – en stor ledare som även är en sann efterföljare av Frälsaren. I Jesu Kristi namn, amen.