Budskapet, innebörden och mängden
Må vi mitt ibland våra dagars ihållande oväsen och trumvirvlar sträva efter att se Kristus som centrum i våra liv, i vår tro och i vårt tjänande.
Bröder och systrar, det här är Sammy Ho Ching, sju månader, när han tittade på generalkonferensen på TV i sitt hem i april i år.
När det blev dags att stödja president Russell M. Nelson och de andra generalauktoriteterna var Sammys armar upptagna av att hålla i flaskan. Så han gjorde det näst bästa.
Sammy ger en helt ny innebörd åt uttrycket ”att rösta med fötterna”.
Välkomna till den här halvårskonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Som inledning på ett tal om betydelsen av de här samlingarna två gånger om året, frammanar jag den här bilden från Lukas redogörelse i Nya testamentet:1
”När Jesus närmade sig Jeriko satt en blind man vid vägen och tiggde.
Han hörde folk gå förbi och frågade vad som hände.
Man berättade för honom att Jesus från Nasaret gick förbi,
och då ropade han: ’Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!’”
Förvånade över mannens djärvhet försökte man tysta ner honom, ”men han ropade bara ännu mer” står det. På grund av sin envishet fördes han till Jesus som hörde hans trosfyllda vädjan om att ge honom synen åter och botade honom.2
Jag blir rörd av den här korta redogörelsen varje gång jag läser den. Vi kan känna mannens förtvivlan. Vi kan nästan höra hans rop för att få Frälsarens uppmärksamhet. Vi ler åt hans vägran att låta sig nertystas – ja, att han beslutsamt höjer volymen när alla andra säger åt honom att skruva ner den. Det är i sig själv en fin berättelse om en synnerligen beslutsam tro. Men som med all helig skrift, ju mer vi läser desto mer finner vi där.
En tanke som slog mig först nyligen är hur klokt det var av mannen att omge sig med andligt känsliga människor. Hela berättelsen hänger på en handfull anonyma kvinnor och män som, när deras kollega frågade ”vad som hände”, hade visdom nog, så att säga, att förstå att Kristus var orsaken till ropen. Han var innebörden personifierad. Det finns en lärdom i den här lilla händelsen för oss alla. När det gäller tro och övertygelse hjälper det om man riktar sina frågor direkt till dem som faktiskt vet något! ”En blind kan väl inte leda en blind?” frågade Jesus en gång. ”Faller inte båda i gropen [då]?”3
Ett sådant sökande efter tro och övertygelse är vårt syfte med de här konferenserna, och när ni förenar er med oss i dag kommer ni att inse att sökandet är en stor gemensam strävan. Se er omkring. På det här området ser man familjer av alla storlekar komma från alla håll. Gamla vänner omfamnar varandra i glad återförening, en fantastisk kör värmer upp och motståndare står på sina lådor (m.a.o.improviserade talarstolar) och protesterar. Missionärer från förr söker upp sina tidigare kamrater medan nyligen hemvända missionärer söker helt nya kamrater (om ni vet vad jag menar). Och foton? Du milde! Med mobiler i händerna har vi gått från ”varje medlem en missionär” till ”varje medlem en fotograf”. Mitt i all denna härliga uppståndelse kan man med rätta fråga: ”Vad betyder allt det här?”
Liksom i berättelsen i Nya testamentet inser de som välsignats med syn att den här konferenstraditionen, trots allt annat den erbjuder oss, betyder föga eller intet om vi inte finner Jesus mitt i alltsammans. För att få den kunskap vi söker, det helande han utlovar, den betydelse vi på något sätt vet är här, måste vi se förbi uppståndelsen – hur glädjefylld den än är – och fästa vår uppmärksamhet på honom. Varje talares bön, alla sångares hopp, varje besökares vördnad – allt är ämnat att inbjuda hans Ande vars kyrka detta är – den levande Kristus, Guds lamm, Fridsfursten.
Men vi behöver inte vara i konferenscentret för att finna honom. När ett barn läser Mormons bok för första gången och tjusas av Abinadis mod eller de 2 000 unga krigarnas marsch kan vi milt tillägga att Jesus är den allestädes närvarande centralgestalten i denna förunderliga krönika, som står som en koloss över praktiskt taget varje sida av den och ger oss länken till alla de andra trosstärkande gestalterna i boken.
Likaså kan en vän som får lära sig om vår tro bli en smula överväldigad av några av vår religions unika element och obekanta vokabulär – kostbegränsningar, förråd för oberoende, pionjärvandringar, digitaliserade släktträd, med otaliga stavscentrer där några kanske väntar sig finna ett brett sortiment stavar för fotvandring. Så när våra nya vänner upplever en mängd nya syner och ljud, måste vi peka förbi virrvarret och inrikta dem på innebörden av allt detta, det eviga evangeliets bultande hjärta – himmelska föräldrars kärlek, en gudomlig Sons försoningsgåva, den Helige Andens tröst och ledning, den sista tidens återställelse av alla dessa sanningar och så mycket mer därtill.
När man kommer till templet för första gången kan man bli något överväldigad av upplevelsen. Vårt jobb är att se till att de heliga symbolerna och uppenbarade ritualerna, de ceremoniella kläderna och den visuella framställningen aldrig leder uppmärksamheten bort från utan pekar mot Frälsaren, som vi är där för att tillbe. Templet är hans hus, och han bör vara främst i våra sinnen och hjärtan – den majestätiska läran om Kristus som genomsyrar hela vår varelse liksom den genomsyrar templets förrättningar – från ögonblicket när vi läser texten ovanför templets port till den sista minut vi tillbringar i byggnaden. Mitt i allt det förunderliga vi möter ska vi se, framför allt annat, Jesu betydelse i templet.
Betänk strömvirveln av djärva initiativ och nya tillkännagivanden i kyrkan under de senaste månaderna. Alltmedan vi stödjer varandra eller förädlar vår upplevelse av sabbaten eller tar till oss ett nytt program för våra barn och ungdomar missförstår vi dessa uppenbarade förändringar om vi ser dem enbart som skilda, orelaterade element snarare än samverkande åtgärder för att hjälpa oss bygga mer beständigt på vår frälsnings klippa.4 Säkerligen, säkerligen är detta vad president Russell M. Nelson avser när han vill få oss att använda det uppenbarade namnet på kyrkan.5 Om Jesus – hans namn, hans lära, hans föredöme, hans gudomlighet – kan stå i centrum för vår tillbedjan, så förstärker vi den stora sanning som Alma en gång lärde: ”Det finns mycket som skall ske. [Men] se, det finns en sak som är viktigare än allt annat. … Återlösaren skall leva och komma bland sitt folk.”6
En sista tanke: Joseph Smiths nybyggarmiljö på 1800-talet brann av sinsemellan tävlande grupperingar av kristna vittnen.7 Men i det tumult de skapade dolde ironiskt nog dessa väckelsepredikanter just den Frälsare som den unge Joseph så ivrigt sökte. I kampen mot det han kallade ”mörker och förvirring”8 drog han sig undan till ensamheten i en träddunge där han såg och hörde ett härligare vittnesbörd om Frälsarens centrala plats i evangeliet än något vi nämnt här denna förmiddag. Med en gåva att se som dittills varit oanad och oväntad såg Joseph i en syn sin himmelske Fader, universums store Gud, och Jesus Kristus, hans fullkomlige enfödde Son. Sedan visade Fadern det föredöme vi alla berömt den här morgonen. Han pekade på Jesus och sa: ”Denne är min älskade Son. Hör honom!”9 Inget uttryck för Jesu gudomliga identitet, hans plats i frälsningsplanen och hans ställning i Guds ögon skulle någonsin kunna överglänsa denna korta förkunnelse på sju ord.
Mörker och förvirring? Grupper och stridigheter? Det finns mycket av allt detta i vår värld. Ja, skeptiker och troende disputerar fortfarande om den här synen och praktiskt taget allt annat jag sagt i dag. I fall du kanske strävar att se mer klart och att finna mening mitt ibland en mängd åsikter, vill jag peka på samme Jesus och bära apostoliskt vittnesbörd om Joseph Smiths upplevelse, som inträffade omkring 1 800 år efter att vår blinde vän fick sin syn på den gamla vägen till Jeriko. Jag vittnar med dessa två och en mängd andra genom tiderna att de absolut mest glädjande synerna och ljuden i livet är när Jesus inte bara går förbi10 utan kommer till oss, stannar bredvid oss och tar sin boning hos oss11.
Systrar och bröder, må vi mitt ibland våra dagars ihållande oväsen och trumvirvlar sträva efter att se Kristus som centrum i våra liv, i vår tro och i vårt tjänande. Däri ligger den sanna innebörden. Och om vårt seende vissa dagar är begränsat eller vårt självförtroende har minskat eller vår tro har prövats och förädlats – för så blir det med säkerhet – må vi då än högre ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”12 Jag lovar med apostolisk innerlighet och profetisk övertygelse att han ska höra dig och förr eller senare säga: ”Du får din syn. Din tro har frälst dig.”13 Välkomna till generalkonferensen. I Jesu Kristi namn, amen.