Orubblig hängivenhet mot Jesus Kristus
Gud inbjuder oss att kasta våra gamla vanor helt utom räckhåll och börja ett nytt liv i Kristus.
I april i år hade jag förmånen att inviga Kinshasa tempel i Demokratiska republiken Kongo.1 Det går inte att beskriva den glädje som de kongolesiska heliga och jag kände över att se ett tempel invigas i deras land.
De som kommer in i Kinshasa tempel ser där en originalmålning med titeln Kongofallen.2 Den påminner på ett unikt sätt tempelbesökarna om den orubbliga tro som är nödvändig för att de ska förankras i Jesus Kristus och följa förbundsstigen i vår himmelske Faders plan. Vattenfallen som avbildas i målningen påminner om en sed som var vanlig för över hundra år sedan bland de första som omvändes till kristendomen i Kongo.
Före sin omvändelse tillbad de döda föremål i tron att dessa föremål besatt övernaturliga krafter.3 Efter omvändelsen företog många en pilgrimsresa till ett av de oräkneliga vattenfallen utefter Kongofloden, till exempel Nzongofallen.4 De kastade sina gamla avgudaförmål i vattenfallen som en symbol inför Gud och andra att de hade övergett sina gamla traditioner och tagit emot Jesus Kristus. De kastade med avsikt inte sina föremål i lugna, grunda vatten. De kastade dem rakt in i ett väldigt vattenfalls virvlande vatten, där föremålen skulle bli omöjliga att ta tillbaka. De här handlingarna var ett tecken på en ny men orubblig hängivenhet mot Jesus Kristus.
Människor på andra platser och i andra tidsåldrar visade sin hängivenhet mot Jesus Kristus på liknande sätt.5 Det folk i Mormons bok som kallades anti-nephi-lehiter ”lade ned sina upprorsvapen” och grävde ner dem ”djupt i jorden” som ett ”vittnesbörd för Gud … om att de aldrig mer ville använda [sina] vapen”.6 Genom att göra det lovade de att följa Guds lärdomar och aldrig svika sitt löfte. Den här handlingen var början till att bli ”omvända till Herren” och aldrig avfalla.7
Att bli omvänd till Herren innebär att man ändrar sig från ett handlingssätt, styrt av ett gammalt trossystem, och vänder sig till ett nytt som är grundat på tro på vår himmelske Faders plan och på Jesus Kristus och hans försoning. Den här förändringen är något mer än att intellektuellt acceptera evangeliets lära. Den formar identiteten, den förändrar insikten om livets mening och leder till en oföränderlig trohet mot Gud. Personliga önskningar som står i motsats till att vara förankrad i Frälsaren och följa förbundsstigen bleknar bort och ersätts av beslutet att underkasta sig vår himmelske Faders vilja.
Omvändelse till Herren börjar med ett orubbligt löfte till Gud, följt av att göra det löftet till en del av den vi är. Att göra ett sådant löfte till en del av oss är en livslång process som kräver tålamod och fortsatt omvändelse. Det här löftet blir till sist en del av oss själva, det ingår i vår jagkänsla och är ständigt närvarande i våra liv. På samma sätt som vi aldrig glömmer vad vi heter oavsett vad vi annars tänker på, glömmer vi aldrig ett löfte som är inristat i våra hjärtan.8
Gud inbjuder oss att kasta våra gamla vanor helt utom räckhåll och börja ett nytt liv i Kristus. Det här händer när vi utvecklar tro på Frälsaren, som börjar med att vi hör vittnesbördet från andra som har tro.9 Därefter stärks vår tro när vi handlar på sätt som förankrar oss fastare i honom.10
Det vore ju förstås trevligt om ökad tro kunde smitta på samma sätt som influensa eller en vanlig förkylning. Då skulle en enkel ”andlig nysning” bygga upp tro hos andra. Men det fungerar inte så. Det enda sättet för tro att växa är att man handlar i tro. De här handlingarna frammanas ofta genom inbjudningar från andra, men vi kan inte ”odla” någon annans tro eller lita helt till att andra ska stödja vår egen tro. För att vår tro ska kunna växa måste vi välja trosbyggande handlingar som att be, studera skrifterna, ta del av sakramentet, hålla buden och tjäna andra.
När vår tro på Jesus Kristus växer uppmanar Gud oss att ge honom löften. De här förbunden, som sådana löften kallas, är bevis på vår omvändelse. Förbund skapas också en säker grund för andlig utveckling. När vi väljer att bli döpta, börjar vi ta på oss Jesu Kristi namn11 och väljer att identifiera oss med honom. Vi lovar att vara som han och utveckla hans egenskaper.
Förbunden förankrar oss i Frälsaren och hjälper oss följa den väg som leder till vårt himmelska hem. Förbundens kraft hjälper oss bibehålla en mäktig hjärtats förändring, fördjupa omvändelsen till Herren och ta emot bilden av Kristus mer fullständigt i vårt ansikte.12 Men halvhjärtad hängivenhet mot våra förbund garanterar oss ingenting.13 Vi kan frestas till tvehågsenhet, att kasta våra gamla vanor i lugnt vatten eller begrava vår upprorsvapen med handtag som sticker fram. Men en tvekande hängivenhet mot våra förbund öppnar inte dörren till vår himmelske Faders och Jesus Kristus helgande kraft.
Vår beslutsamhet att hålla våra förbund ska inte vara villkorlig eller variera med ändrade livsförhållanden. Vår trofasthet mot Gud ska vara som den pålitliga Kongofloden, som flyter nära Kinshasa tempel. Den här floden, till skillnad från de flesta floder i världen, har ett konstant flöde året om14 och öser ut nära 40 miljoner liter vatten per sekund i Atlanten.
Frälsaren bad sina lärjungar att vara lika pålitliga och ståndaktiga. Han sa: ”Var därför fast beslutna i hjärtat att ni ska göra det jag undervisar om och som jag befaller er.”15 En ”fast” beslutsamhet att hålla våra förbund möjliggör förverkligandet av alla Guds löften om bestående glädje.16
Många trofasta sista dagars heliga har visat att de är ”fasta” i att hålla sina förbund med Gud och är för alltid förändrade. Jag vill berätta om tre sådana personer – broder Banza Mucioko, syster Banza Régine och broder Mbuyi Nkitabungi.
År 1977 bodde paret Banza i landet Zaire, som numera kallas Demokratiska republiken Kongo. De var högt respekterade i sitt protestantiska samfund. På grund av deras talanger gjorde deras kyrka arrangemang för deras unga familj att åka till Schweiz för att studera, och ordnade stipendium vid universitetet.
Medan de var i Genève såg broder Banza under bussresorna till skolan ofta ett litet möteshus med namnet ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Han undrade: ”Har Jesus Kristus heliga nu, i vår tid?” Till sist beslut han sig för att gå dit.
Broder och syster Banza välkomnades med värme till grenen. De ställde några av de envisa frågor de hade om Guds natur, som: ”Om Gud är en ande, som vinden, hur kan vi då vara skapade i hans avbild? Hur kan han sitta på en tron?” De hade aldrig fått något tillfredsställande svar på de här frågorna förrän missionärerna förklarade den återställda läran i en kort lektion. När missionärerna hade gått såg paret Banza på varandra och sa: ”Visst är det här sanningen som vi har hört?” De fortsatte komma till kyrkan och träffa missionärerna. De visste att dop in i Jesu Kristi återupprättade kyrka skulle få följder. De skulle berövas sina stipendier, deras visa skulle återkallas och de och deras två små barn skulle tvingas lämna Schweiz. De valde att bli döpta och konfirmerade i oktober 1979.
Två veckor efter dopet återvände broder och syster Banza till Kinshasa som kyrkans första och andra medlem i sitt land. Medlemmarna i grenen i Genève höll kontakten med dem och hjälpte dem kontakta kyrkans ledare. Paret Banza uppmanades att troget invänta den löftets dag när Gud skulle upprätta sin kyrka i Zaire.
Under tiden studerade en annan utbytesstudent från Zaire, broder Mbuyi, i Belgien. Han döptes 1980 i Bryssels församling. Strax därefter verkade han som heltidsmissionär i England. Och Gud utförde sina underverk. Broder Mbuyi återvände till Zaire som kyrkans tredje medlem i landet. Med föräldrarnas tillstånd hölls kyrkans möten i hans familjs hem. I februari 1986 ingavs en ansökan om att kyrkan skulle bli officiellt erkänd av regeringen. Underskrifter från tre medlemmar i Zaire krävdes. De tre glada personerna som undertecknade denna ansökan var broder Banza, syster Banza och broder Mbuyi.
De här trofasta medlemmarna kände igen sanningen när de hörde den. De slöt ett förbund i dopet som förankrade dem i Frälsaren. De kastade bildligt talat sina gamla vanor i ett virvlande vattenfall utan tanke på att ta tillbaka dem. Förbundsstigen var aldrig lätt. Politisk oro, glesa kontakter med kyrkans ledare och de svårigheter som kan drabba byggandet av en församling av heliga kunde ha avskräckt mindre hängivna personer. Men broder och syster Banza och broder Mbuyi höll fast vid sin tro. De var närvarande vid invigningen av Kinshasa tempel, 33 år efter att de undertecknat den ansökan som ledde till att kyrkan blev officiellt erkänd i Zaire.
Paret Banza är här i konferenscentret i dag. De har med sig sina två söner, Junior och Phil, samt svärdöttrarna Annie och Youyou. I juni 1986 var Junior och Phil de två första personerna som döptes in i kyrkan i Zaire. Broder Mbuyi ser på den här utsändningen i Kinshasa med sin fru Maguy och deras fem barn.
De här pionjärerna förstår innebörden och konsekvenserna av förbunden, genom vilka de har kommit ”till kunskapen om Herren, [sin] Gud, och till att glädjas i Jesus Kristus, [sin] Återlösare”.17
Hur förankrar vi oss i Frälsaren och håller oss trofasta liksom dessa och många tiotusentals kongolesiska heliga som följde dem, och miljontals andra över hela världen? Frälsaren lärde oss hur vi gör det. Varje vecka tar vi sakramentet och ingår förbund med vår himmelske Fader. Vi förbinder oss att sammanlänka oss med Frälsaren genom att villigt lova att ta på oss hans namn, att alltid minnas honom och att hålla hans bud.18 Att samvetsgrant förbereda oss för och värdigt ingå dessa förbund varje vecka förankrar oss i Frälsaren, hjälper oss göra åtagandet till en del av oss själva19 och leder oss kraftfullt framåt längs förbundsstigen.
Jag uppmanar dig att påbörja en livslång process av lärjungeskap. Ingå och håll förbund. Kasta dina gamla vanor i djupa, virvlande vattenfall. Begrav fullständigt dina upprorsvapen utan att något handtag sticker fram. Tack vare Jesu Kristi försoning välsignas ditt liv för alltid av att du ingår förbund med den uppriktiga avsikten att verkligen hålla dem. Du blir mer som Frälsaren genom att alltid minnas honom, följa honom och älska honom. Jag vittnar om att han är den fasta grundvalen. Han är pålitlig och hans löften står fast. I Jesu Kristi namn, amen.