Förtrösta på Herren
Vår enda säkra grund är att förtrösta på Herren och på hans kärlek till sina barn.
Mina kära bröder och systrar, ett brev som jag fick för en tid sedan får presentera ämnet för mitt tal. Avsändaren övervägde att vigas i templet till en man vars eviga livskamrat hade dött. Hon skulle bli hans andra fru. Hon frågade om hon skulle kunna få ett eget hem i nästa liv, eller om hon skulle behöva bo med sin man och hans första fru. Jag sa helt enkelt till henne att förtrösta på Herren.
Jag fortsätter med en högt skattad medarbetares upplevelse, som jag återger med hans tillåtelse. Efter att hans älskade hustru, mor till hans barn, dog gifte en far om sig. Några vuxna barn var starkt emot det nya giftermålet och sökte råd hos en nära släkting som var en respekterad ledare i kyrkan. När han hade hört skälen till deras invändningar, som kretsade kring förhållanden och relationer i andevärlden eller härlighetsrikena som kommer efter den slutliga domen, sa denne ledare: ”Ni oroar er för fel saker. Ni borde oroa er för om ni kommer att hamna där. Fokusera på det. Om ni hamnar där kommer det att vara underbarare än ni kan föreställa er.”
Vilka trösterika ord! Förtrösta på Herren!
Av breven jag får vet jag att andra oroar sig över frågor de har om den andevärld vi kommer att leva i mellan döden och uppståndelsen. En del antar att det i andevärlden fortsättningsvis kommer att finnas många av de timliga omständigheter och problem som vi upplever i detta dödliga liv. Vad vet vi egentligen om tillståndet i andevärlden? Jag tror att en artikel av en religionslärare på BYU om det här ämnet har svaret: ”När vi frågar oss vad skrifterna har lärt oss om andevärlden så är svaret ’inte så mycket som vi ofta tror’.”1
Naturligtvis kan vi läsa i skrifterna att när kroppen dör fortsätter vi att leva som andar i andevärlden. Skrifterna lär också att andevärlden är uppdelad i de som var ”rättfärdiga” i livet och de som var ogudaktiga. De beskriver också hur en del trofasta själar predikar evangeliet för dem som var ogudaktiga eller upproriska (se 1 Petr. 3:19; L&F 138:19–20, 29, 32, 37). Ännu viktigare är att nutida uppenbarelse visar att frälsningsarbetet fortsätter i andevärlden (se L&F 138:30–34, 58), och även om vi uppmanas att inte uppskjuta vår omvändelse under dödligheten (se Alma 13:27) lär vi oss att viss omvändelse är möjlig där (se L&F 138:58).
Frälsningsarbetet i andevärlden består av att frigöra andar från det som skrifterna ofta beskriver som ”fångenskap”. Alla i andevärlden är i något slags fångenskap. President Joseph F. Smiths stora uppenbarelse, som antagits som helig skrift i kapitel 138 i Läran och förbunden, anger att de rättfärdiga döda, som var i ett tillstånd av ”frid” (L&F 138:22) medan de väntade på uppståndelsen (se L&F 138:16) ”hade betraktat sina andars långa frånvaro från sina kroppar som en fångenskap” (L&F 138:50).
De ogudaktiga lider också av ytterligare ett slags fångenskap. På grund av synder de inte omvänt sig från är de i det som aposteln Petrus kallar ”fängelset” (1 Petr. 3:19; se även L&F 138:42). Dessa andar beskrivs som ”bundna” eller som ”fångna” (L&F 138:31, 42) eller som utdrivna ”i det yttersta mörkret” där det är ”gråt, klagan och tandagnisslan” medan de väntar på uppståndelsen och domen (Alma 40:13–14).
Uppståndelsen är säkrad för alla i andevärlden genom Jesu Kristi uppståndelse (se 1 Kor. 15:22), även om den sker vid olika tillfällen för olika grupper. Det skrifterna lär oss om vad som sker i andevärlden innan denna bestämda tid nås handlar i stort sett om frälsningsarbetet. Det har inte uppenbarats så mycket mer. Evangeliet predikas för de okunniga, oomvända och upproriska så att de kan befrias från sin fångenskap och gå framåt mot de välsignelser som en kärleksfull himmelsk Fader har i beredskap åt dem.
Den fångenskap som rättfärdiga omvända andar i andevärlden befinner sig i är att de måste vänta på – och kanske får de tillåtelse att inspirera till – att deras ställföreträdande förrättningar utförs på jorden så att de kan döpas och åtnjuta den Helige Andens välsignelser (se L&F 138:30–37, 57–58).2 Dessa jordiska ställföreträdande förrättningar gör det också möjligt för dem att gå framåt med prästadömsmyndighet och sälla sig till den rättfärdiga skara som kan predika evangeliet för andarna i fängelset.
Utöver dessa grundläggande principer innehåller våra skriftböcker mycket lite om den andevärld som varar mellan döden och den slutliga domen.3 Så vad mer vet vi om andevärlden? Många av kyrkans medlemmar har haft syner eller fått annan inspiration som låtit dem veta hur saker och ting sker eller är uppdelade i andevärlden, men dessa personliga andliga upplevelser ska inte uppfattas eller läras ut som kyrkans officiella lära. Och det finns naturligtvis stor spekulation bland medlemmar och andra i utgivna verk, som böcker om nära döden-upplevelser.4
När det gäller allt detta är det viktigt att komma ihåg de visa råd som äldste D. Todd Christofferson och äldste Neil L. Andersen gett under tidigare generalkonferenstal. Äldste Christofferson lärde: ”Man [bör] komma ihåg att alla uttalanden som kyrkans ledare i det förgångna eller i vår tid gjort inte nödvändigtvis utgör kyrkans lära. Vanligen förstår man i kyrkan att ett uttalande från en ledare som gjorts vid ett enstaka tillfälle ofta står för en personlig, om än väl genomtänkt, åsikt och inte är ämnat att vara officiellt eller bindande för hela kyrkan.”5
På nästföljande konferens undervisade äldste Andersen om följande princip: ”Läran undervisas av alla 15 medlemmar i första presidentskapet och de tolvs kvorum. Den döljs inte i ett otydligt stycke i ett tal.”6 Tillkännagivandet om familjen, som undertecknats av alla 15 profeter, siare och uppenbarare, är ett fantastiskt exempel på den principen.
Förutom formella uttalanden, som tillkännagivandet om familjen, är profetisk undervisning av kyrkans presidenter, bekräftad av andra profeter och apostlar, också exempel på detta. När det gäller förhållandena i andevärlden undervisade profeten Joseph Smith vid två tillfällen i slutet av sin verksamhetstid om något som ofta har citerats av hans efterträdare. Den ena är det han lärde ut i King Follett-predikan om att rättfärdiga familjemedlemmar kommer att vara tillsammans i andarnas värld.7 Den andra är det han sa under en begravning under sitt sista levnadsår: ”De rättfärdigas andar är upphöjda till ett större och härligare arbete … [i] andevärlden. … De [är] inte långt borta från oss och känner till och förstår våra tankar och känslor och är ofta sorgsna därav.”8
Så hur svarar man på en fråga som den jag nämnde tidigare om var andarna bor? Om du anser att den frågan är konstig eller banal, tänk då på många av dina egna frågor, eller kanske de som du har frestats att besvara utifrån någonting du har hört någon säga vid något tidigare tillfälle. När det gäller alla frågor om andevärlden föreslår jag två svar. För det första: Kom ihåg att Gud älskar sina barn och helt visst kommer att göra det som är bäst för var och en av oss. För det andra: Kom ihåg följande lära från Bibeln, som har hjälpt mig allra mest med många obesvarade frågor:
”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar” (Ords. 3:5–6).
Nephi avslutade sin stora psalm på ett liknande sätt: ”O Herre, jag har förtröstat på dig och skall för evigt förtrösta på dig. Jag skall inte sätta min lit till köttslig arm” (2 Ne. 4:34).
Vi kan alla enskilt begrunda omständigheterna i andevärlden och kanske samtala om dessa och andra obesvarade frågor med familjen eller i andra mindre grupper. Men låt oss inte lära ut eller ange som officiell lära det som inte möter normerna för officiell lära. Det främjar inte Herrens verk och kan till och med hindra människor från att söka tröst och upplysning genom den personliga uppenbarelse som enligt Herrens plan finns för var och en av oss. Omåttlig tillit till enskild undervisning eller spekulationer kan till och med fjärma oss från att fokusera på den lära och den strävan som faktiskt ökar vår insikt och hjälper oss gå framåt på förbundsstigen.
Att förtrösta på Herren är en välbekant och sann lära i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det var det Joseph Smith undervisade om när de tidiga heliga upplevde svåra förföljelser och till synes oöverstigliga hinder.9 Det är fortfarande den bästa principen vi kan använda oss av när vår strävan att lära eller våra försök att finna tröst stöter på hinder i sådant som ännu inte uppenbarats eller antagits som kyrkans officiella lära.
Samma princip gäller obesvarade frågor om beseglingar i nästa liv eller önskade justeringar på grund av händelser eller överträdelser under jordelivet. Det finns så mycket vi inte känner till att vår enda säkra grund är att förtrösta på Herren och på hans kärlek till sina barn.
Som avslutning: Det vi känner till om andevärlden är att Faderns och Sonens frälsningsarbete fortsätter där. Vår Frälsaren påbörjade arbetet genom att förkunna frihet för de fångna (se 1 Petr. 3:18–19; 4:6; L&F 138:6–11, 18–21, 28–37), och det verket fortsätter genom att värdiga och kvalificerade budbärare fortsätter att predika evangeliet, däribland omvändelse, för dem som fortfarande behöver dess renande inverkan (se L&F 138:57). Syftet med allt detta beskrivs i kyrkans officiella lära, som getts i nutida uppenbarelse.
”De döda som omvänder sig kommer att bli återlösta genom lydnad mot förordningarna i Guds hus.
Och sedan de har betalat straffet för sina överträdelser och har tvättats rena, skall de få belöning i enlighet med sina gärningar, ty de är frälsningens arvingar” (L&F 138:58–59).
Vår plikt är att undervisa om det återställda evangeliets lära, hålla buden, älska och hjälpa varandra och utföra frälsningsarbetet i de heliga templen.
Jag vittnar om sanningen i det jag nu har sagt och om sanningarna som har lärts ut och kommer att läras ut under den här konferensen. Allt detta är möjligt tack vare Jesu Kristi försoning. Vi vet genom nutida uppenbarelse att han ”förhärligar Fadern och frälser alla hans händers verk” (L&F 76:43; betoning tillagd). I Jesu Kristi namn, amen.