Ett ”slumpartat” möte
Det var en gråmulen, regnig dag — mycket ovanligt för södra Kalifornien. Min make och jag hade just varit på en fullsatt begåvningssession som en del av vår stavs tempeldag. Min make trotsade hällregnet och hämtade bilen medan jag väntade inne i templet.
Medan jag småpratade med en medlem i min församling kom en syster som jag inte kände fram till oss. Hon var genomvåt och det såg ut som om hon hade gråtit. Hon förklarade att hon hade råkat lämna billyktorna på och att hon nu inte kunde starta bilen. Hon kände igen oss från tempelsessionen — hon var den enda besökaren i den sessionen som inte var från vår stav — och undrade om vi hade några startkablar som hon kunde få låna.
Medan vi talade tittade hon alltmer uppmärksamt på mig och till slut sade hon: ”Heter inte du Cathy West?” (Namnet har ändrats.)
Överraskad utropade jag: ”Det är mitt flicknamn!”
”Jag heter Diane Cody Hart”, svarade hon, ”Anne Codys lillasyster.”
Anne Cody — namnet var som ett blixtnedslag. Jag hade inte sett Anne på många år. Tre årtionden tidigare och tusentals mil bort hade Anne varit min barndomsvän — och min länk till kyrkan. Min mor och mina systrar och jag var medlemmar i kyrkan, men inte min far. Ingen i min familj var aktiv. Anne tog lugnt och konsekvent med mig till kyrkan och Unga kvinnor och kyrkans aktiviteter. Under de där viktiga åren förblev jag aktiv mer tack vare Annes vänskap än på grund av mitt eget vittnesbörd.
Den tunna länken till kyrkan hjälpte mig igenom mina föräldrars skilsmässa. Den inspirerade mig att råda min förtvivlade far att börja gå till kyrkan och lyssna på missionärslektionerna. Den stärktes när min far blev medlem i kyrkan och mina föräldrar gifte om sig. Den var min vägledare under de stormiga tonåren.
Hela tiden var Anne min vän och mitt föredöme. När hon bestämde sig för att gå på Brigham Young-universitetet så ville inte jag bli ensam kvar så jag ansökte också dit. Under den tiden blev mitt vittnesbörd starkare tack vare goda vänner och att jag deltog helt och fullt i kyrkans program.
Under mitt andra år på skolan drabbades min familj av en oväntad tragedi. Min äldsta syster som hade haft känslomässiga problem i många år tog sitt liv. Vårt nyfunna vittnesbörd tröstade oss under den svåra tiden.
Senare träffade jag en återvänd missionär och började planera en tempelvigsel. Dagen före min bröllopsdag fick mina föräldrar sin begåvning, och vi — inklusive min döda syster, med hjälp av en ställföreträdare — beseglades som familj. Annes stilla inflytande hade fört templets välsignelser inte bara till mig, utan också till min familj.
Jag kramade om Diane och uttryckte min uppskattning för hennes systers vänskap och exempel. När min make kom med bilen sade han att vi inte hade några startkablar men insisterade på att Diane skulle följa med oss till köpcentret i närheten och köpa några.
Diane och jag väntade i bilen medan min make gick in för att leta efter startkablar. Jag frågade Diane om hennes familj, och hon svarade att de allihop hade varit på en tempelsession samtidigt den kvällen — Anne i Chicago, Diane i San Diego och hennes föräldrar i Reno — då heliga tempelförrättningar utfördes för hennes yngre bror som hade dött året innan. Diane hade kommit till templet ensam för att vara med på denna speciella session medan hennes make tog hand om deras tre barn.
Jag kramade Dianes hand och frågade hur hennes bror hade dött. Hon började gråta och viskade att hennes bror — som hon hade stått mycket nära — hade tagit sitt liv. Genom tårarna berättade Diane hur ensam hon hade känt sig, trots att sessionsrummet var fullsatt, när hon tänkte på omständigheterna kring hennes brors död.
Jag kunde se hur Herren hade fört oss två samman den kvällen. Till ljudet av det stilla regnet som smattrade på biltaket berättade jag för henne om min systers självmord många år tidigare och hur min familj kämpade för att förstå och klara av det. Jag höll henne i handen och uttryckte min förståelse och medkänsla tills min make en stund senare kom med startkablarna.
Vi åkte tillbaka till templet och min make startade Dianes bil. Innan hon åkte iväg kramade Diane och jag om varandra i det silande regnet. ”Jag känner mig inte ensam längre”, viskade hon.
När Diane försvann i regnet förundrade jag mig över min himmelske Faders godhet. Han hade fört mig samman med en av hans döttrar som behövde den tröst som jag var särskilt förberedd att ge. Och han hade gett mig ett ovärderligt tillfälle att återgälda en liten del av det speciella tjänande som en kär vän hade gjort för mig 30 år tidigare.