Borde vi bestiga berget?
För några år sedan planerade jag och några vänner från institutet en tvådagarsvandring. Vi var erfarna campare, helt bekanta med områdena vi skulle vandra i och väl utrustade för de flesta situationer. Men vi lärde oss snart att utan den Helige Andens vägledning så skulle vår utrustning och kunskap vara nästan värdelösa.
Några dagar före vandringen var himlen molnfri och temperaturen behaglig. Vårt mål var Mount Chocorua i White Mountains-bergskedjan i New Hampshire i USA. Det är visserligen sant att bergen i den här regionen inte kan skryta med sådana höjder som i andra delar av världen, men höjdskillnaden från fot till topp är ofta ganska stor och New England är känt för sitt oberäkneliga väder.
Dagen före vandringen började det regna. I normala fall skulle det inte bekymra mig. Det regnade ofta när vi var ute och vandrade. Men den här gången kände jag en ökande oro. Jag tittade på väderleksrapporten. Lätta skurar, inget mer. Ändå kände jag mig mer och mer obehaglig till mods under kvällen. Känslan blev allt starkare medan jag förberedde mig för sängen, läste skrifterna och bad.
Till slut gick jag bort till min ryggsäck och tog fram min karta över White Mountain National Forest. När jag såg Mount Chocorua på kartan kände jag mig dubbelt så orolig. Känslan var så stark att jag funderade på att ställa in vandringen, men det kändes inte rätt heller. Jag såg ett annat berg som vi ville bestiga och kände mig genast bättre till mods. Efter en bön kändes det bra att åka dit i stället. Det enda som bekymrade mig var att jag kanske skulle göra min vän Glenn besviken, han hade lagt ner så mycket arbete på att planera vandringen.
Nästa morgon regnade det fortfarande lätt. När alla hade kommit till samlingsplatsen berättade jag för mina vänner om min oro och om mina böner och känslor. Till min lättnad hade två andra känt likadant och Glenn bytte mer än gärna berg. Sedan höll vi en bön och bad Herren att vaka över oss på vår vandring och hjälpa oss att fatta rätta beslut. Alla tyckte att det kändes bra med de nya planerna och så åkte vi iväg.
Trots att regnet fortsatte fortgick åkturen och klättringen utan problem. Efter middagen slutade det regna. Molnen skingrade sig och uppenbarade en vacker solnedgång. Vi kände oss upplyfta och gick till sängs.
Vid midnatt vaknade vi av ett kraftigt åskväder som varade nästan hela natten. Även om det regnade och blåste hårt och blixtrade mycket där vi var, så kände vi oss inte rädda. Det blixtrade mycket mer längre österut och vad jag kunde se slog blixten ner på ett visst område nästan varje sekund, och så fortsatte det i minst en timme. Jag var glad att jag inte var där och somnade igen. Resten av vandringen var blöt men säker och vi hade mycket trevligt.
Några dagar senare var jag på en institutmiddag utomhus. Alla som hade varit med på vandringen var där. Glenn såg konstig ut när han kom. Han visade oss en del av en resehandbok om White Mountains. Det stod att trots att Mount Chocorua inte är lika högt som närliggande berg, är det ett farligt berg eftersom dess kala topp och position gör berget till ett av bergen i Nordamerika som träffas oftast av blixten. Vi fick också bekräftat att området som vi såg bombarderas av blixtar faktiskt var Chocorua-området.
Vi var så tacksamma att vi hade blivit varnade av den Helige Anden att inte åka dit just då.
Michael T Richie är medlem i Scituate församling, Providence stav, Rhode Island, USA.