Han tjänade mig innan han träffade mig
Jag döptes i Comayaguela i Honduras i februari 1992. När jag hade slutfört en mission i El Salvador flyttade jag till San Pedro Sula i Honduras. Där träffade jag Brenda, en vacker ung kvinna som bara hade varit hemma från sin mission i nio dagar. Några månader senare gifte vi oss i templet i Guatemala City i Guatemala.
Vi bosatte oss i Fesitranhs församling i Honduras och det dröjde inte länge förrän jag kallades som förste rådgivare i biskopsrådet. I ett möte för prästadömets verkställande kommitté informerade biskopen oss om att en av våra församlingsmedlemmar, broder Fidel Durón, skulle flytta till en annan församling i staven. Han sade att broder Durón var mycket tjänstvillig och att säkert nästan alla församlingsmedlemmarna hade något att tacka honom för.
Broder Durón hjälpte alla som var i behov av hjälp, vare sig det gällde något elektriskt problem, byggarbete, ett trasigt rör eller en tidig skjuts till sjukhuset. Hans tjänande var inte begränsat till kyrkans medlemmar utan han hjälpte också grannar och bekanta. Han var älskad och respekterad av alla. Biskopen gav oss i uppdrag att ta reda på vilka medlemmar som hade något att tacka broder Durón för. Ett möte planerades för att hedra honom för det osjälviska tjänande som han hade utfört under en så lång tid.
Jag sade till mig själv: ”Jag har inget att tacka broder Durón för.” Jag hade bara bott i församlingen en kort tid och hade talat med honom vid ett par tillfällen. Han verkade vara en trevlig person, men jag trodde inte att jag hade fått ta emot någon hjälp från honom.
En tid senare kallades jag som medlem av högrådet och blev tilldelad López Arellano församling, församlingen som broder Durón nu tillhörde. En söndag var jag med på söndagsskolan i den församlingen och läraren bad klassdeltagarna att berätta om en personlig upplevelse som hade med tjänande att göra.
Jag råkade sitta till vänster om en syster som hette Adela Rosa de Santos. Hon började berätta hur mannen till höger om henne, broder Durón, hade varit hennes hemlärare när hon och hennes familj var nya medlemmar i kyrkan. Hon berättade hur hans vänliga tjänande hade styrkt och uppmuntrat dem när de behövde det och hur han hade välsignat dem. Till sist sade hon: ”Om det inte hade varit för dig, broder Durón, så skulle jag inte ha varit här.”
Jag kunde knappt tro mina öron. Syster Adelas dotter, Suyapa, var den missionär som hade knackat på min dörr fem år tidigare, och nu var jag medlem i kyrkan och mitt liv var fyllt av de allra rikaste välsignelser. Jag hade fått möjlighet att verka som missionär, ta emot mina tempelförordningar och välsignats med det underbara hoppet om en evig familj.
I det ögonblicket insåg jag att en man som var trogen sitt beslut att tjäna andra, 20 år tidigare ovetande hade arbetat för min själs välfärd. Jag fylldes av en obeskrivlig glädje och av kärlek till min broder, Fidel Durón. Jag hade en gång trott att jag inte hade något att tacka broder Durón för. Nu såg jag mig själv som den första på listan som biskopen hade bett oss göra.
Det där mötet för broder Durón hölls aldrig, för han kom tillbaka till Fesitranhs församling för en tid. Vi åtnjuter nu en härlig vänskap. Jag har så många anledningar att vara tacksam mot Jesus Kristus för allt han har gjort för mig och även mot broder Durón för den kärlek han visade mig 20 år innan han träffade mig.
José Salvador Yanez López är medlem i Fesitranhs församling, Fesitranhs stav, Honduras.