Prövad och undervisad
Detta liv är en tid då vi blir prövade och undervisade. Tråkigt nog kan många av livets lärdomar vara svåra att lära sig. Men om vi lär oss läxorna på rätt sätt kan de bli språngbrädor mot lycka i det här livet och evig härlighet i nästa värld.
Följande upplevelser gav mig två av de viktigaste lärdomar jag fått.
Våga säga ifrån
Det var en kall, stormig söndagseftermiddag. Jag var iväg hemifrån och tjänstgjorde i Sydafrikas armé, och tio män i vår avdelning hade samlats i vårt tält för att umgås och ta det lugnt efter att ha uträttat några sysslor. Tråkigt nog blev konversationen rå, som den så ofta blir bland unga män i sådana omständigheter.
Jag kände mig illa till mods och funderade på att gå därifrån. Jag såg mot tältdörren som vilt slog i vinden och inte kunde hålla vinterkylan ute. Jag blev genast övertygad om att det vore dumt att gå ut, så jag stannade kvar inne i tältet och läste i mina skrifter. Det var inte ovanligt att jag läste i skrifterna i närvaro av dessa män, men den här dagen var det svårare än vanligt. Samtalsämnet blev ännu råare när min vän, som var något av en gängets ledare, började berätta omoraliska historier.
Min omedelbara impuls var att protestera högt. Men tanken kom att de kanske skulle tycka att jag ansåg mig förmer än dem och anklaga mig för att förstöra nöjet för dem. Efter en viss bekymmersam begrundan bestämde jag mig för att göra det jag kände var det enda möjliga under omständigheterna: slå dövörat till och koncentrera mig på läsningen. Detta fungerade till en viss del. Men det kändes fortfarande obehagligt.
Tiden har en förmåga att få våra minnen att blekna, och inom några veckor hade jag glömt incidenten. Två år senare gjorde min vän något som återkallade minnet av den där dagen. Vi var tillsammans med ett antal soldater som drack öl. I gruppen fanns en man som jag inte kände. Han började reta mig för att jag inte drack alkohol tillsammans med dem. Min vän försvarade mig och sade med en uppriktighet som förvånade mig: ”Chris Golden är den enda verkligt kristna personen i vår grupp.” Andra som kände mig försvarade mig också, vilket tystade min kritiker.
När min vän och jag senare gick tillbaka till vårt skyttevärn med bara en halvmåne som lyste upp vägen för oss, så stannade han plötsligt och tittade på mig med ett allvar som jag inte hade sett tidigare i vår vänskap. Han tog upp det som hade hänt tidigare under kvällen och sade: ”Jag menade vad jag sade. Faktum är att jag aldrig har träffat en person som är mer trogen sin tro på Gud än du, Chris!”
Det var oväntat. Jag hade visserligen alltid försökt leva efter evangeliet, men jag kände inte att jag hade gjort mer än vad många medlemmar i vår kyrka skulle ha gjort i liknande situationer, och jag hade alltid försökt göra det utan att dra uppmärksamhet till mig själv.
Men han hade mer att säga: ”Du har bara gjort mig besviken en gång.” Chocken över denna rättframma anklagelse kunde bara jämföras med hastigheten med vilken min hjärna rusade bakåt i tiden genom allt vi hade gjort tillsammans. Till slut kom jag ihåg den där stormiga, kalla söndagen två år tidigare. Min väns ord framkallade smärtsamma minnen av en dag som jag helst ville glömma.
Han fortsatte: ”Kommer du ihåg den där kalla söndagseftermiddagen när vi satt i tältet och berättade historier, något jag ärligt talat skäms över nu?”
Jag nickade svagt. Jag hoppades att nattens skuggor skylde obehaget jag kände när jag stod där framför honom.
Han sade: ”Medan jag talade bad jag inom mig att du skulle be mig att sluta upp med de där råa historierna — men du gjorde ingenting. ”
Under den långa tystnad som följde på hans skarpa förebråelse vällde en stark besvikelse över mig. Jag hade inte bara svikit honom, jag hade svikit Herren — och mig själv.
Ända sedan den dagen har jag försökt att inte göra samma misstag igen. Jag lärde mig något viktigt om den sanna innebörden i Herrens befallning att låta ”ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. (Matt 5:16) Herren förkunnade att ”ingen kan tjäna två herrar” (Matt 6:24) och sade: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet.” (Matt 6:33)
Lita på Herrens löften
En annan läxa jag har lärt mig kom från en upplevelse jag hade som missionär för många år sedan i Sydafrikamissionen Johannesburg.
Vi hade haft en ovanligt nedslående dag. Min kamrat och jag hade inte haft någon framgång i vårt missionsarbete trots att vi hade arbetat länge och flitigt och fastat och bett. Det var senare än vanligt med tanke på hemfärden när vi cyklade till en affär i närheten. Vår enda tanke var att hitta något att äta. Oturligt nog var det för sent. Affären hade redan stängt för dagen. När vi diskuterade vad vi skulle göra, kom jag ihåg en affär på andra sidan staden som kanske var öppen. Vi kände oss båda manade att åka dit. Till vår glädje var den öppen.
Jag stod nedböjd för att ta en chokladkaka när jag kände en klapp på axeln. När jag vände mig om såga jag in i en kvinnas leende ansikte, en kvinna som jag inte hade sett på många år.
När vi talade med henne fick vi veta att hon hade blivit mindre aktiv under de senaste åren och gift sig med en man som inte var medlem i kyrkan. Hon och hennes familj hade nyligen flyttat till ett område som låg ca 1,5 mil från vårt område. Hon kände sig ensam och saknade samvaron i kyrkan, men hon var en blyg person och obenägen att ta kontakt med främlingar. Hon hade därför bett Herren att hjälpa henne få kontakt med någon som hon kände väl, som kunde presentera hennes familj för församlingen som de nu bodde i. Hon kände att vårt möte i affären var svaret på hennes bön eftersom det var första gången hon var i just den affären och hennes beslut att åka dit hade kommit så plötsligt.
Följande söndag tog min kamrat och jag tacksamt emot henne och hennes make i den lokala församlingen.
Många år senare skickade hon mig en detaljerad sammanställning av alla medlemmar i hennes familj som på något sätt hade påverkats av denna händelse. Innan hon åter blivit aktiv i kyrkan var alla hennes släktingar som var medlemmar i kyrkan mindre aktiva. Tack vare att hon blivit aktiv i kyrkan igen döptes hennes make, och tillsammans fostrade de sina barn i evangeliet. Sedan hon blev aktiv har mer än 20 släktingar åter blivit aktiva eller döpts. Många av dem har gift sig i templet. Några har också verkat som heltidsmissionärer. Tre har varit biskop.
Jag slutar aldrig förundra mig över denna systers trofasthet och över Herrens välvilja att besvara hennes ödmjuka bön. Affären som vi träffades i sent den där kvällen låg på obekvämt avstånd och långt från bådas hem — och ändå använde Herren den för att utföra ett stort arbete.
När jag tänker på den upplevelsen ser jag inom mig två trötta, nedslagna missionärer och uppfyllelsen av Herrens löfte: ”Jag, Herren, är bunden, när I gören vad jag säger.” (L&F 82:10)
Visst är det intressant att Herren vill att vi ska binda honom till att uppfylla sina löften? Vi sätter oss i den sitsen helt enkelt genom att göra det han ber oss om och lita på att han gör det han har sagt att han ska göra. Kanske är det en av de viktigaste lärdomarna vi kan få i livet.
Genom denna och andra upplevelser har jag lärt mig att Gud vakar över var och en av oss på ett mycket personligt sätt. Det är naturligt att han gör det, för vi är hans söner och döttrar. Vi är dyrbara för vår himmelske Fader, och ofta, tack vare hans oändliga kärlek, låter han oss ha svåra upplevelser som hjälper oss att bli mer som honom.