Något jag inte väntade mig
Under high school började jag träffa en ung man som min familj inte var förtjusta i. På grund av deras motstånd blev jag till slut fientligt inställt till mina syskon och hatfull mot mina föräldrar. Tråkigt nog var jag övertygad om att de inte visste vad som var bäst för mig, det visste bara jag. Vad kunde de ha emot min pojkvän? Jo, visst sade han hemska saker till mig ibland. Men jag trodde att han sårade mig för att han älskade mig. Jag trodde att ingen annan verkligen brydde sig om mig.
Mina känslor och min uppfattningsförmåga förändrades av misshandeln. Jag var arg på alla ena sekunden och sekunden därefter djupt besviken på mig själv. Jag höll mig borta från kyrkan, undvek alla som verkligen älskade mig och avhöll mig från allt som var andligt, särskilt god musik. Jag led, men ville inte erkänna det.
Medan jag kämpade med mitt liv och alla omkring mig bad min fiollärare mig om hjälp. Hon var musikledare i Primär i sin församling och de planerade ett sakramentsmöte där Primärbarnen skulle sjunga. Min lärare bad mig ackompanjera några sånger på fiolen. Jag ville inte men sade ja ändå. När hon gav mig musiken bläddrade jag igenom bladen. Sista stycket var ”Jag är Guds lilla barn”. (Psalmer, nr 194)
Jag kände mig motvillig, för jag visste hur mäktig musik är. Jag började öva på sångerna i alla fall, samtidigt som jag gjorde allt för att stöta bort Anden – från att tänka på hur mycket jag hatade min familj till att försöka hålla sångerna borta från mitt huvud när jag inte övade på dem.
När söndagen för programmet till slut kom ville jag bara att det skulle vara över. Under programmet försökte jag ignorera Anden, men när det var dags för avslutningssången gjorde min fiollärare något jag inte väntade mig. Hon vände sig om och bad församlingen sjunga med.
Jag satte stråken mot strängarna och framkallade första tonen. Anden träffade mig med sådan kraft att tårar började strömma nedför mina kinder före slutet på andra strofen. Anden sade till mig att lyssna till orden och komma ihåg att jag var Guds barn, att han tyckte att jag var speciell och att jag inte behövde en pojkvän som misshandlade mig. Jag behövde honom istället.
Ljudet av alla dessa röster – unga som gamla – som sjöng psalmens enkla ord hjälpte mig höra och förstå hans ord, min familjs ord och orden från mina ledare i kyrkan. Musik var min svaghet. Min himmelske Fader visste att det var vägen till mitt hjärta. Jag var den som behövde förändra mig, inte min familj.
Herren känner till och förstår musikens kraft. (Se L&F 25:12.) Den kan lyfta oss och öppna vårt hjärta och sinne för Anden. Jag kommer alltid att vara tacksam för musiken och den anda den skänker mig än idag.