Kom lyssna till en profets röst
Hur man ger
Från ”Ge med glädje”, Nordstjärnan, dec 1996, s 11–14.
Det var en sommardag. Min mamma hade dött tidigt på eftermiddagen. Min pappa, min bror och jag hade åkt hem från sjukhuset, bara vi tre. Vi lagade till något att äta och sedan pratade vi med dem som kom på besök. Det blev sent, skymningen föll, och jag minns att vi fortfarande inte hade tänt lamporna.
Det ringde på dörren och pappa öppnade. Det var faster Catherine och farbror Bill. Jag såg att farbror Bill höll i en burk med körsbär. Jag kan fortfarande se framför mig de mörkröda, nästan lila körsbären och det blanka, guldfärgade locket på burken. Han sade: ”Ni kanske skulle tycka om att få de här. Ni har förmodligen inte fått någon efterrätt.”
Det hade vi inte. Vi tre satte oss runt köksbordet, hällde körsbär i tre skålar och åt medan farbror Bill och faster Catherine diskade lite.
Som jag ser det består givandet och mottagandet av en stor gåva nästan alltid av tre delar. Här är de illustrerade av gåvan som körsbären var.
För det första visste jag att farbror Bill och faster Catherine hade känt det jag kände. De måste ha förstått att vi var för trötta för att laga så mycket mat. De måste ha förstått att en skål hemkonserverade körsbär skulle få oss att för en stund känna oss som en familj igen. Jag kan inte komma ihåg hur körsbären smakade, men jag kommer ihåg att någon visste vad som fanns i mitt hjärta och brydde sig om mig.
För det andra kände jag att gåvan gavs frivilligt. Jag visste att farbror Bill och faster Catherine själva hade valt att ta med sig en gåva. Det verkade som om de blev glada av att ge den.
För det tredje gjordes en uppoffring. Jag visste att faster Catherine hade konserverat körsbären till sin familj. De måste ha tyckt om körsbär. Men hon tog den glädjen ifrån dem och gav den till mig. Det är en uppoffring. Sedan dess har jag upptäckt följande underbara faktum: Det måste ha varit så att farbror Bill och faster Catherine var gladare om jag hade körsbären än om de hade dem.
För att ge på ett bra sätt måste tre saker hända: Man känner vad den andre känner, man ger frivilligt och man känner att uppoffringen gör en glad.
Gud Fadern gav sin Son och Jesus Kristus gav oss försoningen — gåvor som är av ofattbart djup och värde för oss. Jesus gav sin gåva frivilligt, och villigt till oss alla. Ett säkert kännetecken på en person som har accepterat Frälsarens försoning är att han eller hon är villig att ge.