Min märkliga dröm
Vid en bilolycka för många år sedan ådrog jag mig många skador. Den värsta av dem gjorde att jag låg i koma i tre månader. Prästadömsvälsignelser och stödet från min familj gjorde att jag, enligt en av mina läkare, tillfrisknade ”på ett fantastiskt sätt”.
Men hjärnskadorna försämrade mitt korttidsminne, så jag kan inte längre komma ihåg mina drömmar. Ofta vaknar jag och tänker: ”Jag drömde något”, men i samma ögonblick försvinner drömmen från mitt sinne för evigt.
Sjutton år efter olyckan kallades jag som biskop i min församling. Under ett möte med församlingsrådet föreslog Primärs president att ett särskilt par skulle kallas att undervisa VDR-klassen. Mina rådgivare och jag utbytte förvånade blickar.
Systern kom till kyrkan, om än oregelbundet, men hennes make hade inte kommit på många år. Trots det kände vi alla att de skulle få möjlighet att överväga kallelsen.
Natten innan jag pratade med paret hade jag en intensiv dröm. När jag vaknade på morgonen kunde jag komma ihåg den helt och hållet. Den handlade om vad jag skulle säga under intervjun för att paret skulle tacka ja till kallelsen att tjäna. Jag kände mig smått chockad över att komma ihåg en dröm för första gången på 17 år och dessutom gladdes jag åt och stärktes av drömmens innehåll.
Den kvällen kom min rådgivare och hämtade mig. När vi åkte till intervjun sade han: ”Jag tänker låta dig prata.” Jag minns att jag log tillitsfullt eftersom jag kände att Herren hade dikterat min presentation för mig.
Under intervjun återgav jag drömmen exakt, och paret tackade ja till kallelsen. När vi senare var på väg hem sade min rådgivare: ”Det känns som om jag just har fått undervisning av en läromästare.” Jag log igen eftersom jag visste att det var sant — vi hade båda fått undervisning av Läromästaren.
Det gifta paret utförde hängivet sin uppgift i Primär och blev båda aktiva i församlingen. Några år senare beseglades de i templet.
Än i dag är den där speciella drömmen den enda jag har kommit ihåg under de senaste 28 åren. Jag är övertygad om att vår himmelske Fader visste att tiden var den rätta för det här paret. Därför inspirerade han Primärs president och välsignade mitt delvis förlorade minne så att det fungerade perfekt för en natt. Återigen inser jag att Herren är denna kyrkas överhuvud och att ”[hans] eviga avsikter skola fortgå till dess alla hans löften äro uppfyllda”. (Mormon 8:22)