Allt kommer att bli bra
Uppdatering: Vid syster Costons senaste kontroll, åtta år efter det att diagnosen ställdes, syntes inga tecken på cancer.
Mina ögon fylldes av tårar när jag körde till sjukhuset för att få fler prover tagna. Jag hade fått diagnosen cancer efter min dotters födelse två år tidigare. Jag hade blivit opererad och genomgått behandling och skulle nu få veta om behandlingarna hade lyckats. ”Himmelske Fader, jag har lärt mig mycket av den här erfarenheten. Snälla, ta bort den här prövningen från mig. Jag vill kunna uppfostra min dotter och en dag verka som missionär tillsammans med min make. Snälla, bota mig.”
Tårarna rann nerför kinderna. Plötsligt förvandlades bönen till orden i sången ”Barnets bön”.1 Något fick mig att vilja tala högt.
Be, han är där.
Tala, han lyssnar.
Du är hans barn,
hans kärlek dig omger.
Han hör din bön.
En överväldigande känsla av kärlek kom över mig. Jag kände att min himmelske Fader kände mig och bekymrade sig om mig och lyssnade på mig. Jag kände att allt skulle bli bra.
Jag fick resultaten följande dag. Proven visade inga tecken på cancer. Jag kände en stor börda lyftas från mig. Men dagen därpå ringde min läkare och sade att trots att de tidigare resultaten hade varit cancerfria så visade blodproven att jag fortfarande hade cancer. ”Hur kan det komma sig?” frågade jag. Om det verkligen var så, varför hade jag då känt att min himmelske Fader hade besvarat min bön?
Jag försökte sätta mina tvivel åt sidan när jag återvände för att få fler prover tagna. Dessa resultat visade inte bara att jag fortfarande hade cancer utan också att den hade spridit sig. Jag kunde inte låta bli att tänka på upplevelsen jag hade i bilen. Jag kunde inte förneka det jag hade känt, men jag började tvivla på min tolkning.
Den nya informationen var överväldigande och ledde till allvarlig begrundan. Jag kände att jag fortfarande hade något att lära av den här prövningen. Medan jag tänkte insåg jag att jag hade gjort allt det som en aktiv sista dagars helig gör, men att jag ofta hade gjort det av vana i stället för av uppriktighet. Jag befann mig inte på den andliga nivå som jag ville vara. Jag behövde gå tillbaka till det grundläggande, så jag började inrikta mig på sådant som skulle föra mig närmare Jesus Kristus. Jag behövde hans styrka för att klara mig igenom mina prövningar.
När jag lade mer tid på andlig uppbyggelse stärktes min tro på Jesus Kristus och på hans plan för mig. Jag insåg att upplevelsen jag hade medan jag körde till sjukhuset verkligen var ett bönesvar. När jag tänker på och accepterar det svaret (att allting kommer att bli bra) inser jag att min himmelske Fader inte alltid talar om när saker och ting ska ordnas. Jag kanske aldrig blir helt frisk, fysiskt sett, men jag håller på att lära mig att acceptera hans vilja. Mitt liv ligger verkligen i hans händer.
Det har gått sju år sedan jag fick diagnosen cancer. Jag har genomgått många operationer och behandlingar, men har fortfarande cancer. Livet går emellertid vidare och jag är tacksam för det. Tillsammans med prövningarna har kommit välsignelser, bland annat en andra dotter. Och viktigast av allt är att Herrens svar att ”allt kommer att bli bra” fortfarande ger mig tröst.