Precis vad jag behövde
Med en fulltecknad dag framför mig rusade jag tidigt ut genom dörren med ryggsäcken överfull av läroböcker, kampsportsuniform, dansskor och matsäck för både lunch och middag, allt jag behövde för att ta mig igenom ännu en hektisk dag på universitetet. Jag hade två prov som jag inte kände mig redo för, läsuppgifter som jag inte var klar med och ont om tid för att ta mig överallt dit jag skulle den dagen.
Jag hade kjol på mig för dansprovet och kände mig jättedum med min stora ryggsäck och desperat för att jag inte skulle hinna till min första lektion i tid. När jag snubblade och ramlade omkull mitt i en korsning framför dussintals studerande och bilar, fick jag tårar i ögonen av förlägenhet och frustration, och för hålet i mina nya strumpbyxor. Klockan var sju på morgonen och jag var redan i tårar.
När jag reste mig upp och linkade iväg till skolan bad jag innerligt att Herren skulle sända någon som kunde muntra upp mig. Det hade varit trevligt att prata med mamma, men hon befann sig två stater bort. Kanske kunde Herren besvara min bön genom att en av mina rumskamrater besökte en av mina lektioner. Eller så kanske han kunde sända pojken i församlingen som jag tyckte så mycket om.
Jag tittade mig förväntansfullt omkring medan jag skyndade till min första lektion, men jag såg ingen jag kände. Jag gjorde det första provet, fortfarande i tårar, och rusade vidare till nästa lektion. Jag var sen. Jag var fortfarande ledsen när jag sprang till min tredje lektion och när jag skyndade mig för att göra mig redo för nästa prov. Det gick bättre än väntat med provet och jag kände mig lite lugnare medan jag gick till en tyst korridor där jag kunde sitta och äta min lunch medan jag studerade. Jag satt böjd över böckerna när jag hörde någon ropa mitt namn.
Jag tittade upp och såg min besökslärare som jag aldrig tidigare hade sett på universitetet. Hon satte sig bredvid mig och vi pratade i nästan en timme — inte om det som hade hänt den dagen utan om sådant som gick bra för mig, våra planer och sådant som oroade henne.
Det var inte förrän hon hade gått som jag kom ihåg min vädjande bön på morgonen. Naturligtvis hade Herren besvarat min bön genom den kvinna som kallats att vaka över mig. Jag ville att någon skulle muntra upp mig på morgonen, men han visste att jag inte skulle vara redo att träffa en vän förrän senare på dagen — när jag hade lugnat ner mig tillräckligt för att kunna ta emot den tröst jag behövde, och för att kunna ge tröst åt någon som hade egna problem.
Herren kände mig och sände exakt det jag behövde exakt när jag behövde det.
Jag bad innerligt att Herren skulle sända någon som kunde muntra upp mig.