Varför utför vi dop för de döda?
Från ett tal under generalkonferensen i oktober 2000.
Kristna teologer har länge brottats med frågan: ”Vad blir de miljarder människors öde som har levt och dött utan någon kunskap om Jesus? Med återställelsen av Jesu Kristi evangelium har vi fått kunskap om hur de odöpta döda blir återlösta och hur Gud kan vara ”en fullkomlig och rättvis Gud och även en barmhärtig Gud”. (Alma 42:15)
Medan Jesus fortfarande levde på jorden, profeterade han att han också skulle predika för de döda. Petrus talar om för oss att detta hände under tiden mellan Frälsarens korsfästelse och uppståndelse. (Se 1 Petr 3:18–19.) President Joseph F Smith (1838–1918) såg i en syn att Frälsaren besökte andevärlden och ”bland de rättfärdiga organiserade han sina styrkor och utsåg budbärare, klädda med makt och myndighet, och bemyndigade dem att gå ut och föra evangeliets ljus till dem som befann sig i mörker …
Dessa blev undervisade om tro på Gud, omvändelse från synd, ställföreträdande dop till syndernas förlåtelse [och] den Helige Andens gåva genom handpåläggning.” (L&F 138:30, 33)
Läran att levande som ställföreträdare kan utföra dop och andra nödvändiga förrättningar för de döda, uppenbarades på nytt för profeten Joseph Smith. (Se L&F 124; 128; 132.) Han fick veta att andarna som väntar på att uppstå inte bara erbjuds personlig frälsning, utan att de kan bli förenade i himlen som man och hustru och beseglas till sina fäder och mödrar under alla tidigare generationer och få sina barn beseglade till sig i alla kommande generationer. Herren upplyste profeten om att dessa heliga förrättningar för de döda bara kan utföras på lämpligt sätt i ett hus som byggts till hans namn, ett tempel. (Se L&F 124:29–36.)
Principen om att tjäna som ställföreträdare borde inte verka främmande för någon kristen. När en levande person döps, agerar förrättaren som ställföreträdare åt och i stället för Frälsaren. Och är inte grundsatsen i vår tro att Kristi offer sonar våra synder genom att det på ett ställföreträdande sätt tillgodoser rättvisans krav på oss? Som president Gordon B Hinckley (1910–2008) sade: ”Jag tror att ställföreträdande arbete för de döda är mer likt Frälsarens eget ställföreträdande offer än något annat arbete som jag känner till. Det görs med kärlek, utan hopp om kompensation eller ersättning eller något annat av det slaget. Vilken underbar princip.”1
Några har missförstått och antar att avlidna själar ”döps in i mormonernas tro utan att de vet om det”.2 De förutsätter att vi på något sätt har makt att tvinga en själ när det handlar om tro. Naturligtvis har vi inte det. Gud gav människan hennes handlingsfrihet i begynnelsen. Kyrkan skriver inte in dem i sina register och räknar inte in dem i medlemsantalet.
Vår iver att återlösa de döda, och tiden och pengarna vi investerar i detta åtagande, är framför allt ett uttryck för vårt vittnesbörd om Jesus Kristus. Det är ett uttryck som inte kan bli kraftfullare vad gäller hans gudomliga karaktär och mission. Det vittnar för det första om Kristi uppståndelse, för det andra om den oändliga vidden av hans försoning, för det tredje om att han är den enda källan till frälsning, för det fjärde om att han fastställde villkoren för frälsning och för det femte om att han ska komma tillbaka.
Kraften i Kristi uppståndelse
Beträffande uppståndelsen frågade Paulus: ”Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?” (1 Kor 15:29) Vi döper oss för de döda eftersom vi vet att de kommer att uppstå. ”Själen skall återställas till kroppen och kroppen till själen, ja, varje lem och led skall återställas till sin kropp. Ja, inte ens ett huvudhår skall gå förlorat, utan allt skall återställas till sin rätta och fullkomliga form.” (Alma 40:23) ”Ty Kristus har dött och fått liv igen, för att han skulle vara Herre över både levande och döda.” (Rom 14:9)
Det har enorm betydelse vad vi gör med hänsyn till dem som har gått före oss, för de lever i dag som andar och kommer att leva igen som odödliga själar, och detta tack vare Jesus Kristus. Vi tror hans ord när han sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” (Joh 11:25) Genom dopen som vi utför för de döda, vittnar vi om att ”liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande …
Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter.
Som den siste fienden berövas döden all makt.” (1 Kor 15:22, 25–26)
Jesus Kristus, den enda källan till frälsning
Vår iver att se till att våra döda släktingar erbjuds dop i Jesu namn vittnar om att Jesus Kristus är ”vägen och sanningen och livet” och att ”ingen kommer till Fadern utom genom [honom]”. (Joh 14:6) Några samtida kristna, som oroar sig för alla de människor som har dött utan kunskap om Jesus Kristus, har börjat undra om det verkligen bara finns ”en Herre, en tro, ett dop”. (Ef 4:5) Att tro att Jesus är den ende Frälsaren, säger de, är arrogant, trångsynt och intolerant. Men vi säger att detta är ett falskt dilemma. Det ligger ingen orättvisa i att det bara finns En genom vilken frälsning kan komma, när denna Ende och hans frälsning erbjuds alla själar, utan undantag.
Frälsningens villkor har fastställts av Kristus
Eftersom vi tror att Jesus Kristus är Återlösaren, accepterar vi också hans myndighet att fastställa villkoren varigenom vi kan få del av hans nåd. Annars skulle vi inte bry oss om att döpas för de döda.
Jesus betygade att ”den port är trång, och den väg är smal som leder till livet”. (Matt 7:14) Han sade uttryckligen: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” (Joh 3:5) Det innebär att vi måste omvända oss och döpas i Jesu Kristi namn, så att våra synder blir förlåtna, och få den Helige Andens gåva. (Se Apg 2:38.)
Trots att Jesus var syndfri blev han själv döpt och mottog den Helige Anden. Han sade: ”Till den som döps i mitt namn skall Fadern ge den Helige Anden, liksom till mig. Följ därför mig och gör det som ni har sett mig göra.” (2 Nephi 31:12)
Inga undantag beviljas och inga behövs. Alla som tror och låter döpa sig — också genom ställföreträdare — och håller ut till änden ska bli frälsta, ”inte endast de som trodde sedan [Kristus] kommit i köttet i tidens mitt, utan även alla de från begynnelsen, ja, alla de som fanns innan han kom”. (L&F 20:26) Anledningen till att evangeliet också förkunnas för dem som är döda är ”att de visserligen skulle dömas kroppsligen som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever”. (1 Petr 4:6)
Befria de döda från fängelset
De ställföreträdande förrättningar vi utför i templen, som börjar med dopet, möjliggör en evig sammansvetsad länk mellan generationerna som uppfyller syftet med jordens skapelse. Faktum är att utan dessa förrättningar ”skulle hela jorden bli fullständigt ödelagd vid [Kristi] ankomst”. (L&F 2:3)
I skrifterna talas det ibland om de dödas andar som om de befinner sig i mörker eller i fängelse. (Se Jes 24:22; 1 Petr 3:19; Alma 40:12–13; L&F 38:5.) När profeten Joseph Smith begrundade Guds underbara återlösningsplan för sina barn, skrev han följande psalm: ”Låt era hjärtan glädjas och vara mycket glada. Låt jorden brista ut i sång. Låt de döda sjunga hymner av evigt lov till Immanuel, Konungen, som innan jorden var till föreskrev det som skulle göra det möjligt för oss att återlösa dem ur deras fängelse, ty fångarna skall släppas fria.” (L&F 128:22)
Vårt åläggande sträcker sig lika långt och lika djupt som Guds kärlek för att omfatta hans barn i varje tidsålder och på varje plats. Vårt arbete till förmån för de döda är ett vältaligt vittne om att Jesus Kristus är hela mänsklighetens gudomliga Återlösare. Hans nåd och löften når också dem som under sitt liv inte fann honom. Tack vare honom kommer de fängslade verkligen att bli fria.