Jag fann frid och hopp i evangeliet
Jag föddes som det yngsta av sex barn i en liten stad som heter Bindura i Zimbabwe i Afrika. Mina föräldrar skilde sig när jag var några år gammal och min goda, kärleksfulla mor var tvungen att uppfostra oss — fyra flickor och två pojkar — ensam.
Livet var svårt för oss. Jag var tvungen att gå fem kilometer till skolan och jag gick dit utan skor eller något att äta. Jag kunde inte fullfölja terminen något av skolåren eftersom vi inte kunde betala skolavgifterna. Vi hade ingen möjlighet att få tag på pengar för att betala avgifterna i tid. När vi fick pengar försökte jag ta reda på hur vi hade fått dem, men de gick inte att spåra. Det är ett mirakel när man tänker på hur väl vi blev fostrade. Och allt har att göra med vår himmelske Faders kärlek och vilja.
Mor tyckte om att gå till kyrkan, och eftersom jag var yngst brukade jag följa med henne. Jag var 13 år gammal 1998 när två sista dagars heliga missionärer kom till mitt bostadsområde för att besöka mindre aktiva medlemmar. Jag spelade fotboll med min vän när missionärerna kom förbi. Vi pratade med dem och de frågade om de kunde besöka oss följande vecka. De undervisade oss och vi tackade ja till inbjudan att döpas.
Fyra år senare, 2002, dog min far och en av mina systrar med bara en veckas mellanrum. Jag kämpade vidare och verkade som distriktsmissionär tills jag fick min kallelse att bli heltidsmissionär i juli 2004. Jag skulle verka i Sydafrikamissionen Durban. Jag hade bara varit ute på missionsfältet i några månader när min bror ringde missionspresidenten och talade om att mor hade dött och redan blivit begravd. Kan du föreställa dig hur det känns att förlora en sådan mor? Fyra månader senare dog en annan syster.
Som missionär undervisade jag människor om det återställda evangeliet. Tack vare mitt vittnesbörd var jag aldrig orolig över dessa förluster. Jag hade frid i sinnet och hopp om att jag i sinom tid skulle få träffa mina föräldrar och systrar igen. På vägen hem från missionen i juli 2006 åkte jag till templet i Johannesburg i Sydafrika och döptes till förmån för manliga släktingar som hade dött, och jag ordnade så att dop kunde utföras för mina döda systrar.
Situationen i Zimbabwe är fortfarande svår, men jag har ett starkt vittnesbörd om det goda som kommer till följd av att vi följer kyrkans ledare och program. Trots alla våra prövningar kan vi finna frid och hopp i Jesu Kristi återställda evangelium. Jag tackar Gud att han vakar över och vägleder sin kyrka och sina barn. Jag tackar honom för templet som ger oss frid och hopp om att vi får träffa vår familj igen.
Herren sade: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33)
Må vi, trots livets svårigheter, hoppas på det goda, utan att tvivla, och aldrig ifrågasätta Herrens vilja.
Jag hade bara varit ute på missionsfältet i några månader när min bror ringde med dåliga nyheter. Men tack vare mitt vittnesbörd var jag aldrig orolig.