Min bön i kreatursinhägnaden
På grund av torka var min make John och jag tvungna att antingen sälja våra biffkor med förlust eller flytta dem från Melba Valley i sydvästra Idaho i USA. Som tur var fick John låta djuren gå på sommarbete vid en kusins gård i Prestonområdet, omkring 50 mil bort.
Vi ordnade så att alla 40 djuren kunde fraktas i en last men föraren tyckte inte om att behöva köra på den knaggliga vägen som ledde till betesmarken och var 3 mil lång. Till vår besvikelse lastade han av dem i en kreatursinhägnad i närheten. Där stod vi. Det var sent på dagen. Vi hade 40 djur att transportera och inget sätt att göra det på.
John körde till en bonde i närheten, förklarade vårt problem och bad om hjälp. Några minuter senare följde biskop Steve Meeks och hans son med oss till inhägnaden för att se vad som kunde göras.
Djuren hade blivit oroliga. De såg en trasig del av staketet runt inhägnaden och sprang dit i jakt på frihet. Alla djuren hoppade över staketet in i en annan inhägnad — utom en ko. Hon lyckades nästan ta sig över men ett av bakbenen fastnade mellan två plankor i staketet. Hon blev hängande mitt på staketet. Ett av frambenen nådde knappt marken. Hon sparkade vilt med det andra bakbenet för att komma loss.
Vi skulle behöva en lyftare för att få loss kon. Om hon bröt ett ben skulle vi vara tvungna att avliva henne. Om vi förlorade en ko skulle det innebära en svår ekonomisk förlust.
Kon vägde över 400 kilo och vi kunde inte komma i närheten av henne, eller hjälpa henne om vi gjorde det. Det som hände på staketet gjorde resten av djuren nervösa.
Jag trodde inte att det fanns något vi kunde göra, men just då kom jag att tänka på Amuleks råd i Mormons bok: ”Ropa till honom när ni är på era åkrar, ja, för alla era hjordar.” (Alma 34:20) Jag gick iväg från de andra, knäböjde och bad av hela mitt hjärta. Som avslutning vädjade jag: ”Himmelske Fader, var snäll och hjälp kon.”
Jag gick tillbaka till inhägnaden, fortfarande med en bön på läpparna. Djuren hade lugnat ner sig något, även kon på staketet.
Plötsligt tog sig det största djuret bort från hjorden. Hon stod emot våra ansträngningar att hålla henne tillbaka och gick bort mot den dinglande kon. Hon sänkte huvudet, gick ner på knä, tvingade sig under kon på staketet och kom sakta upp på benen. Hon lyfte upp den dinglande kon i luften och sänkte sedan ner henne. Kon hade kommit loss! En lyftmaskin skulle inte ha gjort det lika bra.
När korna sprang tillbaka till hjorden stirrade biskop Meeks misstroget på det han just hade bevittnat. Tårar strömmade nerför mina kinder och jag viskade: ”Tack, himmelske Fader.”
Alla som vet något om boskap kan tala om att kor inte kan resonera sig fram till något. Men det finns en förklaring till den här händelsen. Vår himmelske Fader hör och besvarar böner. Han besvarade min — i en kreatursinhägnad i Preston i Idaho.
Jag trodde inte att det fanns något vi kunde göra för att få loss kon, men just då kom jag att tänka på Amuleks råd i Mormons bok.