Vedtravning i Kuopio
Sent på sommaren 1968 besökte min missionärskamrat äldste Ken Heaton och jag en familj där inte alla var medlemmar i Kuopio i Finland. Mamman och dottern var medlemmar i kyrkan men inte pappan.
På hustruns begäran höll vi lektionerna med henne och hennes dotter — tillräckligt högt för att maken skulle höra det från rummet intill. Vi försökte få honom att komma in till oss men han sade att han inte hade tid. Vid ett tillfälle var hans ursäkt att han hade en del timmer på baksidan av huset som behövde huggas och travas för vintern.
”Om veden var huggen och travad, skulle du då låta oss undervisa dig?” frågade vi.
”Ja”, svarade han. Men det fanns så mycket ved, tillade han, att det skulle ta lång tid för honom att bli klar med arbetet.
Flera dagar senare, när vi hade väntat på att pappan skulle åka till jobbet, kom min kamrat och jag tillbaka till huset. Med hustruns tillåtelse tillbringade vi hela dagen med att hugga och trava ved. Vi var klara klockan fem, precis innan han skulle komma hem. Vi var ivriga att få se hans reaktion, men skyndade iväg innan han fick syn på oss. När vi hade cyklat hem och tvättat av oss återvände vi till huset vid sjutiden.
”Okej, veden är huggen!” sade vi. ”Får vi undervisa dig nu?”
Han kunde bara le, nicka och följa med oss till vardagsrummet. Flera veckor senare, efter att ha lyssnat på missionärslektionerna, döptes och konfirmerades denne gode broder.
”Veden är huggen!” sade vi. ”Får vi undervisa dig nu?”