Han har uppstått

President Thomas S Monson

Vart jag än reser försöker jag besöka ortens begravningsplats. Det blir ett tillfälle för eftertanke, för begrundan om livets mening och dödens oundviklighet. På den lilla kyrkogården i samhället Santa Clara i Utah minns jag hur de väderbitna gravstenarna dominerades av schweiziska namn. Många av personerna lämnade hem och familj i det grönskande Schweiz. De åtlydde kallelsen ”Kom till Sion” och slog sig ner i de samhällen där de nu ”vilar i frid”. De uthärdade vårfloder, sommartorka, magra skördar och slitsamt arbete. De efterlämnade en arvedel av uppoffringar.

De största kyrkogårdarna, och i många avseenden de som framkallar de mest rörande känslorna, hedras som viloplatser för män som dog i krig, iförda sitt lands uniform. Man tänker då på ouppfyllda drömmar, krossade förhoppningar, sorgtyngda hjärtan och liv som förkortats av krigets vassa lie.

Stora områden med prydliga vita kors i städerna i Frankrike och Belgien framhäver första världskrigets fruktansvärda förluster. Samhället Verdun i Frankrike är egentligen en enorm kyrkogård. Varje vår då jordbrukarna plöjer jorden, plöjer de fram en hjälm här, en gevärspipa där — bistra påminnelser om de män som bokstavligen genomdränkte myllan med sitt livs blod.

Döden, ett nytt kapitel av livet

För många år sedan stod jag vid en ung tvåbarnspappas sjukbädd. Han svävade mellan liv och död. Han tog min hand i sin, såg mig i ögonen och bad vädjande: ”Biskop Monson, jag vet att jag ska dö. Berätta för mig vad som händer med min ande när jag dör.”

Jag bad om himmelsk vägledning. Mina blickar drogs till Mormons bok som låg på bordet bredvid hans säng. Jag började läsa högt:

”Och beträffande själens tillstånd mellan döden och uppståndelsen: … Alla människors andar, så snart de skiljs från den dödliga kroppen … tas hem till den Gud som gav dem liv …

Deras andar som är rättfärdiga tas emot i ett lyckotillstånd som kallas paradis, ett vilotillstånd, ett fridstillstånd, där de skall vila sig från alla sina besvärligheter och från all möda och sorg.” (Alma 40:11–12)

Min unge vän slöt ögonen, sade ett uppriktigt tack och gled stilla bort till det paradis som vi talat om.

Seger över graven

Låt Lukas, läkaren, beskriva Marias och den andra Marias upplevelse när de närmade sig graven:

”De fann att stenen var bortrullad från graven

och gick in men fann inte Herren Jesu kropp.

När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem …

[De] sade: ’Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått.’” (Luk 24:2–6)

Detta är kristenhetens trumpetsignal. Uppståndelsens verklighet ger var och en den frid som övergår allt förstånd. Det är tröst för dem vilkas kära ligger på Flanderns fält, vilka omkom i havets djup eller vilar i det lilla Santa Clara. Det är en universell sanning.

Som den minste av hans lärjungar förkunnar jag mitt personliga vittnesbörd att döden har betvingats, att seger över graven har vunnits. Må de ord som helgades av honom som uppfyllde dem bli verklig kunskap för alla. Minns dem. Vörda dem. Hedra dem. Han har uppstått.

Vi har kommit till jorden för att lära, för att leva, för att framåtskrida under vår eviga färd mot fullkomning.
Några stannar endast ett ögonblick här på jorden, medan andra lever länge i landet. Det avgörande är inte hur länge vi lever, utan i stället hur väl vi lever.
Därefter kommer döden och början på ett nytt kapitel i vårt liv.
Det här nya kapitlet leder till uppståndelsens härliga dag, då ande och kropp återförenas för att aldrig mer skiljas åt.

Från ”Han har uppstått”, Liahona, apr 2003, s 2–7.

Kristus sade till den sörjande Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh 11:25–26)

Kristi uppståndelse, som en del av försoningen, öppnar vägen för oss alla att uppstå.

Från vänster: Min Återlösare lever, av Roger Loveless, kopiering förbjuden; fotoillustrationer Matthew Reier, Christina Smith och Welden C Andersen; Se mina händer och fötter, av Harry Anderson; Lasarus, av Carl Heinrich Bloch