Jag behöver åka till templet
En olycka, dagar och nätter på en buss, långa båtturer och höga resekostnader har inte hindrat den här brasilianske brodern från att besöka templet.
José Gonçalves da Silva vaknade plötsligt av att några personer ropade hans namn. Det var mörkt och han hade ingen aning om var han var.
”Jag sov när bussen gav sig av”, minns José angående olyckan tidigt en morgon i januari 2008. ”Ingen kunde hitta mig för jag låg längst bak i bussen med en massa bagage över mig. Några av bröderna hittade mig till slut när de började samla ihop resväskorna.”
När busschauffören förlorade kontrollen på den trånga slingrande vägen i södra Venezuelas täta regnskog hade José och andra sista dagars heliga från Manaus i Brasilien kommit omkring halvvägs på sin tre dagar långa resa till templet i Caracas. José fick bara mindre skador men flera bröder och systrar behövde läggas in på sjukhus.
”Det är dags att du slutar åka till templet”, sade oroliga familjemedlemmar till José som var 80 år när olyckan inträffade. Men han förkunnade oförskräckt: ”Jag behöver åka till templet. Om Herren tillåter det så åker jag tillbaka.”
Han började genast spara till sin fjärde resa till Caracas som han företog i början av 2009. För broder Gonçalves da Silva är den 40 timmar långa bussresan lätt jämfört med de tre resor han tidigare gjort till templet i São Paulo i Brasilien. I många år var templet i São Paulo, hundratals mil sydost om Manaus, det närmaste templet från hans stad med två miljoner invånare i den nordliga staten Amazonas. År 2005 blev sedan Manaus en del av tempeldistriktet för templet i Caracas i Venezuela.
Under åren som vi reste till São Paulo ”brukade vi ta en båt här i Manaus och resa i fyra dagar till Pôrto Velho”, huvudstaden i staten Rondônia, säger José. ”Sedan var det en fyra dagar lång bussresa till São Paulo. Min hustru är inte medlem i kyrkan, och när jag åkte till templet första gången 1985 så åkte jag själv. Jag tillbringade natten på bussterminalen i Pôrto Velho eftersom jag kom dit sent och det inte gick någon buss. Morgonen därpå fortsatte jag till São Paulo. Det var en trevlig upplevelse, men jag var lite trött när jag kom fram.”
Där tillbringade han tre hela dagar med att tjäna i templet och företog sedan den åtta dagar långa resan hem igen. Det tar honom ett år att spara tillräckligt från sin pension för att det ska täcka kostnaderna för resan till templet.
”Det är en uppoffring att ta sig dit, men det är värt det”, säger broder Gonçalves da Silva som har utfört mycket ställföreträdande arbete för sin släkt. ”Jag kände en särskild glädje den dagen då jag döptes för min far, när någon döptes för min mor och när jag representerade min far när mina föräldrar beseglades. Det var en underbar upplevelse. Alla mina bröder och systrar är borta nu, men jag har utfört arbetet för dem under mina tempelresor.”
José tror att den uppoffring som ligger i att resa så långt till templet hjälper medlemmarna i Manaus att vara tacksamma för dagen då ett tempel invigs där. ”Jag ser fram emot den dagen”, säger han.
Manaus hade en liten gren med 20 medlemmar när José blev medlem i kyrkan 1980. Sedan dess har han sett kyrkan blomstra där så att det nu finns nästan 50 000 medlemmar i åtta stavar.
”När tillkännagivandet kom 2007 att ett tempel skulle byggas i Manaus”, säger José, ”så grät jag av glädjen som jag kände, och jag bad att Herren skulle låta mig få leva länge nog för att kunna se när första spadtaget togs”, vilket inträffade ett år senare. Nu ber han att han ska få leva tills templet är klart och hans hustru har döpts så att de kan beseglas.
”Vi vet inte när vi ska dö, men vi bör vara förberedda och glada när den tiden kommer”, säger broder Gonçalves da Silva. ”Jag ser fram emot att återvända till min himmelske Fader och min Frälsare, Jesus Kristus. Jag förbereder mig för den dagen när jag är i templet.”
Till vänster: Fotografi av templet i Caracas i Venezuela © IRI; överst till vänster och överst till höger: foto Michael R Morris
Templet i Caracas i Venezuela.
Ovan: Rio Negro, där José Gonçalves da Silva påbörjade sin åtta dagar långa resa till templet i São Paulo i Brasilien.
Nedan: Broder Gonçalves da Silva på den 40 timmar långa bussresan till templet i Caracas i Venezuela. Han säger att möjligheten att tjäna i Herrens hus är värd uppoffringen som krävs för att komma dit.