Uppståndelsens tillförlitlighet

April 2010

Evangelieklassiker

Uppståndelsens tillförlitlighet

President Spencer W Kimball (1895–1985)

En jul för ett antal år sedan gick vi längs de vägar som Jesus hade gått. Vi tillbringade några dyrbara timmar i vad som sägs vara Getsemane örtagård och försökte föreställa oss smärtan han genomled innan han korsfästes och uppstod. Vi befann oss nära platserna där han bad, där han arresterades, där han ställdes inför rätta och fördömdes.

Utanför stadens murar klättrade vi uppför en kulle med små grottor som ser ut som en skalle, och vi fick veta att det var Golgata, platsen där han korsfästes. Vi gick i sicksack nerför baksidan av kullen till den klippformade delen och gick in genom den lilla öppningen till en skarphuggen grotta där det sägs att kroppen har legat.

Vi tillbringade några timmar i den lilla trädgården utanför graven och begrundade berättelsen om hans begravning och uppståndelse som hade ägt rum där. Vi läste i begrundan och under bön om de två kvinnorna som kom till graven, om Herrens ängel som rullade bort stenen och om rädslan hos dem som vaktade graven.

”Han har uppstått.”

Vi kunde nästan föreställa oss att vi såg de två änglarna i bländande kläder som talade till Maria och sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått.”

Herren hade förutsett: ”Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” (Luk 24:5–7)

Vi minns samtalet mellan Maria, änglarna och Herren:

”’Kvinna, varför gråter du?’ Hon svarade: ’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’”

Hon vände sig om och ”fick se Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.

Jesus sade till henne: ’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’ Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: ’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’

Jesus sade till henne: ’Maria.’ Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ’Rabbuni’ — det betyder lärare.

Jesus sade till henne: ’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’” (Joh 20:13–17)

Påskens betydelse

Ibland tycks vårt firande av anmärkningsvärda händelser anta en jordisk prägel och vi inser inte till fullo betydelsen av varför vi firar händelsen. Det här gäller även påsken, när vi alltför ofta firar helgen i stället för den djupa betydelsen av Herrens uppståndelse. De måste verkligen vara olyckliga som ignorerar att Kristus är gudomlig, att han är Guds Son. Vi tycker verkligen synd om dem som kallar uppståndelsens utomordentliga mirakel för ”en subjektiv upplevelse för lärjungarna i stället för en faktisk historisk händelse”.

Vi vet i sanning att allt detta är verkligt. Kristus talade om sig själv med Nikodemus:

”Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot.” (Joh 3:11)

Och sedan minns vi att Petrus vittnade:

”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.” (Apg 2:36)

”Ni förnekade den Helige och Rättfärdige …

Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.” (Apg 3:14–15)

Petrus och Johannes stod inför rådet och sade djärvt:

”Så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda …

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg 4:10, 12)

När rådet tillrättavisade de två apostlarna och befallde dem att inte tala eller predika sådant i Jesu namn, svarade de och sade: ”Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud?

Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” (Apg 4:19–20)

”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla.” (Apg 4:33)

Petrus vittnesbörd

Vi vet också att uppståndelsen är verklig. Den levande Petrus sade till rådet med förföljare:

”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade …

Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (Apg 5:30, 32)

I vördnad står vi framför den store Petrus som så till fullo hade mottagit en total försäkran, och som så värdigt hade påtagit sig ledarskapsrollen och myndighetsmanteln, och modet hos en som är inspirerad och säker. Vilken styrka han fick när han ledde de heliga och mötte världen med alla dess förföljare, otroende människor och svårigheter. Och medan han hela tiden upprepade sin absoluta kunskap, gläds vi åt hans uthållighet i att möta pöbelhopar och prelater, ämbetsmän som kunde ta hans liv, och när han djärvt förkunnade den uppståndne Herren, Fridsfursten, den Helige och Rättfärdige, Livets furste, Prinsen och Frälsaren. Petrus var nu säkerligen förvissad, orubblig, aldrig sviktande. Vi borde bli förvissade av hans orubblighet.

Paulus vittnesbörd

Paulus vittnesbörd verkar vara mycket slutgiltigt. Han hörde den uppståndne Kristi röst:

”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Och för att vara säker på hans identitet frågade Saul: ”Vem är du, Herre?” och fick följande försäkran: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:4–5)

Och samme Paulus, som hade återfått sin styrka, som hade betjänats av prästadömet, som hade återfått sin förlorade syn, gick nu omkring i synagogorna och gjorde judarna i Damaskus svarslösa, ”när han bevisade att Jesus är Messias”. (Apg 9:22)

Och senare kom Paulus till apostlarna i Jerusalem, och Barnabas, som talade för Paulus, ”berättade för dem, hur Saulus hade sett Herren på vägen och att Herren hade talat till honom, och att Saulus frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus”. (Apg 9:27)

Sedan fortsätter Paulus:

”Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav.

Men Gud uppväckte honom från de döda,

och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket …

[Detta] har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram …

Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven.” (Apg 13:29–31, 33–34)

Joseph Smiths vittnesbörd

Vi blir upplyfta av vittnesbördet från den nutida profeten Joseph Smith när han försäkrar folket om uppståndelsen. Äldste George A Smith citerar från Joseph Smiths sista offentliga tal i juni 1844, bara några dagar före det grymma mordet på honom:

”Jag är redo att frambäras som offer för detta folk, ty vad kan våra fiender göra? Endast döda kroppen och sedan är deras makt slut. Stå fasta, mina vänner, svikta aldrig. Sök inte att rädda ert liv, ty den som fruktar att dö för sanningen kommer att mista det eviga livet. Håll ut intill slutet så uppstår vi och blir som Gudarna är och regerar i celestiala riken, furstendömen och eviga herradömen.”¹

Jobs fråga och svar

Frågan som Job ställde har ställts av miljontals människor som har stått vid en närståendes öppna kista: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?” (Job 14:14)

Och frågan har besvarats tillfredsställande för många av dem när en stor, ljuvlig frid lagt sig över dem som himlens dagg. Och vid oräkneliga tillfällen har hjärtan som tröttats av kvalfullt lidande blivit berörda av den frid som inte går att förklara.

Och när själens djupa frid har bringat en ny, varm tillförsikt till sinnen som varit bekymrade och hjärtan som krossats kan alla dessa människor säga med vår älskade Job:

”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.

När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.

Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom.” (Job 19:25–27)

Job uttryckte en önskan att hans vittnesbörd skulle tryckas i böcker och ristas i sten så att de generationer som följde honom skulle kunna läsa det. Hans önskan uppfylldes, ty frid har kommit till många själar när de har läst hans starka vittnesbörd.

Johannes syn

Och låt mig som avslutning läsa Johannes Uppenbararens syn:

”Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna.

Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.” (Upp 20:12–13)

Och liksom den levande, grönskande våren följer på den dystra, dödsliknande vintern, förkunnar hela naturen den uppståndne Herrens gudomlighet, att han var Skaparen, att han är världens Frälsare och att han i sanning är Guds Son.