Taylors talang
Heather Hall, Utah, USA
Kan du tala om för mig vilka talanger Taylor har som jag kan berätta om för klassen?” frågade min åttaårings primärlärare. Hon hade ringt eftersom Taylors klass skulle prata om talangerna de hade fått av sin himmelske Fader.
Jag blev alldeles tom i huvudet. Jag tänkte tillbaka på de senaste åtta åren och försökte komma på något. När Taylor var fyra dagar gammal fick han en hjärninfarkt som ledde till omfattande hjärnskador och okontrollerbara epileptiska anfall. Han kan inte se, prata eller kommunicera. Han har inte blivit äldre än sex månader när det gäller hans mentala utveckling. Han tillbringar största delen av sina dagar i en rullstol medan vi tar hand om honom och försöker se till att han har det bekvämt.
Vi jublade när han lärde sig att skratta eller dricka från en speciell mugg, och vi firade när han kunde ställa sig upp och gå några steg. Men medan vi jublade och firade på utsidan grät vi inombords i vetskapen om att de här små bedrifterna förmodligen var så långt som Taylor skulle komma. Jag trodde inte riktigt att det var det som hans primärlärare ville höra.
Jag harklade mig och svarade besvärat: ”Taylor har egentligen inga talanger som jag kan komma på.”
Den här vänliga systern förändrade sedan för alltid min relation till min son genom sitt svar.
”När jag funderade på den här lektionen så insåg jag att alla Guds barn har en talang”, sade hon. ”Jag skulle vilja säga att Taylors talang är att han lär andra att tjäna. Om det går bra för din del skulle jag vilja prata med klassen om hur jag har lagt märke till Taylors talang här i kyrkan. Jag har sett de andra primärbarnen dra runt med rullstolen, öppna dörrar för honom och övervinna rädslan att torka honom om munnen när det behövs. Jag tycker det är en stor talang som han välsignar vårt liv med.”
Jag mumlade instämmande och vi sade tyst hej då till varandra. Jag undrar om den primärläraren visste vilken stor inverkan det samtalet skulle ha på mitt liv. Taylor förändrades inte. Han behöver fortfarande en hel del omsorg. Sjukhus, läkare och terapeuter tar fortfarande upp en stor del av mitt liv. Men mitt perspektiv förändrades och jag började lägga märke till hans talang.
Jag såg hur människor runt omkring oss förändrades medan de försökte ta hand om honom. Jag lade också märke till hur han påminner oss om att ta det lugnt, lägga märke till hans behov och bli mer medlidsamma, observanta och tålmodiga.
Jag vet inte vilket syfte Gud har med att låta Taylor få så svåra utmaningar, men jag tror att hans primärlärare gav mig en liten ledtråd. Han är här för att dela med sig av sin talang. Han är här för att ge oss möjlighet att lära oss hur man tjänar.
”Jag har sett de andra barnen lära sig att dra runt på Taylors rullstol, öppna dörrar för honom och övervinna sin rädsla”, sade min sons primärlärare till mig.