Pappa, jag behöver dig
Michael K. Hewett, Utah, USA
Jag flyttade vattenspridningsrör på en del av vår gård i norra Kalifornien i USA. Just den här dagen var speciell eftersom pappa var där och hjälpte mig. När vi var klara hoppade vi på våra fyrhjulingar och åkte hemåt. Allt vi tänkte på var middagen. Pappa åkte först.
Ena sidan av gården gränsade mot Pitfloden. Vi åkte längs kanten av fältet så att vi inte plattade till alfalfan med de stora hjulen. Fältet var till höger om oss och floden, längst ner vid slutet av banken, låg till vänster. Vi kunde inte se så bra eftersom det var dimmigt.
Vi åkte ganska snabbt när jag vek av och körde på en stor malörtstuva med höger bakhjul. Stöten tvingade mig att göra en skarp vändning åt vänster mot floden och nerför banken. Jag försökte stanna men flodbanken var för brant och jag körde för fort. Jag var säker på att jag skulle hamna i floden. Som väl var stod det ett träd på flodbanken, mitt i vägen. Innan jag visste ordet av befann jag mig uppe i trädet och tittade ner på fyrhjulingen! Så rädd som jag var då hade jag aldrig varit tidigare.
Det kändes som jag hade varit nära döden, men förutom några skråmor och blåmärken var jag oskadad. När jag hade lugnat ner mig och tagit några djupa andetag insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna få upp fyrhjulingen själv. Jag förväntade mig att pappa snart skulle titta fram över kanten av flodbanken i sitt sökande efter mig, men det gjorde han inte. Då kändes det ännu värre.
Jag masade mig upp till toppen av flodbanken men jag såg inte pappa någonstans. Jag bad en tyst bön till min Fader i himlen och bad honom skicka tillbaka pappa till mig. Sedan började jag gå.
Under tiden hade pappa nästan kommit ända hem när han tyckte sig höra att jag ropade på honom. Han tittade bakåt för första gången sedan vi hade lämnat fältet. Först då märkte han att jag inte låg bakom honom. Han förstod att något var fel och kom tillbaka och letade efter mig tills han hittade mig.
Pappa sade senare att han hade hört mig säga: ”Pappa, jag behöver dig!” Då var han mer än tre kilometer bort. Jag förstod då att en kärleksfull Fader i himlen hade hört min bön och låtit min pappa veta att jag behövde hans hjälp.
Jag är tacksam för den Helige Anden och för viskningar om sanning och vägledning som vi får av honom. Jag är också tacksam för en kärleksfull pappa som hade levt på ett sådant sätt att den Helige Anden kunde tala till honom och bli hörd.