Tills vi möts igen
Bygg på en säker grund
Ett vittnesbörd kan bli orubbligt.
Inte långt från Ohioflodens vidsträckta yta ligger ett litet samhälle i utkanten av Louisville i Kentucky som heter Anchorage. Orten som en gång var ett jordbrukssamhälle där en flodbåtskapten etablerade sin sista landväg, har blivit hem för familjer av många olika trosuppfattningar.
Det var där i kyrkan, hemma och medan jag utforskade den underbara världen i skogarna med sykomorträd, ekar, lönnar, valnötsträd och pilar som jag lärde mig en av kristendomens grundvalar: Jesus kom som läromästare och undervisade oss om godhet och redbarhet.
Mina föräldrar var goda människor och trofasta i sin kyrka. De lärde mig hur man blir en bra person och att det finns vissa saker som är rätt, som att vara vänlig mot andra, och vissa saker som var fel, som att stjäla. Å andra sidan lärde de mig också att det som en person tror är sant är lika riktigt som vad någon annan tror är sant, även om trosuppfattningarna skiljer sig åt på grundläggande sätt. I den filosofin, som jag förstår den, finns det inga eviga principer som är sanna för alla, bara personliga synpunkter som intelligenta personer har rätten och ansvaret att avgöra om de är sanna för just dem.
På grund av de här underliggande grundsatserna inom moralisk relativism var det svårt för mig att tro på vad mormonmissionärerna lärde mig om behovet av försoningen, prästadömsmyndighet och profeter. Faktum är att min resa mot omvändelse tog sex långa år med ett konstant ifrågasättande av vem jag var, vad jag trodde på, och om det faktiskt kunde finnas en Gud som hade fastställt eviga principer om rätt och fel, synd och konsekvenser.
Jag fick anmärkningsvärt nog en andlig bekräftelse, men den kom inte förrän jag var ödmjuk nog att ta emot den. Först kom ett vittnesbörd om dopet, sedan om Mormons bok och sedan om att Joseph Smith var en sann profet. Ytterligare vittnesbörd följde, rad på rad, angående dagens profeter och apostlar.
Så småningom kom jag till en punkt i livet när jag inte bara trodde på att evangeliet var sant — jag visste det. Mina sammanslagna små vittnesbörd skapade en grundval på vilken min tro var fast, ett bålverk mot vilket prövningar i fråga om mitt vittnesbörd slogs sönder.
Det är vår gudomliga rättighet att söka svar från Herren. Och vi måste ge oss själva andlig näring varje dag så att våra vittnesbörd förblir starka. Men jag vet också att i Herrens program är det inte produktivt att ständigt ifrågasätta principer som vi redan har fått ett vittnesbörd om. Faktum är att det kan leda till avfall.
Jag kämpar inte längre med min ungdoms moraliska relativism. Jag vet att när profeten talar så kommer hans ord från Gud. När omständigheter uppstår som utmanar mitt vittnesbörd litar jag till just det vittnesbörd som jag redan har fått, och sedan gör jag mitt bästa för att följa det. Det är vägen till frid. Det är vägen till lycka.