Vårt hem, vår familj
Kraften i ett rättfärdigt exempel
I april 1992 bodde min familj och jag i Provo, Utah, dit vi hade flyttat från Kanada för att jag skulle kunna ta ingenjörsexamen vid Brigham Young-universitetet. Min son Jase som var 17 år hade blivit vän med en ung kvinna som hette Krista.
På lördagskvällen under en generalkonferenshelg kom Jase in i vardagsrummet och frågade om han kunde låna bilen och ta med Krista ut för att köpa en milkshake. Jag gav honom nycklarna och han gick ut i köket för att ringa henne. Jag kunde höra den ena sidan av samtalet som lät ungefär så här:
”Hej Krista, det är jag, Jase. Jag undrar om du vill följa med mig ut och ta en milkshake.” Tystnad. ”Du menar efter prästadömsmötet? Okej, jag ringer dig då. Vi hörs.”
Jase lade på luren och kom tillbaka till vardagsrummet.
”Ska du gå ut med henne?” frågade jag.
”Hon sade att hon ville det”, svarade han, ”men hon sade att jag skulle ringa igen när jag kommit hem från prästadömssessionen.” Han såg lite nedslagen ut när han masade sig iväg till sitt rum.
Då slog det mig plötsligt. Jag hade växt upp i södra Alberta, nästan 13 mil från stavscentret. Ingen hade förväntat sig att jag eller ens mina föräldrar, som hade ledarpositioner i vår gren, skulle komma till konferenssessionerna, ännu mindre till prästadömssessionen. Nu fanns det någon som räknade med det.
Vad skulle jag säga till min missmodige son när han släntrade bort till sitt rum? Jag förstod att mitt beslut skulle bli avgörande för flera år framåt.
Jag hävde mig upp från fåtöljen och ropade på Jase och min andre son, en nyordinerad diakon: ”Byt kläder. Vi har tio minuter på oss att ta oss till prästadömssessionen i stavscentret.” Jag skyndade mig på och när jag kom ut ur mitt sovrum var pojkarna redo så vi gick ut till bilen.
Jag minns inte talen särskilt väl, men jag minns att vi kände Anden. Det kändes bra att vara på prästadömssessionen med mina söner. När vi kom hem kände sig Jase väl till mods vilket fick mig att må bra. Han ringde till Krista, och de åkte iväg för att ta en milkshake.
Under de två årtionden som har gått sedan den dagen har prästadömsbärarna i vår familj inte missat en enda prästadömssession under en generalkonferens. Tack vare att en rättfärdig ung kvinna stod för det hon trodde på fick vår familj en möjlighet att ändra på oss, och vi fortsätter att lyssna på nutida profeters ord och att känna Anden under generalkonferensernas prästadömssession.
Illustrationer Roger Motzkus