Prästadömsvälsignelser Lära sig förtrösta på Gud
Varje välsignelse uppfylldes — även om vi inte fick det vi mest önskade.
Jag har aldrig bett Gud om något som han inte har gett mig”, sade min hustru Deborah. Detta förundras jag fortfarande över fastän jag var med henne när det uppfylldes. Och det förundrar antagligen alla som känner till Deborahs sjuåriga kamp mot systemisk lupus, hennes tvååriga kamp mot bröstcancer och så småningom hennes död den 19 september 1990. Men de som förundras och förbluffas kanske inte förstår vad prästadömsvälsignelser är eller hur de uppfylls. Det var med svårighet jag själv lärde mig vad det innebär att ha prästadömet och utöva det för att välsigna andra.
Fastän mina föräldrar båda var aktiva i kyrkan och trofasta mot dess lära så minns jag inte att prästadömet hade något särskilt andligt inflytande under min barndom. Jag minns inte att jag var sjuk nog att behöva en välsignelse eller att några prästadömsvälsignelser gavs till andra i familjen.
Denna brist på betoning på prästadömet fördes vidare till min egen familj när jag gifte mig och min hustru och jag fick barn. Jag gav prästadömsvälsignelser om någon var allvarligt sjuk eller skulle opereras. Jag gav också min hustru några välsignelser för känslomässig hjälp, men det hände inte ofta.
Det var alltid en positiv upplevelse för mig att ge en välsignelse, men bristen på förståelse och självförtroende begränsade mitt utövande av den här prästadömsfunktionen. Jag kämpade med att veta vad jag skulle säga, osäker på om det som kom till mig verkligen var vad Gud ville.
Situationen förändrades inte mycket när min hustru upptäckte att hon led av systemisk lupus. Under åren då hon kämpade mot utmattning och besvär till följd av sjukdomen fick hon bara några enstaka prästadömsvälsignelser. Min hustru visste att jag kände obehag inför att ge välsignelser och bad sällan om den ytterligare andliga hjälp som hon kanske ville ha.
I mars 1989 när läkaren berättade att min hustru hade cancer förändrades vårt liv. På grund av att hennes typ av cancer var så ovanlig hade den undgått läkarna i två år. När diagnosen väl ställdes hade cancern spridit sig och chansen att hon skulle tillfriskna hade minskat betydligt. Vi visste att det här var en kamp som vi inte kunde vinna på egen hand, och det gjorde att vi var öppna för ytterligare andlig hjälp. Vår församling fastade för Deborah och vi tog tacksamt emot omsorgerna från Hjälpföreningen. Hennes kamp engagerade många. En vän som hade genomlidit samma kemoterapi som min hustru skulle få sade att under den svåraste tiden i behandlingen hade han bett om och fått prästadömsvälsignelser. Han rådde oss att också göra det — att söka andlig hjälp för att kunna uthärda effekterna av behandlingarna.
Kemoterapin var svår. Min hustru fick alla de väntade biverkningarna. Hon mådde illa i flera dagar efter en behandling. Hon tillbringade de flesta dagarna i sängen och det var svårt för henne att äta. Men bit för bit lärde vi oss det bästa sättet att möta varje utmaning.
Under den här svåra tiden bad min hustru mig om prästadömsvälsignelser, som vår vän hade rått oss till. Jag gav henne en välsignelse för att hjälpa till att mildra ångesten hon upplevde under kemoterapins första vecka. Genom en prästadömsvälsignelse minskade rädslan i samband med en operation — även om den inte helt försvann. Långa perioder med kräkningar upphörde och sömn ersatte rastlösa nätter när jag lade händerna på hennes huvud och välsignade henne. De här välsignelserna gav oss löfte om hjälp och tröst, blandat med glimtar av framtiden. De fyllde oss med värme och glädje.
Jag önskar jag kunde säga att det blev lättare för mig att ge välsignelser då, men det kan jag inte. Jag gav välsignelserna, men det var fortfarande svårt att utöva prästadömet. Jag nämnde aldrig mitt obehag för min hustru, men hon märkte min motvilja mot det. Men det här var svåra prövningar och hon visste att hon hade rätt att få hjälp, och jag var den kanal varigenom hon kunde få det. Därför bad hon om hjälp när hon behövde det.
Innan jag gav en välsignelse visste jag vad jag ville välsigna henne med: Mer än något annat ville jag välsigna henne så att hon blev frisk. Och det ville hon också. Men den välsignelsen kom aldrig. Det som kom var en välsignelse i form av tröst. Den tog inte bort prövningen men gjorde den lättare att bära.
Efterhand började jag förstå bättre hur prästadömet och prästadömsvälsignelser fungerar. En välsignelse var inte ett redskap för att få vad jag ville utan ett sätt att få behövlig hjälp. Jag lärde mig att lita på Herren och på hans vilja i stället för på vad jag ansåg behövde göras. Jag fick tilltro till att orden som kom till mitt sinne verkligen var vad Gud ville att jag skulle säga. Och fastän det aldrig blev lättare för mig har jag lärt mig att lita på känslorna jag får när jag ger en välsignelse.
När Deborah var klar med sina behandlingar började den svåra fasen av väntan för att se om drogerna hade gjort verkan. Vi njöt av en tid som var fri från läkarbesök, tester och behandlingar. Men i bakhuvudet fanns rädslan att någon del av cancern hade överlevt de giftiga cancerdrogernas våldsamma angrepp och börjat växa igen.
Bit för bit bekräftade små, fysiska tecken vår största rädsla: Behandlingarna hade inte lyckats. Läkarna var positiva men vi visste att det bara var en fråga om tid.
De sex sista månaderna av Deborahs liv var ofattbart lugna. Efter att ett sista försök hade misslyckats bestämde vi oss för att avbryta behandlingarna och åka hem och glädjas åt den tid som var kvar. En del kanske inte tror på att det var sex underbara månader, men det var den bästa tiden i mitt liv.
Under den perioden menade oroliga vänner och släktingar att vi behövde vara mer påstridiga inför Herren i vår kamp att rädda hennes liv. De sade att jag hade prästadömet och att jag skulle använda det till att bota henne. Jag förstod hur de kände, men dessa vänner förstod inte vad det var som hände. Det fanns inget jag hellre ville än att lova Deborah att hon skulle få leva, men de orden kom aldrig medan jag gav henne en välsignelse. Det fanns inte mycket som hon hellre önskade än att bli frisk, men hon kände aldrig att hon skulle be om det. Vi trodde båda på underverk men insåg också vårt begränsade perspektiv angående den här upplevelsen som var en del av en evig plan.
Det som hände var ett större underverk. I välsignelserna utlovades aldrig att hon skulle få leva men hon fick en obestridlig försäkran om att det som hände var Guds vilja. Hon fick inte löfte om att bli frisk men fick hjälp att uthärda den svåra tiden. Hon fick inte stanna kvar och uppfostra våra barn med försäkrades om deras eviga band. Hon dog utan större smärta och obehag med familjen vid sin sida.
Jag vet att Gud lever och att han har stor omsorg om oss. Han ger oss tröst och hjälp när vi behöver styrka och förståelse. Livet är svårt, men Herren har lovat att hjälpa oss igenom våra prövningar. Ett sätt varigenom den hjälpen kommer är prästadömsvälsignelser. Med den vetskapen kunde min hustru säga: ”Jag har aldrig bett Gud om något som han inte har gett mig.”.
Illustrationer Brian Call