Tro till att ta emot kallelsen
Från ett tal under en utsändning av en stavskonferens den 12 september 2010 vid Brigham Young-universitetet.
Vi måste alla ha en övertygelse som brinner i hjärtat om att det här är Guds verk och att det krävs av oss att vi ger vårt allra bästa för att bygga upp Sions ”öde platser”.
År 1849, bara två år efter att de heliga hade anlänt till Saltsjödalen, ledde äldste Parley P. Pratt i de tolv apostlarnas kvorum en expedition söderut. Ju längre söderut de färdades, desto svårare blev terrängen. Under färdens gång blev höjden över havet allt lägre. Det var en skillnad på 914 meter från kanten av Great Basin till platsen där Virgin- och Santa Clarafloderna sammanstrålar (strax söder om dagens S:t George i Utah). Väl där blev terrängen torr, sandig och ojämn av vulkanstenarna. Spanarna var inte glada. I en dagbok kan vi läsa:
”Tog oss igenom ojämn, stenig, sandig och nästan obeskrivlig mark som förvirrat kastats hit och dit …
Ett vidsträckt land låg framför oss bestående av stora kullar, röda öknar, dystra slätter utan gräs, upprättstående klippstenar, lös torftig lera, sandsten, allt huller om buller. Kort sagt, ett land i ruiner som vänts ut och in och upp och ner av hemska jordbävningar från någon tidigare tidsålder.”1
Men hur oländigt landet än var söderut, såg de vindpinade, eroderade klipporna och ödemarken i kanjonen vid San Juan-området i öst mycket värre ut. Kyrkans ledare visste att det skulle bli svårt att tämja den här ogästvänliga, tidigare oupptäckta delen av territoriet, men de ville ändå etablera samhällen för kyrkan där. Under en av de kvartalsvisa konferenserna i Parowans stav 1879 tackade 250 personer ja till kallelsen från president John Taylor att etablera San Juanmissionen. Med 80 vagnar och nästan 1 000 nötkreatur och hästar påbörjade de den mödosamma färden mot och igenom det majestätiska, outforskade territoriet med snötäckta berg och höga klippformationer.
Medan de här första upptäckarna försökte ta den kortaste vägen till San Juan övervann de det ena hindret efter det andra, men snart kom de till det största och svåraste hindret av alla: den djupa kanjon där Coloradofloden rann fram. Mirakulöst nog hittade de uttröttade spanarna en smal spricka i kanjonen — en drygt 600 meter djup skreva som ledde nerför de röda klipporna till Coloradofloden nedanför. Detta enda livsfarliga hål i berget verkade vara det enda möjliga sättet att ta sig till östra sidan.
Bergsskrevan var för det mesta för smal för att hästar och ibland även män och kvinnor skulle kunna ta sig fram. Stup på över 20 meter skulle ha gjort det omöjligt för ett bergsfår, för att inte tala om lastade vagnar. Men de härdade medlemmarna tänkte inte vända tillbaka, så med hjälp av svartkrut och verktyg arbetade de under hela december 1879 och januari 1880 på att forma en primitiv väg nerför kanjonens klippor.
När vägen var klar var nästa uppgift att få ner de 40 första vagnarna genom ”hålet”. De andra vagnarna, som väntade 8 kilometer längre bort vid Fifty-Mile Spring, kom senare.
De organiserade sig så att ”ett dussin eller fler män med hjälp av långa rep drog i vagnarna bakifrån och saktade nedfarten. Hjulens bromsar hade låsts fast med kedjor så att de kunde kana, för att undvika katastrofen av att de skulle börja rulla.
Ett av de stora ögonblicken i pionjärernas historia var när den här gruppen heliga tog ner vagnarna, en efter en, nerför den farliga klippskrevan. När de kom ner till botten på kanjonen började de genast ta sig över floden på en pråm som de hade tillverkat i det syftet. Det visade sig att Joseph Stanford Smith med familj hade den sista vagnen som tog sig ner den dagen.
Stanford Smith hade systematiskt hjälpt de tidigare vagnarna att komma ner, men på något sätt glömde gruppen tydligen att broder Smiths familj, som var sist, också behövde hjälp. Mycket upprörd över att han och hans familj tycktes ha övergivits ledde Stanford sina dragdjur, vagnen och familjen till kanten av klippskrevan. Två dragdjur sattes framför vagnen och en tredje häst bands fast bakom vagnen vid bakaxeln. Familjen Smith stod där för ett ögonblick och tittade ner genom det förrädiska hålet. Stanford vände sig till sin hustru Arabella och sade: ”Jag är rädd att vi inte klarar det.”
Hon svarade: ”Men vi måste klara det.”
Han sade: ”Om vi bara hade några män som höll tillbaka vagnen så kanske vi skulle klara det.”
Hans hustru sade: ”Jag håller tillbaka den.”
Hon lade ett lapptäcke på marken och på det lade hon sin lille son som treårige Roy och femåriga Ada fick se efter. ”Håll lillebror tills pappa kommer och hämtar er”, sade hon. Sedan ställde Belle Smith sig bakom vagnen och tog tag i tömmarna på hästen som bundits fast där. Stanford började leda ner ekipaget nerför klippskrevan. Vagnen vinglade neråt. När vagnen skakade till kraftigt ramlade den bakre hästen omkull. Syster Smith sprang efter honom och vagnen och drog i tömmen av hela sin styrka och allt sitt mod. Hon ramlade snart också och medan hon släpades nerför tillsammans med hästen skar en vass klippa sönder hennes ena ben från häl till lår. Denna tappra kvinna, med sönderrivna kläder och ett smärtsamt sår, höll fast i tömmen av hela sin styrka och tro, hela vägen nerför klippskrevan, ända till flodkanten.
När Stanford insåg att de faktiskt hade klarat att ta sig ner sprang han de 607 metrarna tillbaka uppför klippan i rädsla för sina barns välfärd. När han klättrade uppför kanten såg han att de inte hade flyttat på sig alls. Med det lilla barnet på armen och de andra två som klamrade sig fast vid honom och varandra, ledde han dem nerför klippkanjonen till sin oroliga mamma. På avstånd såg de fem män som kom emot dem med kedjor och rep. De här männen hade insett vilken svårighet familjen Smith befann sig i och kom för att hjälpa dem. Stanford ropade till dem: ”Glöm det, killar. Vi klarade oss fint. [Belle] här är all hjälp en karl behöver [för att klara resan].”2
När kallelsen kommer
Den här klipphålsexpeditionen är bara ett av många exempel på den dramatiska beslutsamhet och hängivenhet som de första medlemmarna visade efter att ha tackat ja till kallelsen från profeten när den kom. Ett annat exempel är bildandet av och kallelsen till Muddymissionen i det som idag är Nevada. Liksom så många av de första pionjärbosättningarna utlovade Muddy ett hårt liv, och det krävdes stor självrannsakan när kallelsen kom att bosätta sig där.
Några av de som kallades på 1860-talet måste ha ställt frågan: ”Varför Muddy, av alla platser på jorden?” Det fanns faktiskt en del orsaker. För det första hade amerikanska inbördeskriget gett upphov till möjligheten att forsla varor via Coloradofloden. För det andra hade Cottonmissionen etablerats i städerna S:t George och Washington inte så långt bort när kriget hindrade tillgången på de traditionella råvarorna för tyg. Man antog att bomullen till missionen kunde odlas i Muddyregionen. För det tredje kände de sista dagars heliga starkt sin plikt att arbeta med de amerikanska urinvånarnas stammar i regionen i förhoppningen om att de skulle kunna ge dem mat och utbilda dem.
Men regionen bestod trots allt av en enslig, torftig ödemark. Den verkade nästan inte ha något att erbjuda utom hetta och hårt arbete. Området var isolerat och till stor del öde, och floden som gav missionen sin identitet hade verkligen ett passande namn.
Hur och med vilken tro och beslutsamhet Muddy etablerades ska jag låta en av bosättarna berätta om. Hon representerar den gnista och det mod och den moraliska övertygelse som både unga och gamla hade — i det här fallet särskilt de unga. Elizabeth Claridge McCune skrev följande om sin fars kallelse att kolonisera Muddy:
”Ingen plats på jorden tycktes mig så kär vid femton års ålder som det kära gamla [samhället] Nephi [i Juab County i Utah]. Vi såg så ivrigt fram emot de regelbundna besöken av president Brigham Young och hans kompani! …
Broder Brigham, bröderna Kimball och Wells med hela [deras] kompani hoppade ner från sina vagnar och gick över den blomsterprydda vägen … till våra hem [där] en middag serverades …
Vi gick allihop till [söndags-] eftermiddagens möte. Flickorna i vitt hade reserverat platserna längst fram. Predikningarna var storartade och vi var så glada, ända tills president Young tillkännagav att han hade några namn att läsa upp på personer som skulle kallas och inröstas som missionärer för att bosätta … ’Muddy’. Hans ord fick nästan hjärtat att stanna på alla närvarande. Många av oss hade kallats att bosätta Dixie-området — men Muddy låg så mycket längre söderut! Och var så mycket värre! Åh nej! Jag hörde inget annat namn utom ’Samuel Claridge’. O vad jag snyftade och grät, fastän tårarna kladdade ner [min] nya vita klänning. Fadern till flickan som satt bredvid mig kallades också. Min kamrat sade: ’Vad är det? Vad gråter du för? Det gör inte mig ledsen. Jag vet att far inte kommer att göra det.’ ’Det är en viss skillnad’, sade jag. ’Jag vet att min far kommer att göra det och att inget kan stoppa honom, och jag skulle inte vilja att han var min far om han inte skulle göra det när han har blivit kallad.’ Sedan började jag gråta igen …
Eftersom vi precis hade flyttat in i ett nytt hus och hade det [så] bekvämt försökte många av våra vänner övertala far att behålla sitt hem och sin gård; att bege sig söderut för ett tag och sedan komma tillbaka. Men far visste att det inte var en sådan mission han hade kallats till. ’Jag ska sälja allt jag äger’, sade han, ’och använda mina medel till att bygga upp ännu en öde plats i Sion.’”3
Tro på verket
Vad var det som skapade då och som nu skapar lojaliteten och hängivenheten hos denna femtonåriga flicka och familjen som hon föddes i? Vad var det som fick henne att vända sig till sin något mindre ståndaktiga vän och förkunna: ”Jag vet att min far kommer att göra det och att inget kan stoppa honom?” Varifrån kom det mod som gjorde att hon också sade: ”Och jag skulle inte vilja att han var min far om han inte skulle göra det när han har blivit kallad”?
Och de tre små barnen som såg sina föräldrar försvinna med en vagn nerför kanten på Coloradoflodens kanjon men litade på anvisningarna som de fått av sin mor? De satt ståndaktigt kvar, fast beslutna att inte flytta på sig eller gråta trots att de måste ha varit oerhört rädda.
Vad är det vi ser i de här trofasta pionjärernas exempel? Det är vad vi har sett under alla tidigare tidsutdelningar och med all säkerhet i vår tidsutdelning. Vi ser det vi såg när de heliga flydde från New York och Pennsylvania och Ohio och Missouri, och sedan från sitt älskade Nauvoo över en istäckt flod, med templet snart brinnande i bakgrunden. Det är vad vi såg när samma folk begravde sina döda i stort antal vid Winter Quarters, varefter de tvingades lämna isolerade gravar, ibland så små som brödlådor, i Wyoming nära Chimney Rock, eller när de skulle vada över Sweetwaterfloden, eller i en snövall vid Martin’s Cove.
Det vi såg då och det vi ser nu hos alla välsignade heliga världen över är tro på Gud, tro på Herren Jesus Kristus, tro på profeten Joseph Smith, tro på detta verk och tro på att dess budskap är sant. Det var tro som tog en pojke till en skogsdunge för att be, och det var tro som gjorde att han ställde sig upp, överlämnade sig åt Gud för att återställa evangeliet och slutligen marscherade mot sin egen martyrdöd knappt två dussin korta år senare.
Det är inte att undra på att tro alltid har varit och alltid kommer att vara den första och bestående principen i evangeliet och i vårt arbete. Kärnan i vår övertygelse är att verket inte bara borde gå framåt utan att det också kan och måste gå framåt.
Annars vet jag inte hur mödrarna och fäderna hade kunnat lämna sina barn i de torftiga gravarna på slätten och sedan, efter en sista titt, gråtande gå vidare mot Sion. Jag vet inte hur en kvinna som Belle Smith annars kunde sätta sina barn vid kanten av en klippa och ta sin vagn nerför den farliga sluttningen. Jag vet inte hur Samuel Claridge annars kunde sälja allt han ägde och ge sig av för att bygga upp Sion i den öde Muddymissionen. Den grundläggande drivkraften i de här berättelserna är tro — en bergfast, härdad, händelserik, andligt berikad tro på att detta är Guds kyrka och rike och att när man kallas, då gör man därefter.
En kallelse om övertygelse
Det finns fortfarande öde platser i Sion att bygga upp, och några av dem är mycket närmare än Muddy- och San Juanmissionen. Några av dem finns i hjärtat och i hemmet.
Därför utfärdar jag en kallelse om den övertygelse vi alla måste ha brinnande i hjärtat: att det här är Guds verk och att det krävs att vi gör vårt allra bästa. Min vädjan är att du ger näring åt din fysiska och andliga styrka så att du har en djup reservoar av tro att ösa ur när du ställs inför uppdrag eller utmaningar eller krav av ett eller annat slag. Be lite mer, studera lite mer, stäng ute bullret, dra ner volymen, njut av naturen, nedkalla personlig uppenbarelse, rannsaka din själ och sök i himlarna efter ett sådant vittnesbörd som vägledde våra pionjärföräldrar. När du sedan behöver nå lite djupare inom dig och lite längre för att kunna möta livet och göra ditt arbete så kan du vara säker på att det finns något där nere att hämta.
När du väl har fått en tro själv är du redo att välsigna din familj. Det största tecknet på aktivitet och tjänande, på hängivenhet och lojalitet i den här kyrkan fortsätter att vara närvaron av starka familjeband. Jag säger detta fullt medveten om att en del av denna kyrkas majestät är den enskilda medlemmen. Ibland är den medlemmen nyomvänd. Ibland är medlemmen den enda medlemmen i kyrkan i sin familj. En enskild person någonstans fick själv sätta i trons fana och starta en ny generation i evangeliet. Men faktum är att tron vårdas bättre och skyddas mer och varar längre när det finns en familj som kan stärka den. Så när du har stått ensam, om du måste det, arbeta då flitigt för att se till att andra i din familj inte står ensamma. Bygg upp din familj och se till att tron är stark där.
När vi har gjort det kan vi tjäna kyrkan i vårt område eller på någon avlägsen utpost om vi kallas därtill. Då kan vi söka upp det förlorade fåret — medlem eller ickemedlem, levande eller död. Detta kan bara göras på ett vist och bra sätt när de andra 99 fåren, inklusive vår egen lilla flock, står tryggt i fållan medan vi är ute och söker. Om vi har älskat och undervisat dem därhemma så vet de precis, liksom lilla Elizabeth Claridge gjorde: När kallelsen kommer kan du vara säker på att din far och mor, dina bröder och systrar kommer att göra det.
Det finns arbete att göra. Vi kan inte säga att alla våra medmänniskor har stark tro, att alla har en stark familj, att alla nära och fjärran har hört evangeliets budskap och blivit troende, undervisande och tempelgående sista dagars heliga. Världen blir alltmer ond och tiden vi har framför oss kommer att pröva också de bästa av oss. Men rättfärdighetens krafter segrar alltid när det finns människor som Stanford och Arabella Smith, Samuel Claridge och hans kavata dotter Elizabeth som ser till att de segrar.
Vi måste ha tro på detta verk — tro på det som alla troende kallas att göra, tro på Herren Jesus Kristus och på vår Fader i himlen. Vi behöver anpassa vår vilja till deras och sedan göra den viljan bergfast och pionjärstark. Om vi gör det vet jag att vi kommer att vara trygga och säkra i Guds kyrka och rike på jorden och dess obevekliga framsteg.
SISTA VAGNEN, AV LYNN GRIFFIN
Martins handkärrekompani, Bitter Creek, Wyoming, 1856, av Clark Kelley Price © 1980 IRI