Från missionsfältet
En människas skräp är en annan människas skatt
En bok med guldbokstäver på omslaget blev en skatt för någon som sökte efter sanningen.
Det var en het sommardag på min mission. Min kamrat och jag hade gått längs alla gatorna i S:t Petersburg i Ryssland i hopp om att hitta nya undersökare. Den kvällen träffade vi en äldre man nära vårt hem och började prata med honom. Han visade inget intresse för evangeliet men vi kände oss båda manade ett ge honom en Mormons bok. I boken skrev vi en hälsning till honom, vårt vittnesbörd och vår kontaktinformation.
Senare samma kväll, utan att vi visste om det, var en ung man som hette Ilja ute med sin bror. Medan de promenerade längs en svagt upplyst gata i tunnelbanan såg Ilja något guldskimrande på omslaget av en bok som låg på gatan. Han böjde sig ner för att se närmare på boken och läste guldbokstäverna som präglats på boken — Mormons bok: Ännu ett Jesu Kristi testamente. Han tog upp den och bar den med sig hem.
Dagen därpå funderade min kamrat och jag på hur vi skulle hitta nya undersökare. Tankarna rusade genom huvudet: ”Vi gör vårt allra bästa för att söka efter nya möjligheter. Var är resultaten? Kanske behöver vi ändra på något som vi gör fel.”
Ett ögonblick senare ringde telefonen. Jag tog luren. Rösten i den andra änden frågade: ”Är det här en äldste? Jag hittade er bok i tunnelbanan. Jag vill lämna tillbaka den till er.”
Jag tittade genast bort mot hyllan där mina skrifter låg. ”Jag tror inte att jag har lämnat kvar mina skrifter i tunnelbanan”, svarade jag. ”Nej, jag lade inte ifrån mig min Mormons bok, men du kan få den du har och läsa den.”
Den unge mannen sade att han hette Ilja och berättade att han ursprungligen kom från Orsk och hade kommit till S:t Petersburg för att arbeta.
”Jag skulle vilja lära mig mer om den här boken och om er kyrka”, sade han. ”Kan jag träffa er?”
Jag hoppade upp och ner av glädje. Det var inte varje dag som en potentiell undersökare ringde och ville stämma träff för att lära sig mer om kyrkan.
”Naturligtvis kan vi träffas, Ilja!” svarade jag glatt.
När vi träffade Ilja lyssnade han uppmärksamt och ställde frågor. Vi var glada över att han var så mottaglig för evangeliet.
Vid en punkt i lektionen öppnade jag Iljas Mormons bok. När jag vände på de första sidorna såg jag en bekant handstil — min egen! Jag insåg att det här var samma bok som vi hade gett till den äldre mannen föregående dag. Uppenbarligen hade mannen kastat boken som snart upptäcktes av Ilja. Jag fylldes av tacksamhet över att min kamrat och jag hade valt att ge en bok till den äldre mannen även om vi inte förstod varför just då.
Det dröjde inte länge förrän Ilja valde att bli medlem i kyrkan. Han började också entusiastiskt att berätta om evangeliet för sina släktingar och vänner.
Jag har lärt mig att vår himmelske Fader vet när en person är redo att ta emot hans ord. Han kräver bara av oss som missionärer och medlemmar i kyrkan att följa hans bud och underkasta oss hans vilja när vi försöker dela med oss av evangeliet. I det här fallet visste Gud att även om den första mottagaren av vår Mormons bok inte skulle se dess värde så skulle Ilja det (se 1 Nephi 19:7).
Illustration Allen Garns