Mina pionjärdagar i Calgary

Lorraine Gilmour, Ontario, Kanada

Jag föddes i ett litet samhälle i norra England 1947. När jag var 15 år presenterades jag för missionärerna av några vänner, och jag blev medlem i kyrkan. Men min familj blev inte det.

När jag fick höra om de första pionjärerna i kyrkan kände jag mig lurad eftersom jag inte hade några förfäder som hade färdats över slätterna. Men allteftersom jag utvecklades i evangeliet förändrades mina känslor.

Jag insåg att de första pionjärerna hade berett vägen för att människor som jag skulle kunna bli medlemmar i kyrkan. De två missionärerna som undervisade mig om evangeliet var ättlingar till dessa pionjärer, så jag har mycket att tacka pionjärerna för. Jag kom att känna ett samband med dem på ett speciellt sätt.

Jag insåg också att jag har arv från generösa, hårt arbetande personer som offrade, arbetade och till och med krigade för att göra det möjligt för mig att ha sådant de aldrig hade och för att ge mig den frihet jag kan glädjas åt idag. Mina föräldrar blev inte medlemmar i kyrkan men de lärde mig goda värderingar och principer som har förberett mig för att ta emot evangeliet.

Slutligen insåg jag att det finns många slags pionjärer. Jag är en första generationens medlem i kyrkan. Min familj var inte glad över mitt beslut att döpas, vilket har gjort det svårt för mig att gå på mötena. Vår lilla gren kämpade på grund av bristen på medlemmar, särskilt prästadömsbärare. Slutligen blev det uppenbart att missionen skulle stänga den.

Det fick till följd att jag bestämde mig för att flytta till Kanada, ett av de svåraste besluten jag någonsin har fattat. Jag var enda barnet och älskade mina föräldrar oerhört mycket, och de älskade mig, men mitt vittnesbörd hade varit i fara om jag hade stannat kvar i ett område där jag inte kunde besöka kyrkan. Jag minns fortfarande kvällen jag åkte. Pappa sprang längs med tåget och kastade slängkyssar till mig medan mamma tittade på. Det kändes som om hjärtat skulle brista, men jag visste att jag var tvungen att åka.

Jag anlände till Calgary i Alberta på Mors dag i maj 1967. Jag gick till kyrkan med medlemmarna jag bodde hos och grät under hela mötet. Jag minns att jag skrev brev hem till mina föräldrar med tårar strömmande nerför ansiktet. Jag skrev att jag tyckte om Kanada men att jag saknade England och min familj så mycket.

Jag kämpade för att anpassa mig till det nya livet. Jag led av hemlängtan, ensamhet och besvikelser men förblev trofast mot evangeliet. Jag gick till alla mötena och tog emot kallelser. Det var mina pionjärdagar.

Så småningom träffade jag min make. Vi beseglades i templet i Cardston och uppfostrade tre barn i kyrkan.

Varje gång jag besöker England strömmar minnena av min omvändelse över mig och jag känner mig så tacksam för mina välsignelser. Var skulle jag vara idag om jag inte hade haft modet att göra ett så svårt val och följa Anden?

Jag är evigt tacksam mot de första pionjärerna, både i och utanför kyrkan, som banade vägen för att jag och andra som jag skulle kunna få höra evangeliet. De som gått före mig gav mig möjligheten och modet att bli en nutida pionjär.

Jag minns fortfarande kvällen jag åkte. Pappa sprang bredvid tåget och kastade slängkyssar till mig medan mamma tittade på. Det kändes som om hjärtat skulle brista, men jag visste att jag var tvungen att åka.