Är tron på Jesu Kristi försoning skriven i våra hjärtan?
När vi ingår, håller och gläds i våra förbund bevisar det att Jesu Kristi försoning i sanning är skriven i våra hjärtan.
Mina älskade systrar, ni har varit i mina tankar och i mitt hjärta i månader medan jag har begrundat detta oerhörda ansvar. Det känns inte som om jag är mogen ansvaret jag fått, men jag vet att kallet kom från Herren genom hans utvalda profet, och det räcker för tillfället. Skrifterna lär oss att det kommer ”antingen genom [Herrens] egen röst eller genom [hans] tjänares röst, ty det är detsamma”.1
En av de dyrbara gåvorna som kom med ämbetet var förvissningen om att vår himmelske Fader älskar alla sina döttrar. Jag har känt hur mycket han älskar var och en av oss!
Liksom ni älskar jag skrifterna! I Jeremias bok finns det ett skriftställe som ligger mig varmt om hjärtat. Jeremia levde under en svår tid och på en svår plats, men Herren lät honom förutse ”en tid av hopp under Israels insamling den sista tiden”2 — vår tid. Jeremia profeterade:
”Efter denna tid … säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk …
Alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.”3
Vi är folket som Jeremia såg. Har vi låtit Herren skriva lagen, eller läran, i våra hjärtan? Tror vi på att förlåtelsen som försoningen kan skänka och som Jeremia talade om gäller oss personligen?
För några år sedan berättade äldste Jeffrey R. Holland om sin uppskattning för den djupa tro som pionjärerna som kom till Saltsjödalen kände, även efter att deras barn gått bort. Han sade: ”De gjorde inte det för ett program, de gjorde det inte för en social aktivitet. De gjorde det därför att de hade tron på Jesu Kristi evangelium i sin själ. Den fanns i benmärgen.”
Han uttryckte med känsla i rösten:
”Endast så kunde dessa mödrar begrava sitt spädbarn i en brödburk och sedan säga: ’Det utlovade landet finns där borta någonstans. Vi ska ta oss till dalen.’
De kunde säga … det … tack vare förbunden och läran och tron och uppenbarelserna och Anden.”
Han avslutade med följande tankeväckande ord: ”Om vi kan bevara detta i våra familjer och i kyrkan, så kanske mycket annat börjar ordna sig av sig självt. Kanske en massa andra mindre behövliga saker så att säga faller av vagnen. Handkärrorna hade begränsat utrymme. Liksom våra förfäder var tvungna att välja vad de skulle ta med sig kanske 2000-talet tvingar oss att välja: ’Vad kan vi lägga på handkärran?’ Det är stadgan i vår själ. Den vi är ända in i märgen.”4 Eller med andra ord, det är det som är skrivet i våra hjärtan!
Som nytt presidentskap för Hjälpföreningen har vi ivrigt sökt Herrens vilja om vad han helst vill att vi lägger ner i Hjälpföreningens handkärra så att vi kan fortsätta föra hans verk framåt. Vi har känt att vår himmelske Fader först och främst vill att vi ska hjälpa hans älskade döttrar förstå läran om Jesu Kristi försoning. När vi gör det ökar vår tro och även vår önskan att leva ett rättfärdigt liv. För det andra, när vi har begrundat det trängande behovet att stärka familjer och hem har vi känt att Herren vill att vi ska uppmuntra hans älskade döttrar till att med glädje hålla sig till sina förbund. När förbunden hålls stärks familjen. Slutligen känner vi att han vill att vi ska arbeta i enighet tillsammans med de andra biorganisationerna och våra prästadömsledare för att söka efter och hjälpa de behövande att gå framåt längs stigen. Det är vår innerliga bön att var och en av oss öppnar vårt hjärta och låter Herren gravera in försoningens lära, förbunden och enigheten där.
Hur kan vi tro att vi kan stärka familjer eller hjälpa andra om vi inte först har en djup och varaktig tro på Jesus Kristus och hans oändliga försoning inskriven i våra hjärtan? I kväll vill jag tala om tre principer i försoningen som ökar vår tro på Jesus Kristus om de skrivs i vårt hjärta. Min förhoppning är att en bättre insikt i dessa principer kan välsigna var och en av oss, oavsett om vi är nya i kyrkan eller har varit medlemmar hela livet.
Princip 1: ”Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning.”5
Vi vittnar tillsammans med er om vår Frälsares Jesu Kristi försoning. Våra och era vittnesbörd har skrivits i våra hjärtan när vi stått inför olika utmaningar och prövningar som utvidgar själen. Om man inte förstår sin himmelske Faders fullkomliga lycksalighetsplan och hur Frälsarens försoning är det centrala i den planen kan dessa svårigheter kännas orättvisa. Vi möter alla svårigheter i livet. Men i trofasta hjärtan står det att ”allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning”.
Varför tillåter Herren att vi möter lidande och motgångar under jordelivet? Det är helt enkelt en del av planen för vår tillväxt och utveckling! Vi ”ropade av glädje”6 när vi fick reda på att vi skulle få komma till jorden för att gå igenom dödligheten. Äldste Dallin H. Oaks lärde: ”Vår nödvändiga omvändelse kan uppnås snabbare genom lidande och motstånd än genom bekvämlighet och stillhet.”7
En trofast pionjärsysters exempel belyser denna sanning. Mary Lois Walker gifte sig 17 år gammal med John T. Morris i S:t Louis i Missouri, USA. De tog sig över slätterna med de heliga 1853 och kom till Saltsjödalen strax efter sin första bröllopsdag. Resan bjöd på samma umbäranden som andra heliga vanligtvis stötte på. Men deras lidanden och motgångar tog inte slut när de kom fram till Saltsjödalen. Året därpå skrev Mary, som då var 19 år: ”Vi fick en son … En kväll när han var två eller tre månader … viskade något till mig och sade: ’Du kommer att förlora den lille.’”
Under vintern blev den lille sjuk. ”Vi gjorde allt vi kunde … men pojken blev allt sjukare … Den andra februari gick han bort … så jag drack den bittra kalken när jag skildes från mitt eget kött och blod.” Men hennes prövningar var inte över. Marys man blev också sjuk och tre veckor efter att hon förlorat sitt barn dog även han.
Mary skrev: ”Där var jag, fortfarande tonåring, ensam kvar efter bara 20 dagar, utan man och mitt enda barn, i ett främmande land hundratals mil från släkten och med ett berg av svårigheter framför mig … och jag önskade att jag också skulle få dö och återförenas med mina kära.”
Mary fortsätter: ”En söndagskväll gick jag på promenad tillsammans med en vän … Jag tänkte på [min mans] frånvaro och hur otroligt ensam jag kände mig. Jag grät bittert och såg framför mig hur jag skulle behöva vandra längs livets branta väg och detta faktum slog mig med stor kraft. En djup depression vällde upp inom mig, för fienden vet när vi är öppna för angrepp, men vår [frälsare Jesus Kristus] har makten att rädda oss. Med … Faderns hjälp kunde jag strida mot alla styrkor som tycktes anfalla mig under den tiden.”8
Mary lärde sig när hon bara var 19 år att försoningen ger oss förvissningen om att allt som är orättvist i livet kan bli, och kommer att bli, rätt igen — till och med de djupaste sorgerna.
Princip 2: Det finns en kraft i försoningen som gör det möjligt för oss att övervinna den naturliga människan och bli Jesu Kristi sanna lärjungar.9
Det finns ett sätt för oss att veta när vi har lärt oss en av evangeliets läror eller principer. Det är när vi kan undervisa om den läran eller principen så att ett barn kan förstå den. En värdefull resurs man kan använda för att undervisa barnen om försoningen är en liknelse ur en primärlektion. Den kanske kan vara till hjälp när vi undervisar våra egna barn, barnbarn eller vänner som har en annan tro och som vill förstå denna grundläggande lära.
”En kvinna som gick på en väg föll ner i en grop som var så djup att hon inte kunde ta sig upp. Hur hon än kämpade kunde hon inte ta sig upp själv. Kvinnan ropade på hjälp och blev glad, när en vänlig förbipasserande hörde henne och sänkte ner en stege i gropen. På så sätt kunde hon klättra upp ur gropen och bli fri igen.
Vi är som kvinnan i gropen. Att synda är som att falla ner i en grop, och vi kan inte själva ta oss upp. Liksom den vänlige förbipasserande mannen hörde kvinnans rop på hjälp, så sände vår himmelske Fader sin Enfödde Son för att rädda oss. Jesu Kristi försoning kan jämföras med att man sänker ner en stege i en grop. Den gör det möjligt för oss att klättra upp.”10 Men Frälsaren gör mer än att bara sänka ner en stege. Han ”kommer ned i [gropen] och gör det möjligt för oss att använda stegen för att undkomma”.11 ”Precis som kvinnan i gropen var tvungen att klättra upp för stegen, måste vi omvända oss från våra synder och lyda evangeliets principer och förordningar för att kunna klättra upp ur vår grop och göra försoningen verksam i vårt liv. När vi själva gjort vad vi kan, gör alltså försoningen det möjligt för oss att bli värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet.”12
Jag hade nyligen förmånen att träffa en nutida pionjär, en älskad Guds dotter och nyomvänd till kyrkan i Chile. Hon är ensamstående och har två unga söner. Tack vare försoningens kraft har hon lagt det förflutna bakom sig och strävar nu innerligt efter att bli en sann Jesu Kristi lärjunge. Hon får mig att tänka på en princip som äldste David A. Bednar undervisat om: ”Det är en sak att veta att Jesus Kristus kom till jorden för att dö för oss — detta är grundläggande i Kristi lära. Men vi behöver också inse att Herren, genom sin försoning och genom den Helige Andens kraft, vill leva inom oss — inte bara vägleda oss utan också ge oss kraft.”13
När jag och den chilenska systern samtalade om hur man kan stanna kvar på stigen som leder till evigt liv försäkrade hon mig entusiastiskt att hon var fast besluten att fortsätta längs stigen. Hon hade gått på andra stigar större delen av livet och sade att det inte fanns någonting utanför stigen som hon vill ha tillbaka i sitt liv igen. Försoningens möjliggörande kraft lever inom henne. Den skrivs i hennes hjärta.
Den kraften gör det inte bara möjligt för oss att klättra upp ur gropen utan ger oss också kraften att fortsätta på den raka och smala stigen tillbaka till vår himmelske Faders närhet.
Princip 3: Försoningen är det största beviset vi har på att Fadern älskar sina barn.
Vi bör alla begrunda följande tankeväckande citat av äldste Oaks: ”Tänk hur svårt det måste ha varit för vår himmelske Fader att sända sin Son att utstå ett oerhört lidande för våra synder. Det är det största beviset på hans kärlek till var och en av oss!”14
Denna oförlikneliga kärlekshandling bör sända var och en av oss ner på knä i ödmjuk bön för att tacka vår himmelske Fader för att han älskade oss så mycket att han sände sin Enfödde och fullkomlige Son för att lida för våra synder, våra sorger och allt som tycks orättvist i våra liv.
Kommer ni ihåg kvinnan som president Dieter F. Uchtdorf talade om nyligen? Han sade: ”En kvinna som hade genomlidit år av prövningar och sorg sade med gråt i rösten: ’Jag har insett att jag är som en gammal 20-dollarsedel — skrynklig, sliten, smutsig, tilltygad och ärrad. Men jag är fortfarande en 20-dollarsedel. Jag är värd någonting. Trots att jag inte ser ut mycket för världen och trots att jag är illa medfaren och sliten, är jag fortfarande värd hela beloppet.’”15
Den kvinnan vet att hon är en älskad dotter till sin himmelske Fader och att hennes värde var stort nog för att han skulle sända sin Son för att sona för henne personligen. Varje syster i kyrkan behöver veta det som den här kvinnan vet — att hon är en älskad dotter till Gud. Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är påverka hur vi håller våra förbund? Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är påverka vår önskan att tjäna andra? Hur kan vår kunskap om hur värdefulla han tycker att vi är öka vår önskan att hjälpa dem som behöver samma kunskap om försoningen som vi har — djupt inom oss? När var och en av oss har försoningens lära skriven djupt i vårt hjärta så börjar vi bli det slags folk som Herren vill att vi ska vara när han kommer tillbaka. Då ser han att vi är hans sanna lärjungar.
Må Jesu Kristi försoning göra så att en ”mäktig förändring” sker i våra hjärtan.16 När vi blir medvetna om den här läran, som en Guds ängel kallade ”de glada budskapen om stor glädje”17, lovar jag att vi kommer att känna det som kung Benjamins folk kände. När de hade bett innerligt om att försoningen skulle tillämpas på dem ”fylldes [de] med glädje”18 och var ”villiga att ingå ett förbund med … Gud om att göra hans vilja och att lyda hans befallningar i allt”.19 När vi ingår, håller och gläds i våra förbund bevisar det att Jesu Kristi försoning i sanning är skriven i våra hjärtan. Systrar, kom ihåg dessa tre principer:
-
”Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning.”20
-
Det finns en kraft i försoningen som gör det möjligt för oss att övervinna den naturliga människan och bli Jesu Kristi sanna lärjungar.21
-
Försoningen är det största beviset vi har på att Fadern älskar sina barn.22
”Efter denna tid … säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.”23 Jag inbjuder oss att be Herren skriva dessa försoningens principer i våra hjärtan. Jag vittnar om att de är sanna. I Jesu Kristi namn, amen.