Verka med iver

Äldste M. Russell Ballard

i de tolv apostlarnas kvorum

Stora ting åstadkoms och bördor lättas när många händer verkar med iver för en god sak.

Äldste Perry, jag tror du måste vara den yngsta 90-åringen i hela kyrkan. Märkte ni hur han nästan hoppade upp från stolen.

Mina älskade bröder och systrar, varje gång jag äter en färsk, solmogen tomat eller plockar en mogen, saftig persika direkt från trädet, går jag i tankarna tillbaka 60 år, till när min far ägde en liten persikoodling i Holladay i Utah. Han hade bikupor där för att pollinera persikoblommorna som så småningom skulle bli till stora, härliga persikor.

Far tyckte om sina milda honungsbin och förundrade sig över hur tusentals bin samarbetade för att förvandla nektarn som samlats in från persikoblommorna till söt, gyllene honung — ett av naturens nyttigaste födoämnen. Faktum är att näringsfysiologer säger att det är ett av de födoämnen som innehåller alla näringsämnen — enzymer, vitaminer, mineraler och vatten — nödvändiga för att uppehålla liv.

Min far försökte alltid engagera mig i arbetet med bikuporna, men jag lät gärna honom ta hand om sina bin. Men sedan dess har jag lärt mig mer om den välorganiserade bikupan — en koloni med omkring 60 000 bin.

Honungsbin pollinerar, samlar in nektar och kondenserar nektarn till honung. Det är deras magnifika besatthet som inpräglats i deras genetiska uppbyggnad av vår Skapare. Det uppskattas att för att producera ett halvt kilo honung måste de i medeltal 20 000 till 60 000 bina i kupan tillsammans besöka miljontals blommor och färdas vad som motsvarar två gånger runt jorden. Under sin korta levnadstid — från bara några veckor till fyra månader — bidrar ett enda honungsbi endast med en tolftedels tesked honung.

Fastän det kan tyckas obetydligt när man jämför med helheten, är varje bis tolftedel av en tesked honung av stor betydelse för livet i bikupan. Bina är beroende av varandra. Arbete som skulle vara överväldigande för några få bin att göra blir lättare därför att alla bin troget gör sin del.

Bikupan har alltid varit en viktig symbol i vår kyrkas historia. Vi lär oss i Mormons bok att jarediterna hade med sig honungsbin (se Ether 2:3) när de färdades till den amerikanska kontinenten för tusentals år sedan. Brigham Young valde bikupan som symbol för att uppmuntra och inspirera den samarbetskraft som var nödvändig bland pionjärerna för att förvandla det karga ökenlandskapet runt stora Saltsjön till de bördiga dalar vi har idag. Vi är förmånstagare till deras gemensamma vision och flit.

Bikupesymbolen syns både inuti och utanpå många av våra tempel. Den här talarstolen jag står bakom är tillverkad av träet från ett valnötsträd som växte i president Gordon B. Hinckleys trädgård, och den är smyckad med snidade bikupor.

All denna symbolik vittnar om ett faktum: Stora ting åstadkoms och bördor lättas när många händer verkar med iver för en god sak (se L&F 58:27). Tänk er vad miljontals sista dagars heliga skulle kunna åstadkomma i världen om vi fungerade som en bikupa i vår fokuserade, koncentrerade hängivenhet mot Herren Jesu Kristi lärdomar.

Frälsaren lärde att det första och största budet är:

“Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd …

Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.

På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna” (Matt. 22:37, 39–40).

Frälsarens ord är enkla, men deras innebörd är djup och mycket betydelsefull. Vi ska älska Gud och älska och ta hand om vår nästa som oss själva. Tänk er hur mycket gott vi kan göra i världen om vi alla går samman, förenade som Kristi efterföljare, ivriga och energiska, och avhjälper andras behov och tjänar människorna omkring oss — våra vänner, våra grannar, våra medborgare.

Som det står i Jakobs brev är tjänande själva definitionen av en gudstjänst som är ren och fläckfri (se Jakob 1:27).

Vi läser om tjänandet som kyrkans medlemmar utför runtom i världen och särskilt den humanitära hjälp som ges i kristider — bränder och översvämningar och orkaner och virvelstormar. Denna välbehövliga och mycket uppskattade nödhjälp ska absolut fortsätta som ett sätt att bära varandras bördor. Men hur är det med vårt dagliga liv? Vad skulle den sammanlagda effekten bli av de miljontals medkännande gärningar som utförs dagligen av oss tack vare vår innerliga kristuslika kärlek till andra? Med tiden skulle detta ha en transformativ effekt på alla vår himmelske Faders barn, tack vare att vi visat hans kärlek till dem. Vår oroliga värld behöver denna Kristi kärlek idag mer än någonsin, och den kommer att behöva det ännu mer under kommande år.

Dessa enkla, dagliga tjänandegärningar kanske inte verkar vara så mycket i sig själva, men när man ser det kollektivt så blir de som den tolftedelen tesked honung som ett bi bidrar med till kupan. Det finns kraft i vår kärlek till Gud och till hans barn, och när den kärleken manifesteras på ett påtagligt sätt i miljontals vänliga, kristuslika gärningar, kommer den att försköna och ge näring åt världen med dess livsuppehållande nektar av tro, hopp och kärlek.

Vad behöver vi göra för att bli som de flitiga honungsbina och för att den hängivenheten ska bli en del av vår natur? Många av oss delar plikttroget i kyrkans möten. Vi arbetar flitigt i våra ämbeten, särskilt på söndagar. Det är absolut berömvärt. Men är vårt sinne och vårt hjärta lika ivrigt engagerade i sådant som är gott under resten av veckan? Gör vi allting mekaniskt eller är vi verkligen omvända till Jesu Kristi evangelium? Hur tar vi trons frö som har fått näring i vårt sinne och planterar det djupt i vår själs bördiga jord? Hur åstadkommer vi den mäktiga förändring i hjärtat som Alma säger är nödvändig för vår eviga lycka och frid? (se Alma 5:12–21).

Kom ihåg att honung innehåller alla de näringsämnen som är nödvändiga för att uppehålla jordelivet. Och Kristi lära och evangelium är det enda sättet att uppnå evigt liv. Först när vårt vittnesbörd överskrider det som finns i sinnet och gräver sig djupt ner i hjärtat får vi motivation att visa kärlek och tjäna som Frälsaren. Det är då, och först då, som vi blir verkligt omvända lärjungar till Kristus, stärkta av Anden till att nå våra medmänniskors hjärtan.

När vårt hjärta inte längre är fäst vid det som hör den här världen till så strävar vi inte längre efter att äras av människor eller att tillfredsställa vårt högmod (se L&F 121:35–37). I stället antar vi de kristuslika egenskaper som Jesus undervisade om:

Vi är milda och ödmjuka och långmodiga (se L&F 121:41).
Vi är välvilliga, utan hyckleri eller svek (se L&F 121:42).
Vi har kärlek till alla människor (se L&F 121:45).
Våra tankar är alltid dygdiga (se L&F 121:45).
Vi har inte längre någon benägenhet att göra ont (se Mosiah 5:2).
Den Helige Anden är vår ständige ledsagare och läran om prästadömet faller över vår själ som himlens dagg (se L&F 121:45–46).

Det är inte så, bröder och systrar, att jag uppmuntrar till överdrivet religiöst nit eller fanatism. Tvärtom! Jag föreslår helt enkelt att vi tar nästa logiska steg i vår fullständiga omvändelse till Kristi evangelium genom att införliva dess lärdomar djupt i hjärta och själ så att vi konsekvent, och med redbarhet, agerar och lever efter det som vi hävdar att vi tror på.

Denna redbarhet förenklar vårt liv och ökar vår lyhördhet för Anden och andras behov. Det ger vårt liv glädje och vår själ frid — det slags glädje och frid som kommer när vi omvänder oss från våra synder och följer Frälsaren genom att hålla hans bud.

Hur åstadkommer vi denna förändring? Hur införlivar vi denna Kristi kärlek i hjärtat? Det finns en enkel daglig vana som kan göra skillnad för varje medlem i kyrkan, också för er pojkar och flickor, er unga män och er unga kvinnor, er unga vuxna och er fäder och mödrar.

Denna enkla vana är: Be er himmelske Fader i er morgonbön varje ny dag att vägleda er så att ni ser en möjlighet att tjäna ett av hans dyrbara barn. Ha sedan ert hjärta fyllt av tro och kärlek under dagen och leta efter någon som ni kan hjälpa. Var fokuserade, liksom honungsbina är fokuserade på blommorna som de samlar nektar och pollen från. Om ni gör det skärps er andliga lyhördhet och ni upptäcker tillfällen att tjäna som ni aldrig tidigare insett var möjliga.

President Thomas S. Monson har sagt att vår himmelske Fader många gånger besvarar en persons böner genom oss — genom dig och mig — genom våra vänliga ord och gärningar, genom det enkla tjänande vi gör i kärlek.

Och president Spencer W. Kimball sade: ”Gud lägger märke till oss, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov. Därför är det viktigt att vi tjänar varandra” (Kyrkans presidenters lärdomar: Spencer W. Kimball [2006], s. 84).

Jag vet att om ni gör detta — hemma, i skolan, på jobbet och i kyrkan — vägleder Anden er och ni kan urskilja vilka som behöver just det tjänande som kanske bara ni kan ge. Ni kommer att manas av Anden och bli mycket motiverade att hjälpa till att pollinera världen med Kristi rena kärlek och hans evangelium.

Och kom ihåg, i likhet med det lilla honungsbiets tolftedel tesked honung som den ger till kupan, om vi multiplicerar våra ansträngningar med tiotusentals eller miljontals andra bedjande ansträngningar för att sprida Guds kärlek till hans barn genom kristuslikt tjänande, så blir det sammantaget en god effekt som för Kristi ljus till denna allt mörkare värld. Tillsammans sprider vi kärlek och omtanke till vår egen familj och till de ensamma, de fattiga, de nedbrutna och till dem av vår himmelske Faders barn som söker efter sanning och frid.

Det är min ödmjuka bön, bröder och systrar, att vi i våra dagliga böner ber om inspiration att finna någon som vi kan tjäna på ett meningsfullt sätt, bland annat genom att sprida evangeliets sanning och vårt vittnesbörd. Må vi i slutet att varje dag kunna svara ja på frågorna: ”Har jag gjort något gott på vår jord i dag? Har jag hjälpt någon i nöd?” (se Sånger, nr 158).

Detta är Guds verk. Må vi verka lika trofast som de hängivna små honungsbina gör, ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn, amen.