Försoningen
Varhelst våra medlemmar och missionärer beger sig, är vårt budskap fyllt med tro och hopp på Frälsaren Jesus Kristus.
Mitt budskap vänder sig till dem bland oss som lider, som är nedtyngda av skuld och svagheter och misslyckanden, sorg och förtvivlan.
År 1971 utsågs jag till att presidera över stavskonferenser i Västsamoa samt att organisera en ny stav på ön Upolu. Efter intervjuer chartrade vi ett litet plan till ön Savai’i för att hålla en stavskonferens där. Planet landade på en äng vid Faala och skulle återvända nästa eftermiddag för att ta oss tillbaka till ön Upolu.
När vi skulle flyga från Savai’i regnade det. Vi visste att planet inte kunde landa på den våta ängen, så vi körde till öns västra sida där det fanns en sorts landningsbana ovanpå en smal korallremsa. Vi väntade tills det blev mörkt, men inget plan kom. Slutligen fick vi veta via radion att en storm blåst upp och att planet inte kunde lyfta. Vi meddelade via radio att vi skulle komma med båt. Någon skulle möta oss vid Mulifanua.
När vi lämnade hamnen på Savai’i frågade kaptenen på tolvmetersbåten missionspresidenten om han hade en ficklampa. Lyckligtvis hade han det och gav den till kaptenen. Vi gjorde den drygt två mil långa överresan till ön Upolu i mycket kraftig sjögång. Ingen av oss visste att en tropisk storm rasade på ön och att vi var på väg rakt in i den.
Vi kom fram till hamnen vid Mulifanua men behövde först ta oss igenom en trång öppning i revet. Ett ljus på kullen ovanför stranden och ett annat ljus längre ner markerade den trånga öppningen. När en båt manövrerades så att det högre ljuset var rakt ovanför det lägre, var båten i rätt linje för att kunna passera genom öppningen i det farliga klipprevet.
Men den kvällen fanns det bara ett ljus. Två äldster fanns på bryggan för att möta oss, men båtresan tog mycket längre tid än vanligt. Efter att i timmar ha hållit utkik efter oss blev äldsterna trötta och somnade, och försummade att tända det andra ljuset, det lägre ljuset. Därför gick det inte att se var öppningen genom revet fanns.
Kaptenen manövrerade båten så gott han kunde mot det övre ljuset på stranden medan en besättningsman satt i fören och sökte med den lånade ficklampan efter revet. Vi hörde bränningarna dåna över revet. När vi kom nära nog för att se det med ficklampan skrek kaptenen frenetiskt att vi skulle backa och ett nytt försök gjordes att hitta öppningen.
Efter många försök visste han att det var omöjligt att hitta öppningen. Allt vi kunde göra var att försöka nå hamnen nära 7 mil längre bort i Apia. Vi var fullständigt hjälplösa mot vädrets rasande makter. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i ett sådant mörker.
Vi kom ingenstans den första timmen fastän motorn gick på full gas. Båten kämpade sig uppför berghöga vågor och dröjde sig sedan utmattad på vågkammen med propellrarna i luften. Propellrarna vibrerade så kraftigt att båten nästan gick i bitar innan den gled nerför vågens andra sida.
Vi klamrade oss fast på lastutrymmets kapell och höll oss fast med händerna på ena sidan och med tårna på den andra för att inte spolas överbord. Broder Mark Littleford tappade taget och kastades mot det låga järnräcket. Han fick skärskador i huvudet men räcket höll honom kvar i båten.
Omsider tog vi oss framåt och i gryningen anlände vi äntligen till hamnen i Apia. Båtar hade surrats fast vid varandra som säkerhet. De låg i breda rader i hamnen. Vi kröp tvärs över dem och försökte att inte störa dem som sov på däck. Vi tog oss fram till Pesega, torkade våra kläder och gav oss iväg till Vailuutai för att organisera den nya staven.
Jag vet inte vilka det var som väntade på oss på stranden i Mulifanua. Jag ville inte veta. Men det är sant att utan det lägre ljuset kunde vi alla ha omkommit.
Det finns i vår psalmbok en mycket gammal och sällan sjungen psalm som har en mycket särskild betydelse för mig.
Vår Faders nåd strålar klart
från hans fyrtorn i all evighet,
men åt oss ger han uppdraget
att hålla ljusen tända längs stranden.
Låt de lägre ljusen brinna,
sänd ut en ljusstråle över vågorna,
någon utmattad och kämpande sjöman
du kanske räddar från havets våld.
Syndens mörka natt har sänkt sig,
högt dundrar de vilda vågorna.
Ivriga ögon letar och längtar
efter ljusen längs stranden.
Putsa veken på din svaga lampa, min broder,
en stackars sjöman på vilda vågor,
som nu försöker hitta hamnen
kan gå förlorad i mörkret.1
Jag talar idag till dem som kan ha gått förlorade och som letar efter detta lägre ljus för att få hjälp att ledas tillbaka.
Vi visste redan från början att vi under jordelivet inte skulle kunna uppnå fullkomlighet. Det förväntades inte att vi skulle kunna leva utan att överträda en eller annan lag.
“Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning.”2
Den kostbara pärlan lär oss att ”intet orent kan vistas i [Guds rike]”,3 så ett sätt ombesörjdes för alla som syndar att omvända sig och bli värdiga att återvända till vår Faders närhet.
En Förespråkare, en Återlösare valdes, en som skulle leva ett fullkomligt liv, aldrig begå någon synd och frambära ”sig själv som ett offer för synd för att uppfylla lagens syftemål för alla dem som har ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande, och för ingen annan kan lagens syftemål uppfyllas”.4
Om försoningens betydelse lärde Alma: ”Ty det är nödvändigt att en försoning sker … annars måste hela människosläktet oundvikligen förgås.”5
Om du inte har gjort några fel, då behöver du inte försoningen. Om du har begått misstag, och det har vi alla, oavsett om de är små eller allvarliga, så har du ett enormt behov av att ta reda på hur de kan suddas ut så att du inte längre befinner dig i mörker.
”[Jesus Kristus] är världens ljus och liv.”6 När vi orubbligt fäster vår blick på hans lärdomar leds vi till den andliga trygghetens hamn.
I tredje trosartikeln står det: ”Vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar.”7
President Joseph F. Smith lärde: ”Människor kan inte förlåta sina egna synder. De kan inte rena sig själva från följderna av sina synder. Människor kan sluta synda och handla rätt i framtiden. Så långt [som] deras handlingar [är] antagliga inför Herren [blir de] värda att beakta. Men vem skall reparera de skador de vållat sig själva och andra, som det verkar omöjligt för dem själva att gottgöra? Genom Jesu Kristi försoning skall de omvändas synder tvättas bort. Om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. [Se Jesaja 1:18.] Detta är det löfte ni fått.”8
Vi vet inte exakt hur Herren genomförde försoningen. Men vi vet att korsfästelsens grymma tortyr endast var en del av den fasansfulla smärta som påbörjades i Getsemane — lidandets helgade plats — och som slutfördes på Golgata.
Lukas skriver:
”Och han gick ett stycke ifrån dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad:
’Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.’
Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft.
Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.”9
Såvitt jag vet finns det bara en redogörelse där Frälsaren själv beskriver det han genomled i Getsemane. Det står i uppenbarelsen:
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.
Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por.”10
Under ditt liv kan det hända att du har gått till platser dit du aldrig borde ha gått och gjort sådant du aldrig borde ha gjort. Om du vänder dig bort från synden kan du en dag uppleva den frid som kommer av att följa den fullständiga omvändelsens väg.
Hur svåra våra överträdelser än har varit, hur mycket våra gärningar än har skadat andra, så kan den skulden helt och hållet utplånas. För mig är kanske de vackraste orden i skrifterna de när Herren säger: ”Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.”11
Detta är löftet som Jesu Kristi evangelium och försoning ger: Att ta emot alla som kommer, alla som vill sluta upp, och hjälpa dem att gå igenom en erfarenhet som gör att de i slutet av livet kan gå genom förlåten efter att ha omvänt sig från sina synder och blivit rentvådda med Kristi blod.12
Det är det som sista dagars heliga gör runt om i världen. Det är det ljuset vi erbjuder dem som är i mörker och inte kan hitta vägen. Varthelst våra medlemmar och missionärer beger sig, är vårt budskap fyllt med tro och hopp på Frälsaren Jesus Kristus.
President Joseph Fielding Smith skrev texten till psalmen ”Synes vägen dig lång”. Han var en god vän till mig. Den innehåller uppmuntran och ett löfte till dem som söker att följa Frälsarens lärdomar:
Synes vägen dig lång,
är den stenig och trång,
ger dig tistel och törne besvär?
Har du tröttnat att gå,
är du modfälld också?
Var dock orädd — till målet det bär.
Är ditt hjärta beklämt,
har till vemod det stämt
din tanke och nedtyngda själ?
Var dock modig och glad,
Gud dig hjälper åstad,
snart du målet skall nå — allt är väl.
Tynger smärta ditt bröst,
kväver gråten din röst?
Snart du gläds uti hjärta och sinn.
Se, det strålande land
vid en blomstrande strand,
tag hans hand och med honom gå in!
Ett land så heligt och rent,
där inga bekymmer finns,
där ditt liv är fritt från all synd,
där tårar ej längre fälls,
ty inga sorger längre finns.
Tag hans hand och med honom gå in.13
I Jesu Kristi namn, amen.