Tempelkvalitet
Den höga kvalitet som kyrkan kräver på sina tempel är ett exempel på och en symbol för hur vi bör leva vårt liv.
När jag nyligen gick på rundvandring i det vackra templet i Brigham City i Utah påminde det mig om när jag verkade som samordnare för det öppna huset, återinvigningen av och kulturevenemanget för det historiska templet i Laie på Hawaii.
Några månader innan den omfattande renoveringen var klar fick jag tillfälle att bese det tillsammans med verkställande chefen för tempelavdelningen, äldste William R. Walker, och hans medarbetare. Några personer från byggfirman var också med på rundvandringen. Syftet med rundvandringen var att granska hur långt arbetet hade kommit och kvaliteten på det. Omkring 85 procent av arbetet hade utförts.
Under rundvandringen i templet iakttog och lyssnade jag till äldste Walker och hans medarbetare när de inspekterade arbetet och samtalade med byggmästaren. Då och då såg jag hur en man förde handen längs väggen när vi gick från rum till rum. Han gjorde det några gånger och gnuggade sedan sina fingrar och gick fram till byggmästaren och sade. ”Den här väggen känns skrovlig. Den håller inte tempelkvalitet. Ni måste slipa och polera den här väggen.” Byggmästaren noterade plikttroget varje kommentar.
När vi kom till ett område i templet som få skulle se stannade samme man upp sällskapet och bad oss kontrollera ett nyligen installerat och vackert fönster av blyinfattat glas. Fönstret var omkring en halv meter brett och två meter högt och hade ett mindre infällt geometriskt mönster av färgat glas. Han pekade på en fem centimeter stor fyrkantig glasbit i det enkla mönstret och sade: ”Den fyrkanten är sned.” Jag tittade på fyrkanten och tyckte den såg rak ut. Men när jag tittade närmare med ett mätinstrument i handen såg jag felet och att den lilla fyrkanten faktiskt var sned, ena sidan var tre millimeter lägre än den andra. Byggmästaren fick instruktioner om att fönstret behövde bytas ut eftersom det inte höll tempelkvalitet.
Jag erkänner att jag förvånades över att ett helt fönster skulle bytas ut när defekten var så liten och knappt märkbar. Det var väl inte troligt att någon skulle känna till det eller ens se fönstret eftersom det satt på en så avskild plats i templet.
När jag körde hem från templet den dagen begrundade jag det jag hade lärt mig av upplevelsen — eller vad jag trodde att jag hade lärt mig. Det var inte förrän flera veckor senare när jag fick besöka det då färdiga templet som jag förstod vad förra rundvandringen hade handlat om.
När jag gick in i det färdigrenoverade templet i Laie överväldigades jag av dess skönhet och av kvaliteten på arbetet. Med spänd förväntan inspekterade jag de ”skrovliga” väggarna och det ”defekta” fönstret. Hade byggmästaren slipat och polerat väggarna? Hade fönstret verkligen bytts ut? När jag gick fram till de skrovliga väggarna blev jag förvånad när jag såg att en vacker tapet nu klädde väggarna. Min första tanke var: ”Så det var så byggmästaren löste problemet — han täckte över det.” Men så var det inte, det hade alltid varit meningen att väggarna skulle tapetseras. Jag undrade varför det spelade någon roll om väggarna var skrovliga när de ändå skulle täckas av tapeter. Jag gick sedan ivrigt fram till platsen där det defekta fönstret hade suttit och blev förvånad när jag såg att en vacker krukväxt täckte fönstret från golv till tak. Återigen tänkte jag: ”Så det var så byggmästaren löste problemet med den sneda kvadraten — han gömde den.” När jag gick närmare föste jag växtens blad åt sidan och log när jag såg att fönstret faktiskt hade bytts ut. Kvadraten som tidigare hade varit sned var nu rak och fin i mönstret. Jag fick veta att det alltid hade varit meningen att en krukväxt skulle stå framför det fönstret.
Varför krävde väggar som var lite skrovliga och ett fönster som var lite snett så mycket merarbete och till och med utbyte när få människor någonsin skulle märka det? Varför behövde byggmästaren hålla en så hög kvalitet på arbetet?
När jag i djup begrundan lämnade templet såg jag svaret när jag tittade upp på den renoverade exteriören och läste orden ”Helgat åt Herren, Herrens hus”.
Templen i den här kyrkan följer detta tillkännagivande. Dessa heliga byggnader har byggts för att vi ska använda dem, och inom dess väggar uträttas heliga och frälsande förrättningar. Men vi får inte glömma bort vems hus det verkligen är. Genom att kräva hög kvalitet på byggnadsarbetet ända ner till minsta detalj visar vi inte bara vår kärlek och respekt för Herren Jesus Kristus, utan vi visar också för alla andra att vi hedrar och dyrkar honom som huset tillhör.
När profeten Joseph Smith tog emot uppenbarelsen om att bygga ett tempel i Nauvoo gav Herren följande instruktioner:
”Kom med allt ert guld och ert silver och era ädelstenar och med alla era antikviteter, och med alla som har kunskap om antikviteter … och ta med … jordens alla värdefulla träd …
och bygg ett hus åt mitt namn vari den Allrahögste kan bo.”1
Det följer mönstret som etablerades av kung Salomo i Gamla testamentet när han byggde ett tempel åt Herren med endast det bästa material och hantverk som fanns att tillgå.2 I dag fortsätter vi att följa det mönstret, anpassat efter omständigheterna, när vi bygger kyrkans tempel.
Jag lärde mig att även om mänskliga ögon eller händer aldrig kommer att se eller känna en defekt så känner Herren till nivån på våra ansträngningar och om vi har gjort vårt bästa eller inte. Detsamma gäller våra egna ansträngningar att leva ett liv som är värdigt templets välsignelser. Herren har sagt:
”Om mitt folk uppför ett hus åt mig i Herrens namn och inte tillåter något orent komma dit in så att det förorenas, skall min härlighet vila däröver,
ja, och min närvaro skall vara där ty jag skall komma dit in, och alla de renhjärtade som kommer dit in skall se Gud.
Men om det förorenas skall jag inte komma dit in och min härlighet skall inte vara där, ty jag kommer inte in i oheliga tempel.”3
Liksom byggmästaren bör vi, när vi lägger märke till saker i vårt eget liv som inte stämmer överens med Herrens lära, när vår ansträngning inte når upp till vårt bästa, snabbt rätta till alla fel och inse att vi inte kan dölja våra synder för Herren. Vi behöver komma ihåg att ”när vi försöker skyla våra synder … då drar sig himlarna tillbaka, [och] Herrens Ande sörjer”.4
Jag har också lärt mig att den höga kvalitet som kyrkan kräver på sina tempel är ett exempel på och en symbol för hur vi bör leva vårt liv. Vi kan personligen tillämpa den undervisning som aposteln Paulus gav den tidiga kyrkan när han sade:
”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?
Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.”5
Vi är gjorda av de bästa materialen och vi är det mirakulösa resultatet av gudomligt hantverk. Men när vi passerar ansvarighetsåldern och stiger ut på syndens och frestelsens slagfält kan vårt eget tempel behöva renoveras och repareras. Kanske har vi väggar inombords som är skrovliga och som behöver slipas eller fönster i vår själ som behöver bytas ut så att vi kan stå på heliga platser. Som tur är behöver vårt tempels kvalitet inte vara fullkomlig, trots att vi strävar efter det, men den kräver att vi lyder buden och gör vårt bästa för att leva som Jesu Kristi lärjungar. Det är min bön att vi alla försöker leva ett liv som är värdigt templets välsignelser genom att göra vårt bästa, genom att göra nödvändiga förbättringar och eliminera brister och ofullkomligheter så att Guds Ande alltid kan bo i oss. I Jesu Kristi namn, amen.