Skriva det rätta
Cara kände till sanningen Men var hon tillräckligt modig för att skriva om den?
”Jag skäms inte för [Kristi] evangelium” (Rom. 1:16).
Cara lade ner pennan och stirrade på papperet på sin bänk. Det var tomt, förutom hennes namn och en stor suddfläck. ”Vad ska jag skriva?” tänkte hon.
På andra sidan gången skrev hennes vän Lily flitigt. Cara lade ner huvudet och vilade det på armen.
Cara tyckte verkligen om sin nya skola. Den låg i en annan religions kyrkobyggnad och hennes nya klass var så liten att läraren, fröken Schmidt, hade tid att hjälpa henne med matten. Varje dag efter matten höll fröken Schmidt en lektion ur Bibeln. Vanligtvis liknade bibellektionerna det som Cara hade lärt sig hemma och i Primär.
Men för några veckor sedan under en lektion om dop, hade fröken Schmidt sagt till klassen att spädbarn som dog innan de hade döpts inte kunde komma till himlen. Sedan sade hon att ett av hennes egna barn hade dött direkt efter födseln. När fröken Schmidt sade det såg det ut som om hon skulle börja gråta.
”Men bebisar som dör kommer till himlen”, ville Cara säga. Om bara fröken Schmidt fick veta det kanske hon inte skulle vara så ledsen längre. Men Cara var för blyg för att säga något.
Efter skolan berättade Cara för mamma vad fröken Schmidt hade sagt. ”Kunskapen att bebisar kommer till himlen är en av välsignelserna vi har tack vare Mormons bok”, sade mamma. Cara hoppades att fröken Schmidt skulle läsa Mormons bok en dag. Hon önskade att hon var tillräckligt modig för att berätta för henne om det.
Nu i klassen i dag hade fröken Schmidt sagt till klassen att Gud, Jesus och den Helige Anden är en person. Cara tänkte på hur vår himmelske Fader och Jesus uppenbarade sig för Joseph Smith i den heliga lunden. Hon visste att de var två separata personer och att var och en hade en kropp. Hon var glad att hon visste det säkert, redan innan hon hade pratat med mamma och pappa om det.
Men sedan hade fröken Schmidt sagt: ”Ta fram ett papper och skriv om det vi har pratat om.”
Det var då Cara fick en orolig känsla i magen. Hon ville skriva på det sättet som läraren ville att hon skulle skriva. Kunde hon vara modig nog att skriva det som hon visste var sant?
Cara lutade huvudet mot bänken och bad en tyst bön. ”Käre himmelske Fader, vad ska jag göra?”
Nästan med en gång började Cara känna sig lugn och fridfull inuti. Den Helige Anden viskade att om hon skrev det som fanns i hennes hjärta skulle allt bli okej.
Cara lyfte på huvudet, tog upp pennan och började skriva.
Vår himmelske Fader och Jesus är två åtskilda personer. De har kroppar av kött och ben precis som vi. Den Helige Anden är en Ande som kan tala till oss i hjärtat.
När Cara hade skrivit några meningar till lade hon ner pennan. Hon visste inte vad fröken Schmidt skulle tycka om det som hon hade skrivit, men hon var glad att hon hade kunnat berätta för sin lärare om något viktigt och sant.
Illustration Bjorn Thorkelson