Dagens unga män behöver rättfärdiga förebilder
Rättfärdiga förebilder kan vara till stor välsignelse under en av deras viktigaste perioder i livet.
På gymnasiet hade Todd Sylvester två mål: att bli bra i basket och att bli känd som den störste röjaren på skolan.
Vid 14 års ålder började Todd dricka och använda droger. Han var inte medlem i kyrkan och hans föräldrar undervisade honom, som han beskriver det, ”varken om det ena eller andra” när det gällde hans beteende. Med åren förstörde drogmissbruket och alkoholismen hans en gång så lovande basketkarriär och ledde honom längs en väg som fick honom att överväga självmord.
Tråkigt nog kan man se delar av Todds berättelse i många unga mäns liv i dag, även bland kyrkans medlemmar. Men Todd hade inte det som kyrkans unga män har: rättfärdiga förebilder. Vuxna ledare i kyrkan kan vara till stor välsignelse för tonåringar under en av de viktigaste perioderna i deras liv. På grund av sin bakgrund försöker Todd, som blev medlem i kyrkan som 22-åring, vara en positiv förebild för ungdomarna i sin församling.
Todd Sylvesters helomvändning kom när han under sin mörkaste stund uttalade en enkel bön: ”Gud, jag behöver hjälp.” En och en halv månad senare ringde en gammal vän som är medlem i kyrkan och sade: ”Todd, jag kände mig manad att tala om för dig att vi behöver dig vid vår sida. … Du kommer att hjälpa många, särskilt ungdomarna och barnen.”
Några år senare, efter dop och tempelvigsel, kallades broder Sylvester att verka i Unga mäns program. Det ämbetet ledde till att han tillbringade 14 år med att tjäna de unga männen.
Med sitt förflutna som motivation för att hjälpa de unga männen han hade kallats att tjäna, fann broder Sylvester ett sätt att relatera till svårigheterna som han såg pojkarna gå igenom. ”Jag tror att de flesta ungdomar är rädda för att berätta om sina svårigheter”, säger han. ”Men jag berättade om mitt förflutna för ungdomarna varje år. Jag tror att de därför kände sig bekväma med att komma till mig och säga: ’Jag har problem med pornografi eller alkohol eller får självmordstankar.’” Broder Sylvester kunde stötta dem medan de arbetade på att omvända sig, vilket bland annat innebar besök hos biskopen.
Ledare som lyssnar och ger kärleksfull feedback till ungdomarna under svåra tider kan skapa starka band som hjälper till att forma deras identitet. Mat Duerden, assisterande lärare vid Brigham Young-universitetet med en doktorsexamen i ungdomsutveckling, säger: ”Ungdomsåren är den tid då man utvecklar en personlig identitet: värderingar, trosuppfattningar, roller och så vidare. Det är en upptäckarprocess. En del av den processen är att få feedback av jämnåriga eller föräldrar eller andra vuxna, och det kan ha stor inverkan om det är en respekterad och högt värderad vuxen.”
Broder Duerden fortsätter: ”De mest effektiva mentorsrollerna byggs på ömsesidig respekt och den unga personens känsla av att det finns någon som verkligen bryr sig om honom oavsett hur han klär sig eller pratar.”
”De flesta killar längtar efter att ha en relation till sin pappa”, säger broder Sylvester. ”Om de inte har det är det näst bästa att ha en manlig vuxen person som de kan prata med, bolla idéer med och inte bli dömd, förlöjligad eller kritiserad på grund av sina problem. Jag var inte där för att ersätta deras pappor, men jag ville vara där så att de kunde prata med mig på ett sunt sätt.”
Vuxna ledare i kyrkan kan spela en viktig roll för att hjälpa en tonåring, men profeterna och apostlarna har sagt att de främsta förebilderna för ungdomar är deras föräldrar. Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum har till exempel sagt: ”Fäder, ni är era söners främsta exempel på manlighet. Ni är deras mest betydelsefulla mentor, och tro det eller inte, ni är deras hjälte på otaliga sätt. Era ord och ert exempel utövar ett stort inflytande på dem” (”Fäder och söner: En enastående relation”, Liahona, nov. 2009, s. 47).
Ingen av de starka relationer som broder Sylvester skapade med de unga männen var omedelbar. Han arbetade på relationerna under flera år av tjänande. Av de tjugo unga män han undervisade gick sjutton ut som missionärer. Minst fem av dem hade över huvud taget inte för avsikt att gå ut innan de började prata med broder Sylvester.
”Anledningen till att jag hade så stor framgång med pojkarna är att de verkligen visste att jag älskade dem”, säger broder Sylvester. ”De visste det — inte för att jag sade det utan för att jag visade det. Jag fokuserade på att de skulle ha en relation till sin Frälsare. Jag kände bara att det var nyckeln för dem för att kunna ta sig igenom allt och gå framåt i livet och lyckas.”
Genom att hjälpa de unga männen utveckla en relation till Frälsaren hoppades broder Sylvester på att deras vittnesbörd skulle leda till att de gick ut som missionärer, gifte sig i templet och fostrade en rättfärdig familj. ”Det är lycksalighetsplanen”, säger han. ”Det är därför det är så viktigt att [hjälpa ungdomarna].”
Fotoillustrationer Welden C. Andersen