Två nya diakoner

Anthony Poutu, Nya Zeeland

För ett antal år sedan hade jag förmånen att verka som rådgivande till diakonernas kvorum. I vårt kvorum hade vi tre aktiva diakoner som alla hade kallats att vara en del av kvorumpresidentskapet.

I ett av sina möten bestämde det unga presidentskapet att de ville att minst två av de mindre aktiva diakonerna i kvorumet skulle börja komma till kyrkans möten och aktiviteter. De bestämde under bön ett datum — en söndag sex veckor framåt — då de skulle ha uppnått målet. De bad om att lyckas med det här heliga uppdraget och lovade vördnadsfullt att göra följande:

Be tillsammans regelbundet.
Fasta tillsammans.
Besöka varje diakon på listan.
Planera aktiviteter så att de diakoner som kom tillbaka skulle se ett välstrukturerat program.

Presidentskapet kände verkligen att de här målen var Herrens vilja och fortsatte med tro och tillit.

Under veckorna som följde gjorde de tre unga männen vad de hade lovat, och förväntade sig att deras böner skulle bli besvarade. De bad tillsammans, fastade tillsammans, besökte de mindre aktiva diakonerna och inbjöd dem att komma tillbaka, och de förberedde aktiviteter i tron att de behövde förberedas för att närvaron skulle öka.

Trots deras flit kom inga diakoner tillbaka — varken till kyrkan eller någon annan aktivitet. Datumet närmade sig, och fastän de var besvikna över att medlemmarna i kvorumet inte kom tillbaka till kyrkan så litade de på att deras himmelske Fader skulle besvara deras böner.

Söndagen då målet skulle vara uppnått kom och ingen av de unga männen som presidentskapet hade pratat med kom till kyrkan. Men under sakramentsmötet tillkännagav biskopen att två tolvåriga unga män som hade undersökt kyrkan skulle döpas på kvällen.

Vilken välsignelse det var för de två nya medlemmarna i kyrkan att komma med i ett kvorum med ett sådant presidentskap. Och vilken välsignelse det var för presidentskapet att se hur deras ansträngningar och böner besvarades så direkt och att lära sig att Herren håller sina löften.

Ivern i kvorumet var så stor att en medlem i presidentskapet sade: ”Vi gör det igen!”