Från missionsfältet
Genom tunna väggar
Författaren bor i Utah i USA.
Vi insåg inte förrän senare att när vi undervisade en familj om evangeliet så undervisade vi också deras grannar.
Som kvinnliga missionärer undervisade vi om evangeliet för en kvinna som bodde i en enkel bostad vid foten av en stor kulle nära en liten soptipp i utkanten av Asunción i Paraguay.
Soledad och hennes make Oscar bodde i ett rum i ett långsmalt hus som egentligen var en rad sammanhängande rum sida vid sida, med mycket tunna väggar. Varje rum var en liten bostad med ett fönster, en dörr, ett bord och en säng. Det fanns flera sådana byggnader i det här området som var byggda av trä och hade halmtak och jordgolv. Lera som hade stuckits in i sprickorna höll en del av kylan borta.
Soledad lyssnade
Soledad var mamma till tre små barn och hon var själv ung — och överväldigad. Hon kunde nätt och jämnt ta hand om sitt hem och barnens dagliga behov. Men hon verkade tycka om våra besök och inse ett behov av Gud i sitt liv.
Soledad uttryckte sina tankar och känslor fritt. Hon hade blivit förälskad och rymt hemifrån med Oscar fastän hennes föräldrar inte tyckte om det. Varken hon eller hennes make hade någon utbildning eller något jobb och framtiden såg mörk ut. Hon undrade om Gud hade övergett henne och om han straffade dem för de dåliga val de hade gjort.
Oscar sålde prydnadssaker som dörrförsäljare för att hjälpa familjen överleva. När han hade haft en lyckad dag köpte han mat och ibland små presenter till barnen. Men när det hade gått dåligt kom han ofta hem nedstämd, arg och onykter.
Vi kände utmaningen att hjälpa dem hantera så många timliga bekymmer. Men vi kände oss också manade av Anden att fortsätta älska och undervisa dem, fastän deras framsteg ibland var en besvikelse. Efter flera ytterligare besök och efter att ha bett uppriktigt kände vi slutligen att vi behövde ge dem lite tid till att fundera över det vi hade undervisat om, studera Mormons bok och be själva.
Vi förklarade hur vi kände för Soledad och hon blev upprörd. Hon kände att vi övergav hennes familj. Hon berättade också att de väntade sitt fjärde barn och visste inte hur de skulle klara det. I rena ilskan sade hon att vi skulle gå därifrån och aldrig komma tillbaka.
Juan lyssnade också
Utan att vi visste det hade deras granne Juan lyssnat genom väggen på vad vi hade undervisat om. Han var ung, nyfiken och mycket blyg. Medan han hade lyssnat hade många frågor uppstått om frälsningsplanen, Mormons bok och omvändelse. Han hade till och med lånat Soledads Mormons bok, läst den och bett om allt som han i tysthet hade lärt sig.
Dagarna gick. Juan började bli orolig när vi inte kom tillbaka för att undervisa Soledad och Oscar. Så en kväll när det drog ihop sig till ett regnoväder, frågade han Soledad var vi bodde och hur han kunde kontakta oss. Hon sade att hon inte visste det och han började gråta. Han bar sitt vittnesbörd för henne om att vårt budskap var sant och sprang ut i den stormiga kvällen för att leta efter oss medan regnet öste ner och förvandlade vägarna till lervälling.
Flera timmar senare, trött och frusen, letade han fortfarande. Han började be medan han fortsatte vidare genom mörkret och lovade sin Fader i himlen att om han skulle hjälpa honom hitta oss så skulle han döpas och tjäna honom resten av sitt liv. Under tiden började Soledad, inspirerad av Juans vittnesbörd, att be om att vi skulle komma tillbaka. Juan kom hem men fortsatte att be och läsa Mormons bok under de två dagarna som följde. Soledad bad också uppriktigt och pratade med Oscar. De började läsa Mormons bok tillsammans.
Och vår himmelske Fader lyssnade
Två dagar efter ovädret kände min kamrat och jag när vi knäböjde i bön att vi skulle återvända till de små husen vid foten av kullen. Vi gick genast dit och när vi kom fram hälsades vi välkomna av glädjetårar och iver från Soledad, Oscar, deras barn och Juan. De berättade allt som hade hänt och från den stunden var allihop ivriga att få lära sig mer om evangeliet. Det dröjde inte länge förrän Juan döptes, och Soledad och Oscar följde snart efter.
Jag kommer ihåg att jag undrade varför vi hade en så stark känsla av att vi skulle fortsätta undervisa fastän Soledad och Oscar inte visade så bra gensvar. Jag kommer ihåg att jag undrade varför vi var så angelägna om att återvända när vi hade blivit ivägkörda i ilska. Men när jag såg glädjen som Juan kände och sedan även Soledad och Oscars familj så visste jag att förutom att Juan lyssnade genom tunna väggar så lyssnade vår himmelske Fader på bönerna från var och en av oss, böner som kom från hjärtat.