Vad är det som är så bra med den stora och rymliga byggnaden?
Författaren bor i Utah i USA.
När världen säger att deras väg är bättre, ha då modet att stå för och följa evangeliets sanningar.
Illustrationer Steve Kropp
Abby ser fram emot att gå på skolbalen men önskar att hennes klänning såg lite mer ut som klänningarna som hennes vänner skulle ha på sig. Hon tror att hennes vänner kommer att se mer glamorösa och sofistikerade ut i sina ärmlösa klänningar än hon i sin klänning, och hon är orolig för att hon ska sticka ut.
Nate är ute med sina vänner en kväll när en av kompisarna tar fram några ölburkar och låter dem gå runt. När Nate först vägrar och säger ”jag kan inte” så börjar hans vänner skratta och reta honom. Nate vill inte att hans vänner ska tycka att han inte är cool, så han överväger att ta några klunkar öl bara för att hans vänner ska sluta skratta.
Känns de här situationerna bekanta? Liksom Abby och Nate kommer vi alla till vägskäl i våra liv där olika val ligger framför oss som olika vägar. När vi ställs inför sådana svåra och viktiga beslut är vi ibland rädda för att stå för det vi tror på eftersom vi är rädda för att vi ska sticka ut.
Abby och Nate får själva uppleva några av de svårigheter som beskrivs i Lehis syn om livets träd. I den synen får vi lära oss att två av huvudorsakerna till att människor lämnar den raka och smala stigen är att de är förblindade av frestelsernas lockelse (se 1 Nephi 8:23; 12:17) och att de är generade på grund av hånet från människorna i den stora och rymliga byggnaden (se 1 Nephi 8:26–28). Vi ska titta på de här två delarna av Lehis syn för att se om vi inte bara kan förstå dem bättre utan också lära av dem för att få styrka att stå för det som är rätt.
Gå den här vägen
Problemet med världens frestelser är att de är så frestande, eller hur? Som president Spencer W. Kimball (1895–1985) sade: ”Vem har sagt att det inte är roligt att synda? … Synder är attraktiva och åtråvärda. … Synder är lättsamma och har en stor mängd angenäma följeslagare.”1
Hur mycket vi än vill förneka det, ser många av de där vägarna tilldragande ut. Några vägar viker plötsligt av i spännande riktningar medan andra svänger så obemärkt att de under en tid verkar gå parallellt med evangeliets väg. Några är glamoröst heltäckta med röd matta och ekar av applåder. Andra verkar vara klädda med guld och juveler.
Lockelsen med den stora och rymliga byggnaden har stora likheter med detta. Några av de rikaste, mest populära, mest attraktiva och mäktigaste människorna i världen bor ju där! Vem skulle inte vilja umgås med, vara som och klä sig som de människorna? De verkar ofta ha mycket roligare än vi andra som försöker hålla oss kvar på evangeliets stig.
Som fallet är med vår vän Abby; ju mer uppmärksamhet vi ger dem som bor i den stora och rymliga byggnaden, desto mer avundsjuka eller frustrerade eller arga kan vi känna oss. Vi kan tycka att det inte är rättvist att de har så många fina saker medan vi försöker hålla oss på stigen till livets träd.
Satan vet att ett av de bästa sätten att få folk att lämna evangeliets stig är att lura dem att tro att det är för svårt, för tråkigt eller för gammalmodigt att vara kvar på stigen. Han bryr sig inte om vilka av de andra vägarna vi tar — vilken som helst går bra — så länge det inte är evangeliets stig.
”Hur smakar den där frukten?”
Att håna de trofasta är en av favoritaktiviteterna i den stora och rymliga byggnaden. President Thomas S. Monson har sagt: ”Allt oftare ser vi kändisar och andra, som … befinner sig i offentlighetens ljus, som har en tendens att förlöjliga religion i allmänhet, och ibland kyrkan i synnerhet. Om våra vittnesbörd inte är tillräckligt fast rotade kan sådan kritik göra att vi börjar tvivla på vår tro eller vackla i våra föresatser.”2
Det verkar som om vart vi än går i livet, själva eller på internet, så finns det ett öppet fönster i den stora och rymliga byggnaden i närheten där någon står redo att peka finger och skratta åt det vi sätter värde på. Vi har förmodligen alla varit med om sådant hån vid olika tillfällen och det kan vara mycket smärtsamt. Vi vet att vi borde reagera på ett kristuslikt sätt, men det är inte alltid lätt. Ingen tycker om att bli utskrattad eller att någon nedvärderar det som man har en stark tro på. Liksom Nate kanske vi ibland säger sådant som: ”Jag kan inte — jag är mormon”, vilket får andra att skratta ännu mer.
”Jag kan inte …”
Har du någon gång lagt märke till att de som hånar alltid fokuserar på orden kan inte? Till exempel ”Varför kan du inte dricka det?” ”Varför kan du inte gå och shoppa med mig på söndag?” eller ”Varför kan du inte ha sex innan du gifter dig?”
Den här fokuseringen på orden kan inte kan göra att vi känner oss maktlösa. Det kan kännas som om vi är svaga och fega. Det kan kännas som om vi är hjälplösa offer för en opersonlig Gud som har låst in oss så att vi inte kan ha roligt.
Det här är en mycket, mycket gammal taktik. Faktum är att Satan har använt den ända från begynnelsen. När Gud placerade Adam och Eva i Edens lustgård sade han till dem: ”Av varje träd i lustgården får [ni] fritt äta” (Mose 3:16). Låter orden ”varje träd” som en restriktion för dig? Gud sade till Adam och Eva att det fanns vissa följder om de åt av kunskapens träd på gott och ont, men han lade inga fysiska begränsningar på dem. De hade hela lustgården för sig själva och fick veta: ”Du [får] själv välja, ty det är givet dig” (Mose 3:17). Det låter som frihet för mig!
Så det är intressant att när Satan kom dit senare så sade han: ”Har Gud verkligen sagt: Ni skall inte äta av varje träd i lustgården?” (Mose 4:7). Det Satan egentligen frågade var: ”Varför kan ni inte äta av frukten från det trädet?” med samma hånfulla ton som kommer från fönstren i den stora och rymliga byggnaden. Satan fokuserade på den enda sak som Gud hade fäst vissa följder vid, och han fick det att låta som om Gud ville beröva Adam och Eva något. Satan förvrängde Guds ord och lade till några lögner i ett försök att övertala dem att följa honom i stället för Gud. I slutändan var det hela tiden en del av planen att de skulle äta av frukten. Och Gud sände en Frälsare för att ge Adam och Eva och alla deras barn chansen att växa och återvända hem.
”Jag vill inte!”
Och vad är det vi egentligen säger när vi säger: ”Jag kan inte — jag är mormon”? Säger vi egentligen: ”Jag önskar jag kunde det, och om jag inte var mormon så skulle jag absolut göra det”? Jag hade en gång en vän som brukade skoja om allt det han skulle göra om han inte var medlem i kyrkan. Problemet var att jag inte alltid kunde avgöra om han skojade eller inte.
I stället för att fokusera på kan inte skulle det vara mycket bättre om vi använde orden vill inte. Till exempel: ”Jag vill inte — jag är mormon.” Om vi använder vill inte i stället för kan inte ändrar vi fokuseringen på frasen och visar att vi har kraften att välja själva. Genom att säga ”jag vill inte” så säger vi: ”Jag väljer att inte göra det, inte för att jag följer blint eller för att jag inte får, utan för att jag tror på valfrihet och ansvarighet och jag vill göra det som är rätt. Jag väljer att verka och inte att påverkas” (se 2 Nephi 2:14, 26).
Att säga ”jag vill inte” i stället för ”jag kan inte” är också mycket modigt. Det kräver inget mod att följa mängden nerför världens olika stigar. Vem som helst kan göra det. Att stå för sanningen är att visa verklig tro. Att stå för något inför världen kräver verkligt mod. Det visar att vi verkligen använder vår handlingsfrihet och att vi verkligen tänker själva. Människorna i den stora och rymliga byggnaden kallas alltid för en namnlös grupp, en folkhop utan ansikte. I slutändan är deras ord ihåliga och meningslösa. Genom att trofast utöva vår handlingsfrihet kan vi få modet att säga som Lehi och de djärva och trofasta medlemmarna i hans familj: ”Vi gav inte akt på dem” (1 Nephi 8:33).
I en värld med allt större orättfärdighet sticker de som står upp och vandrar längs evangeliets stig verkligen ut. Men de är inte ensamma. Som president Thomas S. Monson har sagt: ”Må vi alltid vara modiga och redo att stå för det vi tror på, och om det betyder att vi måste stå ensamma, må vi göra det modigt, stärkta av vetskapen att vi egentligen aldrig är ensamma när vi står tillsammans med vår Fader i himlen.”3