Tills vi möts igen
Håll ögonen på stranden
Min son lärde mig något viktigt om var man ska titta och hur man härdar ut.
En kanottur till en ö i en nationalpark i närheten lät som det perfekta sättet att komma närmare min son. Ledarna för aronska prästadömet och de unga männen i vår församling hade planerat turen i flera månader och jag hade möjlighet att följa med dem.
Min son McKay var i toppform och deltog i tre idrotter i high school. Det är förmodligen en anledning till att ledarna satte oss i samma kanot – de visste att han kunde paddla snabbt om det behövdes. Jag hade en del erfarenhet av att styra en kanot, så vi verkade vara ett bra team.
Jag var också glad att vi hade tid att prata ute på sjön. McKay hade varit igenom en hel del sedan hans mor dog och jag hade inte alltid kunnat hantera det på bästa sätt när det gällde hans behov och intressen.
Vi hade fått lite utbildning, vi hade flytvästar, vi kunde simma och vi hade erfarna ledare som vägledde oss.
Vad vi inte hade räknat med var vinden. Vi hade paddlat flera kilometer, styrt mot mitten av sjön och närmade oss stranden när vi plötsligt fick stark motvind.
De andra kanoterna tog sig fram till stranden men McKay och jag var i den sista kanoten. Vågorna blev allt högre och vi kom ur kurs medan vi paddlade och paddlade och försökte komma framåt. Jag var trött och orolig. Jag körde ner paddeln i vattnet och drog för allt vad jag var värd i ett försök att komma tillbaka på rätt kurs, men det kändes som vi var kvar på samma ställe.
Det var först när kanoten var nära att välta som jag erkände högt att jag inte visste om jag orkade fortsätta. Då sade min son: ”Du tittar på vågorna, pappa. Du kommer ingenstans om du gör det. Du måste hålla ögonen på stranden. Ser du trädet på kullen? Det är vårt mål. Om du fokuserar på det så klarar vi det.”
Han hade rätt. När jag fokuserade på trädet kunde jag hålla kursen. Mina armar fick förnyad styrka. McKay angav rytmen för paddeltagen – ”Dra. Vila. Dra. Vila.” Så fortsatte vi stadigt framåt.
Vi kom fram till stranden, andra kom till vår hjälp och vi satte oss för att hämta andan. Den kvällen pratade vi, far och son, om vår upplevelse.
Vi kom ihåg vad president Thomas S. Monson har sagt om Herrens fyr: ”Den vägleder genom livets stormar. Den ropar ’Tryggheten ligger hitåt. Hemmet ligger hitåt.’”1
Den eftermiddagen hade ett träd på stranden varit vår fyr. När jag var nära att misströsta hade min son gett mig det kloka rådet att inte titta på vågorna utan att hålla ögonen på stranden. Och vi hade kämpat tillsammans, och kommit varandra närmare.