Två brev från mamma
Ken Pinnegar, Kalifornien, USA
År 1996 hade min hustru och jag två söner, fyra och sju år. Vi var en typisk upptagen ung familj. Sent en kväll tog min hustru sig tid att skriva ett brev till min brorson Glen som då verkade som missionär i Finland.
Av någon anledning kände hon att hon skulle skriva ett långt brev, fyllt av detaljer om vad varje familjemedlem gjorde, var de befann sig andligt sett, vad som hände i min kallelse i kyrkan och med hennes kallelse, hennes omvändelseberättelse, hennes känslor för missionsarbetet och hennes vittnesbörd om evangeliet.
Det var ett fint brev, men jag undrade om min brorson verkligen behövde så mycket information. Hon skrev till honom igen senare.
Sex år senare, medan jag verkade som biskop och våra pojkar var 10 och 13 år, förändrades plötsligt min värld. Den 2 januari 2002 dog min hustru, som bara var 42 år, av en hjärtattack.
Hemma försökte jag fortsätta följa principerna i ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen.”1 Jag upptäckte att jag kunde presidera och försörja, men brast i att ge mina söner den kärleksfulla omvårdnad de behövde. Men vi gjorde vårt bästa för att gå vidare.
I juni 2012, när min yngsta son Sam verkade som heltidsmissionär i Coloradomissionen Denver Syd, skickade han ett e-postmeddelande till mig. ”Något intressant hände den här veckan”, skrev han. ”Jag fick två brev från mamma.”
Han förklarade att han hade fått ett paket från sin kusin Glen som innehöll de brev som hon hade skrivit till honom när han var i Finland.
”Han berättade för mig att de båda breven som mamma hade skickat honom på hans mission egentligen var skrivna till mig på min mission”, skrev Sam. ”Så han skickade dem till mig, och de var fantastiska!”
Att få veta mer om mammans omvändelse, vittnesbörd och känslor för missionsarbetet var ”till stort moraliskt stöd under den här tiden”, skrev Sam. Han sade att han skulle göra kopior av breven och skicka hem originalen.
”Jag hade ingen aning om att du har verkat som äldstekvorumpresident och missionsledare”, skrev Sam. Han fick veta att han som fyraåring ”brukade hoppa på sängen efter bönen och ropa: ’Jag vill vara missionär.’”
Sedan tillade han något annat som han hade fått veta om sin mamma: ”Mamma måste ha vetat att jag skulle bli brottare för hon sade att jag kunde charma sockorna av en professionell brottare. :)”
Jag rördes till tårar av Sams reaktion på breven. Några veckor senare skickade han hem dem via e-post. De var mäktiga, personliga och djupsinniga när de skrevs 1996, men med tanke på händelserna som inträffat sedan dess hade de blivit ännu mer dyrbara.
Min hustrus brev hade stärkt min brorson, men, som när man sänder bröd över vattnet (se Pred. 11:1), återvände de flera år senare för att välsigna hennes missionärsson och änkling till make.