Besökslärarnas budskap
Jesu Kristi gudomliga mission: Förespråkare
Studera det här materialet under bön och försök få reda på vad du ska prata om. Hur kan din kunskap om Frälsarens liv och mission stärka din tro på honom och välsigna dem du vakar över genom besöksundervisningen? För mer information, gå till reliefsociety.lds.org.
Tro, Familj, Tjänande
Inte min vilja utan din, av Harry Anderson.
Jesus Kristus är vår förespråkare hos Fadern. Det engelska ordet för förespråkare, advocate, har latinska rötter och betyder ”en som vädjar om något för en annans räkning”.1 Frälsaren vädjar för vår skull med förståelse, rättvisa och barmhärtighet. Den vetskapen kan fylla oss med kärlek och tacksamhet för hans försoning.
”Lyssna till [Jesus Kristus] som är förespråkaren hos Fadern, han som för er talan inför honom,
och säger: Fader, se hans lidanden och död som inte begick någon synd, i vilken du fann gott behag. Se din Sons blod som blev utgjutet, blodet från honom som du utgav för att du själv skulle kunna förhärligas.
Fader, skona därför dessa mina bröder som tror på mitt namn, så att de kan komma till mig och få evigt liv” (L&F 45:3–5).
Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt följande om Kristus som vår Förespråkare: ”Detta är av stor betydelse för mig, att jag vid alla tillfällen och i alla omständigheter kan närma mig nådens tron genom bön, och att min himmelske Fader hör min vädjan, och att min förespråkare, som inte syndade och vars blod utgöts, skall tala för min sak.”2
Ytterligare skriftställen
Från skrifterna
Under Herrens kyrkas hela historia har Jesu Kristi kvinnliga lärjungar följt hans exempel. Ester var trofast och modig. Hennes kusin Mordokaj skickade ett exemplar av kungens skrivelse att judarna skulle dödas, och han uppmanade henne att ”vädja till [kungen] och begära nåd för sitt folk”. Han fortsatte: ”Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?” (Ester 4:8, 14.)
Trots faran gick Ester med på det: ”Jag [skall] gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad” (Ester 4:16).
Ester talade ödmjukt till kungen och ”föll ner för hans fötter och grät och bad … [honom] att återkalla [breven om] … att förgöra judarna.” Hon fortsatte: ”Hur skall jag kunna uthärda att se mina landsmän förgöras?” (se Ester 8:3, 5–6). Kungens hjärta veknade och han beviljade hennes begäran.3