Flytta på rör i leriga skor
Författaren bor i Utah i USA.
Jag ville inte flytta på ett enda spridarrör till.
Illustration Jake Parker
”Tack, biskop Rowley. Vi hjälper gärna till.” Broder Hulet, vår rådgivande till diakonernas kvorum, tog skrivplattan ur biskopens hand och tillkännagav: ”Jag har en anmälningslista för volontärer vid kyrkans farm. Jag är övertygad om att Herren blir glad om vi alla hjälper till den här veckan.”
”Vilken slags hjälp?” frågade jag oroligt. Den här idén med kyrkofarmen lät inte särskilt kul.
”Vårt enda uppdrag den här veckan är att flytta på spridarrör.”
Flytta på rör! Orden fyllde mig med vånda. Jag tänkte tillbaka några månader när mamma hade insisterat på att jag skaffade ett sommarjobb. I vårt lilla samhälle innebar det i stort sett en enda sak – att flytta på rör. Så hela sommaren flyttade min kusin Scott och jag på rör.
Första dagen på sommarjobbet stod vi och tittade ut över ett enormt grönt alfalfafält. De tolv meter lång rören var sammanlänkade i en rak linje som verkade vara flera kilometer lång. Efter en kort instruktion kopplade Scott och jag ifrån det första röret. Scott lyfte upp sin ände och kallt vatten rann ut över mina tennisskor. Vi bar röret genom klibbig lera och kopplade ihop det med nästa anslutning. När vi gick tillbaka efter nästa rör blev de klafsande stegen tyngre allteftersom mer lera fastnade på dem i allt tjockare lager. Så småningom var våra kläder dränkta av lera, vatten och vår egen svett.
Mina tankar gick tillbaka till volontärarbetet på kyrkans farm. ”Men jag … jag tror inte att jag kan komma, stammade jag. ”Jag måste gå till mitt eget jobb varje morgon.”
”Inga problem”, försäkrade broder Hulet. ”Vi åker alltid till kyrkans farm på eftermiddagarna.” Broder Hulet lät anmälningslistorna gå runt. ”När var och en av er ordinerades till prästadömet så fick ni kraften att handla i Guds namn. Och när vi tjänar honom genom att tjäna andra så handlar vi i hans namn. Förresten, när vi hjälps åt allihop så blir inte arbetet påfrestande alls.”
Listan kom till mig. Jag kunde inte fatta att alla hittills hade anmält sig att åka dit varje dag den här veckan. Visste de inte hur eländigt det skulle bli? Jag kände en stor tyngd av rättfärdigt grupptryck på mig. Motvilligt anmälde jag mig och lät listan gå vidare.
På måndagseftermiddagen satt jag i mitt rum och återhämtade mig från morgonens arbete när jag hörde broder Hulet tuta utanför. Jag tvekade ett ögonblick innan jag bytte tillbaka till mina stinkande, fuktiga arbetskläder.
Vi var snart framme vid farmen. Alla utom jag sprang iväg mot fältet. Jag gick bakom med långsamma steg och sparkade sten när jag överraskades av en hand på min axel. ”Tack för att du följde med oss”, sade broder Hulet uppmuntrande. ”Jag vet att du arbetade hårt i morse.” Vi gick tysta bredvid varandra en stund. Sedan sprang han i förväg för att organisera gruppen.
Jag iakttog honom och tänkte på vad han hade sagt till mig. Jag hade arbetat hårt den morgonen. Jag var trött och illaluktande och ville åka hem. Men broder Hulet, då? Han hade också arbetat hårt den morgonen. De hade alla de andra killarna också för den delen. Så varför verkade de glada över att vara här?
Jag kom ifatt de andra och vi började arbeta. Först försökte jag muntra upp mig med att tänka på vilken ädel uppoffring jag gjorde. Men snart tog mina självupptagna tankar slut och jag lade märke till hur fort det gick när alla hjälptes åt. Vi skrattade och pratade, och plötsligt insåg jag att jag faktiskt hade roligt! På några korta timmar var vi klara med uppdraget.
När vi åkte hem insåg jag att det jag hade trott skulle bli en outhärdlig uppoffring var mycket liten. Faktum är att när alla hjälptes åt så kändes det inte som en uppoffring alls.
Broder Hulet stannade bilen framför mitt hus och vände sig om mot mig. ”Tack för din hjälp i dag. Ditt hårda arbete gjorde det lätt för resten av oss.” Han log och blinkade åt mig.
Jag log tillbaka. ”Tack, men det som gjorde det lätt var när alla hjälptes åt.” Jag klev ur bilen och stängde dörren.
Broder Hulet lade in backen och drog sig bakåt. ”Vi ses i morgon, då?” ropade han genom det öppna fönstret.
”Javisst. Vi ses i morgon”, sade jag.