Tills vi möts igen
Guds sanna natur
Äldste Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Från ”Guds storhet”, Liahona, nov. 2003, s. 70–73.
Jesus Kristus var den fullkomliga manifestationen av den fullkomlige Faderns omsorg.
En kvinna botas, av J. Kirk Richards
Efter att generationer av profeter försökt undervisa den mänskliga familjen om Faderns vilja och sätt, oftast inte med någon större framgång, sände Gud i ett sista försök att få oss att lära känna honom, sin enfödde och fullkomlige Son, skapad i hans exakta likhet och avbild, till att leva och verka bland dödliga människor i livets stränga vardag.
Att komma till jorden med ett sådant ansvar, att representera Elohim – att tala som han skulle ha talat, att döma och tjäna, älska och varna, visa tålamod och förlåta som han skulle ha gjort – detta är en plikt så överväldigande att varken ni eller jag kan fatta en sådan sak. Men Jesus förstod, och med den lojalitet och beslutsamhet som är betecknande för ett gudomligt barn, uträttade han det. När så lovorden och äran började komma, riktade han ödmjukt all lovprisning mot Fadern.
”Gärningarna är [Faderns] verk”, sa han uppriktigt. ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen” [Joh. 14:10; Joh. 5:19]. Vid ett annat tillfälle sa han: ”Jag talar vad jag har sett hos min Fader” [Joh. 8:38]. …
En del människor i dagens värld lider av en beklämmande missuppfattning om [Gud vår evige Fader]. Bland dessa människor finns det en tendens att känna sig fjärran från Fadern, även främmande för honom, om de överhuvudtaget tror på honom alls. … Genom en felläsning (och i vissa fall säkert en felöversättning) av Bibeln, anser dessa att Gud Fadern och Jesus Kristus, hans Son, har mycket olika uppgifter, fastän Guds Son är densamme i både Gamla och Nya testamentet, där han alltid handlar under Faderns vägledning, som själv är densamme ”i går, i dag och i evighet”1 .
När Kristus mättade de hungriga, botade de sjuka, tillrättavisade hycklare, vädjade till människorna att tro – visade han oss Fadern, han som är ”barmhärtig och nåderik, inte snar till ilska, tålmodig och full av godhet”2. Kristus förkunnade under sitt liv, och än mer i döden, att ”detta är Guds barmhärtighet som jag visar er, liksom min egen”. I den fullkomlige Sonens manifestation av den fullkomlige Faderns omsorg, i deras ömsesidiga lidande och delade sorg för allas våra synder och sorger, ser vi till sist innebörden i orden: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” [Joh. 3:16–17].