Gudomligt missnöje
Michelle D. Craig
första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap
Gudomligt missnöje kan leda oss till att handla i tro, följa Frälsarens uppmaning att göra gott och att ödmjukt ge våra liv till honom.
När jag gick i grundskolan gick vi hem på en asfalterad stig som slingrade fram och tillbaka uppför en kulle. Det fanns en annan stig som inte var asfalterad, och den kallades ”pojkarnas stig”. Pojkarnas stig var en trampad stig som gick rakt uppför kullen. Den var kortare men mycket brantare. Som ung flicka visste jag att jag kunde gå på alla stigar som pojkarna kunde. Ännu viktigare var att jag visste att jag levde i de sista dagarna och att jag skulle behöva göra svåra saker, som pionjärerna – och jag ville vara förberedd. Så då och då halkade jag efter mina vänner på den asfalterade stigen, tog av mig skorna och gick barfota uppför pojkarnas stig. Jag försökte härda mina fötter.
Som ung flicka i Primär trodde jag att det var det jag kunde göra för att förbereda mig. Nu vet jag att det inte är så! I stället för att gå barfota uppför bergsstigar vet jag att jag kan förbereda mina fötter för att gå på förbundets stig genom att svara på den Helige Andens maningar. Herren kallar oss nämligen genom sin profet att leva och ha omsorg på ett ”högre och heligare sätt” och att ”gå ett steg högre upp”.1
De här profetiska uppmaningarna kan tillsammans med vår medfödda känsla av att vi kan göra och vara mer ibland skapa något inom oss som äldste Neal A. Maxwell kallade ”gudomligt missnöje”.2 Gudomligt missnöje kommer när vi jämför ”vad vi är [med] vad vi har kraften att bli”.3 Var och en av oss känner, om vi ska vara ärliga, en klyfta mellan var och vilka vi är och var och vilka vi vill bli. Vi längtar efter att ha större personlig förmåga. Vi har dessa känslor eftersom vi är döttrar och söner till Gud, födda med Kristi ljus samtidigt som vi lever i en fallen värld. De här känslorna är gudagivna och skapar en iver att handla.
Vi bör välkomna känslor av gudomligt missnöje som för oss till ett högre plan medan vi känner igen och undviker Satans förfalskade variant – förlamande missmod. Det här tillfället är något som Satan alltför gärna utnyttjar. Vi kan välja att vandra den högre stigen som leder oss till att söka Gud och hans frid och nåd eller så kan vi lyssna till Satan, som bombarderar oss med budskapen att vi aldrig kan bli tillräckligt bra: tillräckligt rika, tillräckligt smarta, tillräckligt vackra, aldrig någonsin tillräckliga. Vårt missnöje kan bli gudomligt – eller destruktivt.
Handla i tro
Ett sätt att skilja gudomligt missnöje från Satans förfalskade variant är att gudomligt missnöje leder oss till trofasta handlingar. Gudomligt missnöje är inte en inbjudan att stanna kvar i bekvämlighetszonen och leder heller inte till förtvivlan. Jag har lärt mig att när jag hänger mig åt tankar om allt jag inte är så går jag inte framåt och det blir mycket svårare att känna och följa Anden.4
Som ung man blev Joseph Smith ytterst medveten om sina brister och oroade sig för ”[sin] odödliga själs välfärd”. Med hans egna ord: ”Jag blev mycket bedrövad, för jag var övertygad om mina synder, och… kände sorg över mina egna synder och över världens synder.”5 Detta ledde till ”allvarlig begrundan och stor oro”.6 Låter det bekant? Känner du dig orolig eller bedrövad över dina brister?
Men Joseph gjorde något. Han berättade: ”Jag [sa] ofta till mig själv: ’Vad ska jag göra?’”7 Joseph handlade i tro. Han vände sig till skrifterna, läste uppmaningen i Jakobs brev 1:5 och vände sig till Gud för att få hjälp. Den syn som följde inledde återställelsen. Jag är så tacksam att Joseph Smiths gudomliga missnöje och hans stund av obehag och förvirring drev honom till att handla i tro.
Följ maningar att göra gott
Världen använder ofta känslan av missnöje som en ursäkt för självupptagenhet, för att vända våra tankar inåt och bakåt och att ha vårt eget fokus på vem jag är, vem jag inte är och vad jag vill. Gudomligt missnöje motiverar oss att följa Frälsarens exempel, han som ”gick omkring och gjorde gott”.8 När vi vandrar längs lärjungeskapets stig får vi andliga maningar att räcka handen till andra.
En berättelse som jag hörde för några år sedan har hjälpt mig känna igen och sedan handla efter Andens maningar. Syster Bonnie D. Parkin, dåvarande generalpresident i Hjälpföreningen, sa så här:
”Susan … var en fantastisk sömmerska. President [Spencer W.] Kimball bodde i [hennes] församling. En söndag märkte Susan att han hade en ny kostym. Hennes far hade nyligen… tagit med sig ett utsökt sidentyg till henne. Susan tyckte att tyget skulle vara perfekt för en snygg slips till president Kimballs nya kostym. Så på måndagen sydde hon slipsen. Hon slog in den i silkespapper och gick upp längs kvarteret till president Kimballs hem.
På väg till ytterdörren stannade hon plötsligt och tänkte: ’Ska verkligen jag göra en slips till profeten? Han har förmodligen massor’. Hon bestämde sig för att hon hade gjort ett misstag och vände sig om för att gå.
Just då öppnade syster Kimball dörren och sa: ’Åh, Susan!’
Snubblande över sig själv sa Susan: ’Jag såg president Kimball i sin nya kostym i söndags. Pappa hade just tagit med sig lite siden från New York … så jag gjorde en slips till honom.’
Innan Susan kunde fortsätta hindrade syster Kimball henne, tog tag i hennes axlar och sa: ’Susan, undertryck aldrig en storsint tanke.’”9
Jag älskar det! ”Undertryck aldrig en storsint tanke.” Ibland när jag får en känsla av att göra något för någon så undrar jag om det är en maning eller bara mina egna tankar. Men jag blir påmind om att ”det som är av Gud inbjuder och lockar till att ständigt göra gott. Därför är allt som inbjuder och lockar till att göra gott, och till att älska Gud och att tjäna honom, inspirerat av Gud.”10
Vare sig de är direkta maningar eller bara impulser att hjälpa, är en god gärning aldrig förgäves, för ”kärleken upphör aldrig”11 – och den är aldrig fel svar.
Ofta är tillfället olägligt och vi får sällan se vilken inverkan vårt blygsamma tjänande har. Men då och då kan vi se att vi har varit redskap i Guds händer och vi är då tacksamma över kunskapen att när den Helige Anden verkar genom oss är det ett tecken på Guds godkännande.
Systrar, ni och jag kan vädja till den Helige Anden att visa oss ”allt vad [vi] bör göra”,12 även när vår att-göra-lista ser fulltecknad ut. När vi känner oss manade kan vi lämna disken i diskhon eller inkorgen full av krav på vår uppmärksamhet för att läsa för ett barn, besöka en vän, sitta barnvakt åt grannens barn eller tjäna i templet. Missförstå mig inte – jag är en sådan som gör listor, jag älskar att bocka av saker. Men frid kommer av vetskapen om att när vi är mer så är det inte nödvändigtvis detsamma som att vi gör mer. Att reagera på missnöje genom att bestämma mig för att följa maningar förändrar mitt sätt att se på ”min tid” och jag ser inte människor som störande avbrott utan som mitt livs syfte.
Gudomligt missnöje leder oss till Kristus
Gudomligt missnöje leder till ödmjukhet, inte till självömkan eller till det missmod som kommer av jämförelser med andra där vi alltid kommer till korta. Förbundstrogna kvinnor finns i alla storlekar och former. Deras familjer, deras upplevelser och deras omständigheter varierar.
Naturligtvis har ingen av oss uppnått vår gudomliga potential, och det finns en viss sanning i insikten om att ensamma räcker vi inte till. Men evangeliets goda nyheter är att med Guds nåd så räcker vi. Med Kristi hjälp kan vi göra allting.13 Skrifterna lovar att vi ska ”finna nåd till hjälp i rätt tid”.14
Den överraskande sanningen är att våra svagheter kan bli till välsignelser när de gör oss ödmjukare och får oss att vända oss till Kristus.15 Missnöje blir gudomligt när vi ödmjukt tar våra brister inför Jesus Kristus i stället för att stå tillbaka i självömkan.
Jesu underverk började faktiskt ofta med ett erkännande av brister, behov, misslyckande eller otillräcklighet. Kommer du ihåg bröden och fiskarna? Var och en av evangelieförfattarna återger hur Jesus mirakulöst mättade de många tusen som följde honom.16 Men berättelsen börjar med att lärjungarna erkänner vad de saknar. De insåg att de bara hade ”fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?”17 Lärjungarna hade rätt. De hade inte tillräckligt mycket mat, men de gav det som de hade till Jesus och sedan åstadkom han underverket.
Har du någonsin känt att dina talanger och gåvor inte var tillräckliga för den uppgift som låg framför dig? Det har jag. Men du och jag kan ge det vi har till Kristus och han kan föröka våra ansträngningar. Vad du har att erbjuda är mer än tillräckligt – även med dina mänskliga svagheter och brister – om du litar på Guds nåd.
Sanningen är den att var och en av oss bara är en generation från gudomen – var och en är ett Guds barn.18 Och precis som han har gjort med både profeter och vanliga män och kvinnor genom tidsåldrarna, har vår himmelske Fader för avsikt att förvandla oss.
C.S. Lewis förklarade Guds förvandlingskraft på det här sättet: ”Föreställ er själva att ni är ett levande hus. Gud kommer in för att renovera huset. Först kanske ni kan förstå vad det är han gör. Han korrigerar avloppsrören och tätar hålen i taket osv. Ni visste att det var sådant som måste göras, och därför blir ni inte överraskade. Men plötsligt börjar han hamra på huset på ett sätt som gör ohyggligt ont. … [Ni förstår,] han bygger ett helt annat hus än ni tänkt er. … Ni hade trott att ni skulle göras om till en nätt liten villa, men han bygger ett palats. Han tänker själv komma och bo i det.”19
Tack vare Frälsarens försoningsoffer kan vi få förmåga att klara av det som ligger framför oss. Profeterna har lärt oss att om vi går lärjungeskapets stig kan vi göras heliga genom Kristi nåd. Gudomligt missnöje kan leda oss till att handla i tro, följa Frälsarens uppmaning att göra gott och att ödmjukt ge våra liv till honom. I Jesu Kristi namn, amen.